Efter att ha varit nedsövd i fyra dygn har Livia Melins kamp tillbaka från brännskadorna nu börjat.
Den 12 mars 2023 var inledningsvis ett datum värt att minnas med glädje för familjen Melin i Ersmark. Storebror Leon, fyra år, fick den dagen gå på sitt första kompiskalas och när han kom hem var det en liten pojke full av en sån lycka som smittade av sig på hela familjen.
– Det var en underbar start på dagen, säger Amanda.
Men lyckan i hemmet skulle snart vändas till något som endast kan beskrivas som varje barnfamiljs mardröm. I ett av familjens sovrum låg mamma och lilla Livia framför tv:n, när Livia blev sugen att precis som mamman göra sig ett kex med ost. Efter att Livia varit en kort stund i köket hörde Amanda, som hade stannat i sovrummet, det "värsta skrik" hon någonsin hört.
– Då sprang jag ut mot köket och ser hur hela min dotter brinner. Det är det absolut värsta jag hört och sett, säger mamman när hon minns tillbaka på den ödesdigra dagen i mitten av mars.
När Norran nu når Amanda sitter hon i Uppsala och väntar. I en operationssal lite längre bort ligger Livia nedsövd för sin andra stora operation sedan händelsen. En familj som slitits mellan hopp och förtvivlan i flera veckor har nu valt att berätta sin historia.
Berätta. När du ser din dotter stå i lågor, vad hinner du tänka?
– Man tänker ju inte alls samtidigt som man tänker väldigt mycket på hur man ska lösa situationen. Allt gick väldigt snabbt och det tog inte alls många sekunder innan Livias pappa Isak hade lyckats släcka branden med en filt som han slängde runt henne, säger Amanda och fortsätter:
– Situationen gick väldigt fort, det är så orimligt i vår värld att det kunde gå så illa på så kort tid.
Där och då förstod familjen knappt vad som hade hänt men det stod snabbt klart att Livia i sin jakt på kex hade hittat en elektronisk tändare som hon tryckte mot sin klänning.
– Då sa det bara poff, klänningen var av bomull så hela den antände direkt. Alltså hon skrek på ett sätt som inte ens går att förklara och att se sin dotter med de skadorna, att se hur huden hängde på vissa ställen, är ju helt otänkbart.
Jag förstår att minuterna efter att Livia brunnit är svåra att minnas, men vad minns du från dem?
– Jag minns att vi sprang till diskhon och skulle skölja av henne men jag sa ”Isak, vi kan inte skölja av henne för det kommer att göra jätteont”. Så då ringde jag ambulans och de var hos oss på 16 minuter, under den väntan så var det bara panikskrik. Vi försökte badda henne med blöta handdukar men det gick ju inte. Sen när ambulans kom så fick hon medicin men de kunde inte göra något mer, så vi åkte in med ambulans till Skellefteå. Där var det tio stycken som stod och väntade på oss i akutrummet och de gjorde en snabb bedömning på hur stor skadan var, sen rätt snabbt så sövde de ned henne.
Redan samma kväll som olyckan inträffade flögs familjen ned till Arlanda med ett ambulansflyg.
Ambulansen var framme hos familjen i Ersmark, utanför Kåge, klockan 15.15 och redan klockan 16.00 låg Livia nedsövd på Skellefteå lasarett där hon snabbt placerades på intensivvårdsavdelningen. Efter att personalen tagit bilder på Livias skador och skickat bilderna till Uppsala togs sedan ett beslut att flyga ned henne till Uppsala.
Redan klockan 22.00 samma kväll flögs hon ned till Arlanda där en ambulanstaxi väntade som tog dem till Uppsala och under färden mellan flygplatsen och sjukhuset beskriver Amanda hur hon, efter att ha varit i chock hela dagen, började förstå att hennes dotter var i kritiskt läge.
– Jag trodde först att de skulle väcka henne på morgonen och ingen av oss förstod att det här nästan var mellan liv och död. Jag förstod inte alls att vi skulle vara borta länge, och jag frågade i ambulansen mellan Arlanda och Uppsala: ”Det här är väl inte livshotande?” och fick svaret: ”inte för tillfället i alla fall”.
– Alltså jag förstod ingenting, allt är som ett töcken.
Livia hölls nedsövd i fyra dygn – en tid som mamma Amanda beskriver som hemsk.
I stället för att få prata med Livia igen redan dagen efter, som Amanda först trodde att hon skulle få göra, hölls hon nedsövd i fyra dygn – dryga 100 timmar som Amanda minns med fasa.
– Det var ren mardröm. Personalen på sjukhuset försökte verkligen att jag skulle gå till rummet för anhöriga och äta men de första dagarna åt jag inte ens, jag ville inte lämna Livia. Jag stod bara och grät vid hennes huvud hela tiden och det enda jag ville var att hon skulle vakna så man kunde få någon form av livstecken. Jag fattade inte att det var så illa och man ville ju inte prata om det, jag hade så mycket katastroftankar och för mig som lever med dödsångest så var det ren tortyr.
– Jag tror fortfarande inte att det här är på riktigt och vet inte om jag någonsin kommer att förstå det.
Men till slut så vaknade Livia igen och du fick prata med henne, går det ens att beskriva känslan när du fick se henne slå upp ögonen igen?
– Det är nog det bästa som hänt mig i hela mitt liv. När jag fick se hennes ögon igen och höra hur hon mår. Så där satt man ju och grinade hur mycket som helst, men jag ville inte visa att jag var ledsen för att skrämma upp henne. När Livia vaknade där så trodde hon att hon fortfarande brann så hon skrek: ”Blås, blås, blås” men när vi hade lyckats lugna ned henne och hon förstod att hon inte brann så var det samma gamla Livia igen för en stund.
– Nu pratar hon ju hela tiden med mig och är sitt gamla jag igen. Hon har sitt temperament och sin humor.
Livia Melin på sjukhuset i Uppsala.
Vid tiden för vårt samtal genomgår Livia sin andra hudtransplantation – en mindre operation än den första, men en operation som inte var planerad men som Livia tvingades till efter viss problematik med den nya huden vid armhålan.
– Vi hade gått två steg framåt men nu är det ett steg tillbaka igen. Men det var ett väntat besked ändå för under armhålan är det tydligen problem att få huden att "fästa" då det så lätt blir fuktigt där.
Onsdagens operation är förhoppningsvis den sista och för familjen har en dröm om att få flytta hem snart igen börjat infinna sig.
– På fredag ska de lägga om såren och då kan de se om hudtransplantationen tagit. Har allt gått bra med den nya huden så tror de att vi kan få åka hem under nästa vecka, men vi vet inte än om vi får åka hem till Ersmark eller om vi blir inlagda en tid på Skellefteå lasarett.
Amanda Melin öppnar upp om mardrömmen som familjen upplevt.
Vill du berätta om vilka skador som branden orsakade Livia?
– De säger att brännskadan är 15 procent. Hon har en del på låret, händerna, hakan, halsen samt vänster sida av mage och bröstet, svarar Amanda och fortsätter sedan:
– På något sätt har Livia ju klarat sig relativt bra. Hon kommer ju att få problem med att det kommer att strama i huden, sen kommer hon ju att vara väldigt känslig för solen och när hon växer kommer det att bli problem med den nya huden så de räknar med att det kommer att bli fler plastikoperationer framöver.
Storebror Leon fick komma till Uppsala i en vecka där syskonen lekte mycket med varandra.
För Livia blir den 12 mars 2023 ett minne som lämnar henne med såväl fysiska som psykiska traumatiska minnen. För den övriga delen av familjen Melin blir det minnesbilderna av Livia i lågor och de panikartade scenerna efteråt som består.
Hur har Livias två bröder tagit det här?
– Lillebror, Loke, har varit hemma hela tiden och har nog inte kunnat tänka så mycket. Storebror, Leon, är jättetraumatiserad och vill inte ens vara hemma, för han såg ju alla skador på henne just efter att vi hade släckt elden och han hörde ju henne skrika.
Livia har ådragit sig brännskador på 15 procent av kroppen.
Kommer ni att få hjälp med barnens bearbetning av det här?
– Vi väntar på att få träffa en kurator, men vi låter Leon prata väldigt öppet om det. Han får fråga allt han vill och prata om allt han vill. Men det blev bättre efter att Leon fick träffa Livia i Uppsala och de kunde leka tillsammans. De fick vara med varandra en vecka här.
Det låter som att ni fått fin stöttning av sjukvården?
– Vi har haft den bästa vården man kan tänka sig. Vi har fått träffa en kurator och till veckan ska även Livia få träffa en kurator. Sen har vi ett stort nätverk av familj och vänner som verkligen ställt upp för oss. Sen har vi ju också haft varandra, jag och Isak, genom det här.
Under tiden i Uppsala har Livia, som vid tiden för olyckan var tre år, hunnit fylla år och tillsammans med familjen kunde de ha ett litet kalas.
– Det var helt underbart. Att få ge Livia det mitt i allt det här, säger Amanda med darr på rösten.
Livia Melin på sjukhuset i Uppsala.
Stöttningen till familjen har inte bara kommit från sjukvården. På sociala medier har kommentarsfältet till Amanda Melins många inlägg från Uppsala fyllts med uppmuntrande kommentarer och kärlek – ett stöd som rört Amanda till tårar.
– Det är ju helt ofattbart att vi får det här stödet och man märker ju att när det händer något så finns det så många som inte ens känner oss som ändå vill stötta. Det har varit ett stöd som inte ens går att förklara, Isaks arbetsplats har ställt upp något otroligt och förskolan där vi har alla våra barn har även de gett oss ett helt underbart stöd.
Jag förstår att du blivit väldigt rörd av det här stödet?
– 100 procent, det känns så overkligt att man har så många som bryr sig, säger hon och avslutar med en hälsning till alla som på ett eller annat sätt visat sitt stöd under familjens tuffa tid:
– Det har ju värmt så otroligt mycket och vi är så tacksamma för det har hjälpt oss i sorgen att få det här stödet från alla. Vi har inte behövt tänka på omgivningen för alla har verkligen ställt upp, man är så genuint och otroligt tacksam. Jag hittar inte ord för att beskriva vad det betyder.