Nu blir det nåt smaskens. Den helsvarte Noel har inget emot att äta ur Camilla Burmans hand när det bjuds på näringsriktiga pellets.
Lennart Burman är verkligen allergisk, men med alpackor går det bra för de är så allergivänliga.
- Däremot klarar jag inte av att ta hand om höet, det får Camilla sköta om.
"Vi sätter på dem varsin liten grimma och ett hundkoppel och så går vi på promenad nere på lägdorna."
Det har gått sex år sedan makarna Burman såg alpackor för allra första gången. Det var ett gäng nyklippta djur som såg ut som stora pudlar.
Pudelkänslan förstärks ännu mer när vi får veta hur utflykterna går till.
- Vi sätter på dem varsin liten grimma och ett hundkoppel och så går vi på promenad nere på lägdorna, berättar Camilla.
- Men in i skogen går de inte. När vi kommer fram till den sätter de fötterna i backen och håller emot.
Inte undra på. Dessa kamel- och lamasläktingar har ingen skogsvana. De vill ha vida vyer, så som det är i deras ursprungsmiljö, på 4 000 till 5 000 meters höjd i Anderna, den sydamerikanska bergskedjan som sträcker sig genom bland annat Peru, Chile och Bolivia.
Det tog några år innan Camilla och Lennart bestämde sig, men när de äntligen gjorde det då bar det av till Härnösand där de tre alpackakillarna inköptes. Två, Gnejs och Noel, växte upp hos samma uppfödare.
- De var ett år, vägde 25 kilo och såg ut som små björnar.
Åren har gått, killarna har vuxit upp till en meters mankhöjd, en matchvikt på cirka 60 kilo och har blivit som alpackor är mest: Oerhört nyfikna, men samtidigt oerhört måna om sin integritet och med en päls som är en dröm att köra ner fingrarna i, len och underbart mjuk.
De ser så mysiga ut där de står i vinterhagen med höstrån i hela ansiktet. De ser så härligt gosedjursgosiga ut. De ser ut som något man vill ta med sin in och ligga och mysa tillsammans med i tevesoffan om kvällarna.
Fast stopp där! Inga framfusiga närmanden om jag får be. Då lägger de öronen bakåt och spottar på dig. En loska som hörs bra, men som inte är så stor.
- De är jättenyfikna men håller alltid distansen, även mot varandra, förklarar Camilla som ändå har ett bergsäkert sätt att få komma riktigt nära ibland. Pellets som är späckade med mineraler och vitaminer äts med förtjusning direkt ur handen. Men inget klappande, då pekar öronen bakåt igen.
- Man blir som glad av dem, tillägger Lennart. De är jättelugna, men kommer man för nära blir de ”skvättiga” och går undan.
Och det är i sådana situationer dessa tystlåtna djur kan ge vissa ljud ifrån sig.
- De kan knorra litegrand, men är det riktig fara å färde då skriker de hjärtskärande.
Så himla mysigt. Lennart och Camilla Burman gillar att umgås med Gnejs och hans flockkompisar.
In, ut, och in igen. Den gamla ladugården är numera ett alpackahus vars innevånare kan vandra ut och in precis som de vill. Notera borsten till vänster. Den är skön att klia sig på.
Spinnrocken har alla delar kvar och köptes i en antikaffär. Camilla spinner garn av fårull enbart för övnings skull. Snart ska hon övergå till att spinna alpackagarn istället.
Tidigare års ullskörd har sparats i ett antal papperskassar som står i garaget.
Vad har ni för er därborta? Gnejs vill ha koll på allt som händer.
Snälla, godmodiga och vackra är de tre ord som sammanfattar Camilla och Lennarts upplevelse av de tre grabbarna som värdigt står i kö när det är dags att besöka den gemensamma toaletten som har sina fasta plats i hagen: Inget kissande och bajsande inne i ladugården. Där är det alltid rent och fint på golvet.
Fint blir det också utomhus när betessäsongen kommit igång.
- De äter blad och gräs, men inte kvistar och grenar. De är finsmakare och undviker grovt gräs.
"Man blir som glad av dem. De är jättelugna, men kommer man för nära blir de ”skvättiga” och går undan."
Ända sedan Konrad, Gnejs och Noel anlände hem till Burmans så har de haft en mycket viktig uppgift att fylla - de är byns sevärdheter. Bilister trampar på bromsen, snöskoterförare drar ner på gasen. Alla vill titta på grabbarna som vänligt glor tillbaka under sina punkiga frisyrer. Nyfikenheten är lika stor, vare sig man råkar befinna sig i eller utanför hagen.
Sedan är det det här med nyttan. Vad ska man ha alpackor till egentligen?
De är inga köttdjur och de är inte till för att rida på heller.
De är enbart ullproducenter.
Till skillnad mot fårull så har alpackornas hårstrån inga hullingar. Det är därför alpackaull inte känns stickig. Ullen behöver inte kardas innan den spinns till garn. Innehåller dessutom väldigt lite lanolin och är alltså inte lika fet som fårull.
Alpackor kan skifta från svartaste svart till vitaste vitt och en massa färger däremellan. Och en gång om året, i början av juni, ska den långa, tjocka pälsen klippas med hjälp av en klippmaskin med specialskär. Fast det går bra med en vanlig gammaldags ullsax också. Det var bara en sådan som fanns tillhands den allra första gången.
- Den klippningen tog väldigt lång tid och inte blev det så snyggt heller, minns Lennart.
Men om nu Konrad & Co inte vill ha människor närmare än max en armlängd, hur går det då till när ullen ska bort?
- Vi brer ut en presenning på marken, lägger ner alpackan på den och binder fast den i benen. Sedan är det bara att klippa på med maskinen.
Nu växer det inte bara vilt på själva kroppen. Hos somliga kan ansiktsbehåringen vara så riklig att hårets ägare tappar både syn och orienteringsförmåga. Då måste heltäckningsskägget ansas så att ögonen får fri sikt igen. Dessutom måste tånaglarna klippas fyra gånger om året. Varje fot har två tår och fötterna är försedda med mjuka trampdynor som får snön att frasa och knarra mjukt vid varje steg.
Hö är bästa vinterkäket och det är snyggt att ha det i ansiktet också.
Camilla Burman: 47, uppvuxen i Vännäsby. Lärare för F1:a samt slöjdlärare för treorna och fyrorna på Bodbysunds miljöskola.
Lennart Burman: 54, uppvuxen i Gammelbyns fäbodar. Lokalvårdare på Björnåkersskolan i Burträsk.
Bor: På Lennarts hemställe. Närmaste större ort är Burträsk.
Familj: Gemensamma dottern Rut, 9 år och Camillas tre barn: Linn, 25, Lucas, 23 och Elias, 15 år.
Javisst har du sett henne på teve: Den 10 januari var Camilla med i Go´kväll och fick en ny stil. Är särskilt nöjd med den nya, korta frisyren som klipptes fram i rutan.
Kort killfakta: Konrad är äldst, snart 4 år, och har en päls som skiftar i olika bruna nyanser. Gnejs, snart 3, har en vit "gloria" på huvudet. Noel, också snart 3, är helsvart.
Alpackan: Är ett flockdjur och måste vara minst tre för att trivas, annars blir det ingen flock. Kan bli 20-25 år gammal.