”Jag känner mig otroligt tacksam och man får ha respekt för livet. Djuren tar nog en halvtid att sköta om”, säger Anna.
Det är en lång krokig skogsväg på cirka fyra kilometer ut till Bölesvik, men välskottat för dagen av grannen. Nu har Anna Villfjell och dottern Joy bott ute på udden vid Holmsvattnet i sju månader.
— Jag har sådan tur att jag har så fantastiskt hjälpsamma grannar en bit bort som hjälper mig, om det inte hade varit skottat så hade jag hämtat dig med skoter, säger Anna.
Vi kliver in i Annas vagn på 18 kvadratmeter och innan vi har hunnit sätta oss ner har snabbt hundarna tagit bästa platsen på soffan, för de vill in i värmen. Anna bjuder på kaffe och lägger på lite ved i spisen innan hon börjar att berätta om sin resa och livet på udden. I vagnen är det varmt, mysigt, trångt och det sprakar i vedspisen.
”Man känner livet i kroppen när man har varit ut på dasset när det är vinter”.
— Det är mycket som kommit till mig och jag har funderat. Man känner livet i kroppen. Allt tar lite längre tid, som att till exempel att bära vatten, men det får göra det. Det är varmt och kallt, man jobbar och svettas.
För två månader sedan fick hon tag i en gasolugn och det underlättade mycket när det gäller matlagningen.
— På julafton var vi fem stycken som sov här. Vi har två loft så vi fick gott om plats. Nu när det var minus 28 så var det bara 8 grader på morgonen men efter en halvtimmes eldande i spisen så var det varmt.
”Jag har påbörjat att skriva en bok hur vagnen är uppbyggd och jag ska även skriva en bok om hur det är att leva så här ”.
Det var i juni förra året som huset på hjul, ”LillaVill”, stod klart för att kunna transporteras de två och en halv milen med traktor från Burvik. Det var en nervös natt för Anna som var rädd att vagnen skulle krascha. Men med hjälp av Rune, Annas före detta man, så var vagnen på plats efter några timmars traktorkörande.
Det var en solig vårdag, när hon tog en skidtur på Holmsvattnet, av en slump fick syn på den fantastiska udden som stod där fin och obebodd. Anna kände direkt att där vill jag bo. Till slut hittade hon igen ägarna av marken, tog tag i saken och skickade ett brev och fick ett ja.
— De var lite oroliga att jag ville bo där utan ström och de har varit ut och hälsat på flera gånger, säger Anna och skrattar.
”När kon Gijtto hade juverinflammation så sov jag i ladan med henne när det var minus 24 men då kom geten och värmde mig”, säger Anna.
Alla djuren, två kor plus en kalv, hästarna, getterna, hönsen, ankorna och katterna fick först bli installerade ute på udden. Ladan som djuren skulle gå in i skulle även fixas och lagas till. Efter det var det dags att installera vagnen, bygga ett utedass, en veranda, ett hönshus, ett avlopp och timra upp en lada som några vänner hjälpte Anna med. Eftersom det var svårt att hålla maten kall på sommaren så tillverkade hon ett kylskåp av en gammal brunn.
Alla djur ska ha sin omsorg. Ankorna ska ner och ta sig ett dopp i vattnet.
— Det är fortfarande mycket som är provisoriskt. I början hade jag all mat i kallkällan där jag hämtar dricksvatten. Det var lite jobbigt om man blev sugen på en kvällssmörgås var man tvungen att gå en kilometer.
För att underlätta får djuren gå ner till sjön för att dricka. Vintertid hackar hon upp en vak där korna kan dricka och ankorna göra sitt dagliga bad.
Henrik Blom och Anna Villfjell bär vatten till grillkåtan för att värma vatten och förbereda inför kvällens vinterbad.
I sommar har hon tvättat i grillkåtan. Vattnet bär hon upp från sjön som hon värmer i en veduppvärmd vattenvärmare.
— Sommaren och hösten var fantastiskt – men det är mycket som ska göras. Vintern är mer en vilsam tid. Från en början tänkte jag ”bara jag överlever vintern”. Men jag har levt vintern, jag har inte behövt överleva som jag trodde.
Driftkostanden för Annas boende är i princip bara gasolen till spis, ugn och ved. Solcellerna som hon har klarar strömmen.
— Min livsuppgift är att inspirera människor till ett annat tänk och att tänka på miljön. Man behöver inte bo så stort.