Nödlandning i snöstorm och en väntande limousin

Den dåvarande Skelleftebon Anders T Berg berättar med egna ord historien om hur det gick till då han hämtade Expressens chefredaktör och bland annat fick nödlanda i Umeå. En historia som mynnar ut i att Skellefteå blir utsedd till Årets stad 1972 och fick epitetet Guldstaden.

Anders T Berg är en före detta Skelleftebo som nu berättar historien om hur han hämtade Expressens chefredaktör i Övik och hur det i slutändan gav Skellefteå titeln som årets stad 1972.

Anders T Berg är en före detta Skelleftebo som nu berättar historien om hur han hämtade Expressens chefredaktör i Övik och hur det i slutändan gav Skellefteå titeln som årets stad 1972.

Foto: Privat

Historievetenskap2020-12-22 09:14

Plats och tid är Skellefteå den 8 november 1971. Det är sen eftermiddag och vädret är förfärligt. Tätt snöfall och starka byiga vindar och jag tänker just på att det är skönt att för en gångs skull vara på marken. I den lilla kontorsbaracken, hopbyggd med hangarens baksida, är det varmt och gott och jag skall strax ge mig av hemåt i snöyran. Är också glad över att det första året med min nyanskaffade tvåmotoriga Piper Aztec gått rätt bra. Den täcker många kunders behov att med fem resenärer från Skellefteå kunna resa direkt till orter inom norra Skandinavien på en timme eller två. Över dagen oftast. 

undefined
I denna kontorsbarack satt Anders T Berg när Bosse Nordin ringde efter hjälp att hämta Expressens delegation.

Jag funderar kring detta när telefonen ringer. Det är Bosse Nordin, informationschef i kommunen. Hans fråga lyder: "Kan du flyga mig till Övik om en stund?"

–Ja-ha… blir mitt svar, som jag tittar ut mot de virvlande snöflingorna ute i mörkret. 

Nordin fortsätter: 

– Expressens chefredaktör Per Wrigstad är där med två man. Dom jagar en lämplig ”Årets Stad” till nästa år – och jag anser vår egen stad vara ett gott alternativ. Jag fick höra detta för några timmar sedan och fick just tag på Wrigstad på telefon.

– Jag sa till honom, att varför inte titta in till oss i Skellefteå ”på hemvägen?” Tror att ”vårt” flygplan är ledigt, så får ni ett alternativ på köpet. Han tvekade, men antog förslaget, fortsätter Bosse triumferande och ser redan Skellefteå som årets stad 1972.

 – Kan vi åka direkt?, blir Bosses självklara följdfråga. 

En dryg timme senare landar vi i Örnsköldsvik på ny rekordtid – 27 minuter – med 40 knops nordost i ryggen. Vädret är lite bättre in över land där vi ginat över Vännäs. I Ö-vik väntar Wrigstad med sällskap, som med viss tvekan under tilltagande snöyra och i mörker tar plats i min Aztec. Färden går nu långsamt norrut i ökande motvind men efter en halvtimme anar vi Umeås ljus under det täta molntäcket. Det är ovanligt lugnt på radion – och börjar instrumentbelysningen så sakta falna?

Provar att anropa Sundsvall utan resultat. Jag slår av alla tänkbara strömförbrukare. Inga varningslampor lyser och ingen av de två generatorerna tycks fungera. Inte så bra. Utan radio och navigationsinstrument får vi svårt att landa på ett säkert sätt i rådande väder. Ljusskenet från Umeå under moln ger oss en ungefärlig position men snövädret med några hundra meters sikt vid marken kräver inflygningshjälpmedel.

Därtill läggs 20–30 knops sidvind vid inflygning och landning. Vi håller i stunden vår kurs som för oss sydost om Umeå mot flygplatsen och Holmsund. Kommen så långt sker ett under; snett framför mig ser jag plötsligt ett klart ljus från marken genom en minimal glugg i det kompakta molntäcket, kanske hundra meter stor. Ett ljus mitt i, ej mer, men jag tar det som en vink från ovan och drar av gasen på båda motorerna samtidigt som jag från mina 5 000 fot lägger mig i en snäv spiral där den ensamma lampan blir mittpunkten. 

På cirka 500 fots höjd får jag bekräftat det jag anat; vi cirklar runt en av gatlamporna längs Holmsundsvägen. Denna går nu vagt att skönja och på cirka 300 fot flyger vi nu i riktning mot stan, lampa för lampa och mot flygplatsen som bör dyka upp på vår vänstra sida. Lägsta lämpliga fart och lite klaff för att få ner nosen och bättre sikt. 

undefined
Anders T Berg är en före detta Skelleftebo som nu berättar historien om hur han hämtade Expressens chefredaktör i Övik och hur det i slutändan gav Skellefteå titeln som årets stad 1972.

Jag känner även terrängen väl efter åtskilliga landningar i Umeå under åren. Tur igen. Snöröjning pågår och alla banlysen fullt på. Jag stryker förbi tornet där ett förvånat ansikte ser upp mot oss. Svänger– med visst besvär – ett varv runt och en grön lampa blinkar fladdrande. Tar nu ut svängen för landning till bana 12 och de högintensiva ljusen går på och ger god ledning vid insvängen. Väl på final blir det lite i mesta lagen och jag får titta åt sidan på slutet. I en halvmeters snö blir ingen landning dålig. Lättnaden i baksätet är nu påtaglig och den kompakta tystnaden bryts. Bosse hjälper passagerarna genom yrvädret in i hallen. Vad gör vi nu? Bosse kollar biluthyrare och rapporterar till Skellefteå medan jag tar en titt på flygplanet. Wrigstad et consortes tar igen sig. Tur igen. Platsmeken, som jag känner, dyker upp och vi går igenom planet och det som hänt. Diagnosen kommer snabbt; elsystemet, som var av äldre typ med likströmsgeneratorer överbelastades av för många enheter. Huvudsäkringarna, som är otillgängliga under flygning, var båda utlösta. 

Dessa gick nu att ”reseta” och jag lyckades därefter handstarta v-motorn, som nu återladdar batteriet. Jag bad min vän att passa flygplanet vid bromsar och reglage och skyndade in i terminalen. Beskedet därifrån var att E4:an var stängd eller strax skulle stänga på grund av extrem snödrift. Hyrbilar fanns ej att tillgå. Kustområdet hade drabbats av en så kallad ”snökanon”, det vill säga kraftig nordostvind över ännu öppet hav. 

– Låt oss flyga vidare! säger jag till medresenärernas förvåning. 

undefined
Ett av Skellefteflygs plan över Tromsö och så såg annonserna ut för företaget på 70-talet.

Jag förklarar situationen och visar passagerarna ut till det väntande planet med tillägget att ”i väder som detta är man alltid säkrast över molnen!”. Ingen förmådde protestera… Dörren stängs motorerna startas. Jag anropar tornet:

 – Allt i sin ordning nu. Kan du fixa 5 000 fot mot Skellefteå och vi är klara att taxa ut! 

Jag ser flygledaren i tornet framför mig; han har just hittat formuläret för driftstörning när jag anropar. Han tvekar en kort stund och så:

 – Klart ut till bana 30. Klart Skellefteå 5000. Röjd banbredd 50 meter. 10 % HI (högintensiva ljus) – klart starta. 

Driftstörningsformuläret stoppas sedan undan. Sista biten går utan anmärkning. På 3000 fot kommer vi över de låga kustnära snömolnen och Umeås ljus tonar sakta bort under vänstervingen. I Skellefteå är vädret detsamma, ett alltmer tätnande snöfall. Med allt i funktion så blir landningen med ILS en ren rutin på hemmafältet. Den mötande limousinen har däremot svårt att hitta de 18 kilometrarna ut till flygplatsen och tillbaka till stan. Men väl där väntar passagerarnas belöningen på Hotel Malmia. Där väntar en mycket prominent skara med hurrarop, god förplägnad, vänskapliga tal och framgångsrika förhandlingar. Intill sent på natten, enligt Bosse. Själv får jag en god timmes arbete med att hangarera maskinen i snöyran. 

1972 blir så Skellefteå ”Årets Stad” och begreppet ”Guldstaden” myntades då på allvar och brukas än i dag.

Fakta

Skellefteflyg AB startades i februari 1966 som en flygskola och blev senare Aerovision AB. Verksamheten kom över tid att omfatta även taxiflyg/företagsflyg, kraftlinjeinspektion (Skelleftekraft) samt fotoflyg.

Årets stad var en utmärkelse som tilldelades olika svenska städer under 1960- och 1970-talen. Arrangör av tävlingen var tidningen Expressen. Utnämningarna väckte stor uppmärksamhet, och åtföljdes av ökad turism, souvenirer, vykort, skivor och samlartallrikar från Rörstrand.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!