Jag promenerar från Fällfors camping till startpunkten, närmare bestämt vid Fällfors Laxcenter. Det är en riktigt vacker sommardag och inledningsvis ackompanjeras jag av forsens brus vid laxtrappan.
Fällforsleden sträcker sig över totalt fyra kilometer och är utmärkt med skyltar i trä som dels visar nästa hållpunkt, dels visar avståndet. Leden är välskyltad och det är enkelt att hitta. Det är en av de kortare lederna i Skellefteå kommun, lämpad för olika åldrar. Det jag personligen gillar skarpt är att ledens start- och slutpunkt är desamma och det enda som kräver lite kampvilja och bra skor är ”Flåsabacken” och dess stigning.
När jag viker av mot leden går första delen av turen genom lövskog. Vid första skyltningen så står det mycket riktigt ”Flåsabacken” på den ena, som Anneli Davidsson vid Fällfors camping pratade om.
– Tar du dig uppför den backen utan att flåsa så gör du det bra, sa hon strax innan min avfärd.
HA, tänkte jag. Det är klart jag gör … Men njaa, med facit i hand hade jag inte ens med bästa vilja i världen tagit den backen utan att flåsa.
Den superbranta sandbacken är Fällforsledens enda fysiska utmaning och lämpar sig väl för den som är terränggående och gillar lite match. Utan att veta stigningsgraden i procent är min analys att den går i princip rakt upp – och den är lång. I mitten har regnvatten grävt en smal fåra och det är den jag kämpar mig uppför. Längst upp i backen får jag skutta över en rot. Terränggående var det, ja. Backen visste var den tog, men var värd besväret.
För sedan breder en magnifik tallhed ut sig. Stigen är lättrampad och svänger på sina ställen mellan höga tallar, inbäddade av lågt ris. Jag får lust att lägga mig ner och njuta av de skogliga dofterna, men avstår då årstiden är lika med myggplåga.
Plötsligt hör jag en gök. Den ropar flera gånger. Jag stannar till och drar mig till minnes vad som sagts enligt folktron om gökens ropande: Västergök är bästergök, norrgök är sorggök, östergök är tröstergök och södergök, dödergök.
Göken tystnar. Jag fortsätter och ser en ny skylthänvisning. Tar vänster mot Marranäsvältan, ravinen i Fällfors. När jag kommer fram är halva sträckan avklarad och här finns bord för fika, grillring och toalett. Utsikten är magisk och långt bort, längst ner i den 50 meter djupa ravinen, ringlar sig Byskeälven som en väldig orm genom landskapet. Ravinen är ett resultat av många års erosion och ett populärt besöksmål.
Marranäsvältans uppkomst handlar om att inlandsisen drog med sig grus och sten med isälvarna ner till kusten. Nu är den gigantiska ravinen i Fällfors ungefär 160 meter lång, 100 meter bred och, som sagt, 50 meter djup. Erosionen fortsätter vilket gör att den förändras hela tiden.
Jag tar paus och njuter av utsikten. Sedan följer jag en skogsväg, över landsvägen och så hör jag göken igen. Den här gången från ett annat väderstreck. Jag undrar om det är samma gök, om den följer mig och kanske bevakar sitt revir. Landskapet förändras och blir sankmark, jag trippar på tå för att inte trampa ner de blommande åkerbären. (Jag tänker åka tillbaka lite senare för att skörda). Turen går upp på en grusväg och jag ser Fällfors camping på vänster hand, omgiven av lummig grönska.
Sista biten går efter landsväg förbi kyrkan, ner en bit till höger och så är jag tillbaka vid Laxcenter. Men vilka väderstreck ropade göken ifrån? Det tänker jag behålla för mig själv …