Första frågan jag fick: ”Är du kär i Clark Olofsson?”

I början av september släpptes hennes bok, igår var hos gäst hos Skavlan och idag berättar hon i Norran.

19 september 2015 09:00

Den 23 augusti 1973 inleddes det som myntade begreppet Stockholmssyndromet: Norrmalmstorgsdramat. Det var då som Janne Olsson gick in på kreditbanken på Norrmalmstorg i centrala Stockholm beväpnad med en k-pist och dynamit. Fyra bankanställda, där 23-åriga Kristin Enmark är en, hålls som gisslan under fem dramatiska dygn. På rånarens begäran och efter ett regeringsbeslut förs också Clark Olofsson, som då satt i fängelse, till banken. Rånarna och gisslan blir senare inlåsta i bankvalvet av polisen.

– När polisen sprutade in gas i valvet kände jag: ”Nu jävlar Kristin Enmark, nu är det slut”, säger hon.

Hon har hållit ganska låg profil – i 42 år. Men nu har hon skrivit en bok om dramat. Det var journalisten och författaren Gunnar Wesslén som kom med idén och han är även redaktör för boken.

Jag ringer hennes hemnummer i Stockholm, där hon har bott sedan 1970. Hon svarar nästan direkt och min första fråga är:

Det har gått 42 år – har du bearbetat händelsen?

– Ja, det beror på vad du menar. Jag har gått i terapi och att skriva boken var en bearbetning. Alltså att återuppleva allt det som hände där i bankvalvet i och med boken. Men att bearbeta betyder inte att jag har kommit förbi de här rädslorna kring dramat, säger hon och tystnar.

Tiden efter dramat höll hon sig undan och tackade oftast nej till att figurera i media. Hon behövde bearbeta de skräckfyllda dagarna i banken. Sedan dess har hon endast gjort ett fåtal framträdanden, bland annat i dokumentärer.

Om du ser tillbaka, vad var värst under och efter dramat?

– En sak var när polisen låste in oss i valvet och borrade i tid och otid, det var kolsvart i 13 timmar och vatten på golvet. Vi fick varken mat eller vatten. Sedan var det också väldigt jobbigt när gasen kom. Janne hade sagt att han skulle skjuta oss om det kom gas, säger hon.

Hon tycker att situationen var surrealistisk, minst sagt. Ibland pratade de om vardagliga saker – rånare och gisslan – och hon tycker att det mest fantastiska var att ingen av dem fick panik.

Hur ser du på polisens agerande?

– Det fanns ingen samordning och det kom in poliser från hela landet som skulle ”knäppa Janne”, så att säga. Några saker jag är extremt kritisk mot är att de låste in oss. Vi fruktade för våra liv. För när polisen agerade, då agerade Janne också. Det andra var att de släppte in gas, det gör Anticimex när de ska ta kål på råttor. Polisen missbedömde situationen. Det jag vet är att om man blir utsatt för den där gasen i 15 minuter, så får man bestående hjärnskador. Jag har pratat med polisen om det, men de viftade bara bort mig.

Hur ser du på begreppet Stockholmssyndromet som myntades under dramat. Stämmer det med din bild av situationen?

– Nej, jag tycker att begreppet är ett sätt att bara vifta bort oss i gisslan och undvika kritik mot bland annat polisen. En idealisk gisslan är ju en kvinna som håller käften och litar på polisen. Vi i gisslan var rädda för ”räddarna”, så att säga. Även om Janne startade det hela, så agerade Janne när polisen agerade. Han blev rädd och orolig. Det blir katten på råttan och råttan på repet.

Vilken hjälp fick du efter dramat?

– Vi blev ju körda till en psykiatrisk klinik som var tom och helt nyrenoverad. Det var ju psykologer och terapeuter där, men den första frågan jag fick var: ”Är du kär i Clark Olofsson”. Så jag tycker inte att jag fick så mycket hjälp. Det fanns för många förutfattade meningar.

Tiden efter dramat hade hon mardrömmar och fick hotbrev. Hon drog sig tillbaka och umgicks endast med nära vänner. Hon befann sig i ett chocktillstånd och efter ett par månader slutade hon på banken.

– Jag kunde inte vara kvar, jag var för rädd, helt enkelt, säger hon.

Du kom in på socialhögskolan och utbildade dig till psykoterapeut, som fortfarande är ditt yrke. Valde du yrkesbana på grund av dramat?

– Jag hade inte tänkt göra karriär inom banken, men hade det här inte hänt så hade jag kanske inte sökt in på socialhögskolan.

Kristin Enmark reflekterar över hur Norrmalmstorgsdramat påverkat henne. Hon tror att det utvecklat hennes förmåga till empati. Att lyssna.

– Under dramat tyckte jag att polisen bara viftade bort mig, så för mig har det varit viktigt att människor känner att de blir hörda. Att jag lyssnar på dem. Någonting krossades ju där och det var min tro på att polisen och samhället är på min sida. Det finns situationer där andra saker går före än att skydda mitt liv. Jag har full respekt för polisen, det vill jag säga. Men de var nog ovana vid sådana situationer och visste inte hur de skulle hantera det. Och en flicka från Finnforsfallet ska inte ha möjlighet att ringa upp Olof Palme och prata i en timme, men som jag har förstått så var det en riktig hönsgård.

Kan du berätta om din relation med Clark Olofsson?

– När Janne sa att Clark Olofsson skulle komma så kändes det katastrofalt. Men Clark visade ett intresse för mig och han sa: ”Jag ska se till att ingenting händer dig”. Han tog hand om mig litegrann de där dygnen och gav mig en trygghet som var otroligt viktig. Situationen var ju att han inte var någon förövare, han var ditplockad av polisen.

Har du fortfarande kontakt med honom?

– Ja, vi har brevkontakt och nu ska jag citera honom i ett brev till mig, vill du det?

Kristin Enmark läser:

– ”Jag hoppas att dina ord blir mottagna med vänlighet och allvar och förståelse.” Och det är ett direkt citat från Clark Olofsson om min bok, kan jag säga. Han må vara kriminell, men han är fortfarande en människa. Han betydde jättemycket för mig och det håller jag honom väldigt högt för, säger hon och fortsätter:

– Jag har aldrig skämts för Norrmalmstorgsdramat. Jag gjorde inget fel, jag var ju bara på jobbet.

 

Jag hoppas att dina ord blir mottagna med vänlighet och allvar och förståelse.

Hör när Boliden-flickan Kristin Enmark vädjar till Olof Palme

Vid gisslandramat krävde rånaren, Janne Olsson, tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil. Han krävde också att Clark Olofsson, som satt i fängelse, skulle föras till banken vilket skedde efter ett regeringsbeslut. Rånarna och gisslan barrikaderade sig i bankvalvet där polisen senare låste in dem. Efter stor dramatik, då poliser skottskadades, gisslan utsatts för livsfara och både rånare och två ur gisslan talat med Olof Palme i telefon för att försöka förhandla med statsministern, lyckades polisen borra hål in till valvet och spruta in sövande gas. Dramat upplöstes efter drygt fem dygn utan att rånare eller gisslan skadades.

Janne Olsson dömdes till tio års fängelse för rån.

Clark Olofsson dömdes för rån i tingsrätten, men friades i hovrätten. Han uppgav att han endast försökt skydda gisslan.

Stockholmssyndromet: Begreppet innebär att gisslan utvecklar lojalitet med den/de som begått gärningen.

Kristin Enmarks bok heter: Jag blev Stockholmssyndromet – valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Karin Israelsson