Frans skulle ha varit med på olycksplanet – ändrade sig i sista stund

Frans Andersson hade packat klart sin fallskärm först av alla och han var redo att för ett nytt hopp. Han ändrade sina planer. I stället för att vara en av åtta hoppare som klev ombord på flygplanet stannade han kvar på marken för att äta lunch. ”Hade någonting gått annorlunda den dagen hade jag förmodligen varit med på olycksplanet”, säger han till Västerbottens-Kuriren.

19 juli 2019 20:16

Frans Andersson är 25 år och en av medlemmarna i Umeå fallskärmsklubb. Han har gjort fler än 100 fallskärmshopp genom åren. De senaste hoppen skede förra helgen då han hoppade både på lördag och söndag.

På söndagsförmiddagen gjordes två lyft. Frans Andersson var med på båda och han såg framemot att göra fler.

– Jag hade tänkt vara där hela dagen och hoppa. Efter det andra hoppet packade jag klart min fallskärm först av alla och kunde ha skrivit upp mig på en lista över de som skulle följa med på dagens tredje lift. Det var några som hade kommit lite senare på dagen och var hoppsugna. Jag bestämde mig därför att avstå och åt lunch i stället. Jag är tacksam för att jag lever, men det är så jädra tragiskt allting som har hänt.

Frans Andersson kommer från Lagan i Ljungby kommun i Småland Han har bott i Umeå sedan 2016 och jobbar som säljare av komponenter för industriautomation.

Hans föräldrahem låg intill Smålands fallskärmsklubb och hans mamma har hållit på med tandemhopp.

– Jag har sett fallskärmar sedan jag var liten och har alltid haft suget att hoppa själv, säger Frans till VK.

Han började hoppa kort efter att han flyttat till Umeå och har hittills gjort 165 fallskärmshopp. Hans hopparkompisar har blivit hans nära vänner. Nu är flera av dem borta.

– Jag kände alla som var med på flygplanet. Det är fruktansvärt tungt och det har inte riktigt fastnat att det är på riktigt ännu, säger Frans.

När tragedin inträffade följde han händelseförloppet från flygfältet tillsammans med några andra från klubben.

– Vi hörde på vår interna radiokommunikation med planet att det var klart att hoppa och vi stod utomhus för att se när hopparna kom.

Frans hörde först hur flygplansmotorn gick ner i varv som vanligt när hopparna gjorde sig redo för att hoppa.

– Sedan efter en stund hörde jag hur motorn varvade mer än vad den brukar göra och hur den fortsatte att varva och varva. Sedan såg jag hur planet kom ner på sidan genom molnen och snurrade runt och föll mot marken och såg att planet bland annat saknade ena vingen. Det enda jag tänkte var; hoppas att alla kommit ut och är i fritt fall nu.

Efter en stund såg Frans hur det kom svarta prickar ut ur molnen och han tänkte för ett kortare ögonblick: vad skönt att de hann hoppa ut.

– Efter en stund såg jag att prickarna inte betedde sig som fallskärmshoppare så jag antar att det var flygplansdelar som föll ner. Då tappade jag hoppet att de hade hunnit ta sig ut ur planet.

Hoppledaren som befann sig tillsammans med Frans och några andra från klubben ringde flygplanstornet och meddelade att ett flygplan störtat.

– Sedan var allt igång. Hela söndagen och måndagen är som samma dag för mig, jag var så mycket i chock. Men jag försökte höra av mig till mina nära och kära så att det skulle veta att jag levde, säger Frans.

På måndagen kom hans föräldrar till Umeå från Småland för att vara ett stöd för sin son.

– Det var jättebra. Jag har också varit på fallskärmsklubbens lokaler varje dag i veckan. Det är bra folk där som går igenom samma sak som mig. Vi kan trösta varandra och det är jättefin sammanhållning i klubben. Vi är som en familj efter att alla helger och andra tillfällen som vi hoppat och umgåtts med varandra. De som omkom i tragedin tillhörde mina närmaste vänner, säger Frans Andersson.

Roland Edlund/ Västerbottens-Kuriren

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Norrans redaktion

Ämnen du kan följa