Rönnskär har sedan starten 1930 vuxit från att hysa ett smältverk till att bli ett komplext område med många olika processer. Det bestod från början av öarna Hamnskär och Rönnskär och rymdes på cirka 50 hektar mark.
Tanken då var att anlägga industriområdet på en plats som skulle medföra minsta olägenhet för omgivningen.
– Det var ingen slump att man anlade Rönnskär vid kusten. De gjorde ett gediget arbete med den tidens mått mätt när det gäller lokaliseringen, med amerikanska förebilder, säger Linn Andersson, miljö- och utvecklingschef vid Boliden.
Men några miljölagar att tala om fanns inte.
– Det var först på 1980-talet som avfall och markföroreningar började ta större plats på agendan både från Bolidens och myndigheters sida, säger Michael Borrell, miljöspecialist vid Boliden.
Att fylla ut området med restprodukter som slagg, anrikningssand och graunlerad slagg - så kallad järnsand - var en gängse metod i verksamhetens linda. Och med hjälp av det har området i dag vuxit till drygt 150 hektar.
Det senaste miljötillståndet söktes 2009 och fick klartecken 5 juli 2013. Som grund till det ligger bland annat en konsultinventering som WSP gjorde 2007. Enligt den innehåller vissa delar av utfyllnadsmaterialet föroreningar som kan transporteras med regnvatten beroende på hur genomsläppliga materialen är.
Biprodukt eller avfall
Slagg och järnsand anses brinna ihop över tid vilket innebär att förutsättningarna för att farliga ämnen ska lakas ur materialet minskar med tiden. Det blir helt enkelt hårt. Boliden kallar järnsand biprodukt, medan kommunen valt en tuffare linje och börjat ifrågasätta lämpligheten i att använda ett material som de anser är dåligt undersökt.
Anrikningssanden innehåller mycket höga halter av arsenik och kadmium och provtagning i grundvattenrör har visat på mycket allvarliga halter av arsenik.
– Vi har en ganska bra uppfattning av historien. Det har gjorts många utredningar för att bedöma hur tillgängligt materialet är för spridning, säger Linn Andersson.
Mest svavelprodukter
Avfall från processerna finns i dag samlade i temporära deponier, magasin och silos på området. De innehåller i huvudsak stoff från rening av gaser och slam av olika slag. Dessa uppkommer i anläggningens reningsanläggningar och innehåller då skadliga ämnen i höga koncentrationer.
En annan restprodukt är svaveldioxid, som i reaktion med vatten kan bilda försurande svavelsyra. Som mest släpptes 43 800 ton svaveldioxid ut per år på 1970-talet. I dag släpps 3 000 ton svaveldioxid ut per år - över 99 procent fångas in och skickas sedan till svavelproduktverket.
– Svavelsyra är vår största produkt om man räknar med mängden, 600 000 ton. Vi tillverkar 220 000 ton koppar. Om det blir fel på svavelproduktverket så stoppas Rönnskär, säger Maria Wik-Persson, avdelningschef för yttre miljö på Rönnskär.
Varför kan man inte fånga in allt?
– Det blir alltid ett visst diffust läckage i samband med att man öppnar och stänger ugnar och konvertrar, säger Linn Andersson.
Återvinning ökar
Arsenik, som bland annat förekom i stora mängder i malmen, var fram till 1990 en stor produkt på Rönnskär, men populariteten för ämnet har minskat. Det användes mycket i träimpregnering och mot insekter. Nu måste det deponeras istället.
En nytillkommen förorening är bromerande flamskyddsmedel som används i elektronik. När skrotet hanteras före smältning uppstår damning. Enligt Linn Andersson förstörs ämnet i ugnarna. Rönnskär har på senare ökat återvinningen av elektronikskrot.
– Vi har mätt en förhöjning av bromerande flamskyddsmedel i sediment och fisk, säger Linn Andersson.
Rönnskär har i dag cirka 320 000 ton avfall lagrat. Det motsvarar 64 000 lastbilslaster. Varje år produceras cirka 8 500 ton nytt avfall från processerna, varav en del kommer att återvinnas före slutdeponering. Det lagrade avfallet ska flyttas ner i underjordsdeponin som börjar byggas nu, tillsammans med nytt avfall.
Med tanke på historiken och alla deponier. Hur farligt är det att vistas på området?
– Det är inte farligt. Det finns generella skyddsföreskrifter för alla personal som är på verksamhetsområdet. Ska man gräva någonstans måste man ha kontakt med oss och ta hand om massorna på rätt sätt, säger Linn Andersson.
Källargrundet:
Området är utfyllt med järnsand och blyslagg. Här finns även en temporär lagerplats för slam och stoff i täckta limpor som ligger på en tät botten av asfaltbetong. Höga föroreningsnivåer har påträffats vid provtagning av grundvatten.
Hamnskär och Rönnskär:
På den ursprungliga halvön visar jordprover och analyser av restprodukter från tillverkningen höga föroreningshalter.
Östra dammen:
Används som en tillfällig buffertbassäng vid driftstörningar i regningsverket. Här finns kalkslam som klassas som farligt avfall. Provtagning visade utläckage av metaller.
Anrikningssand:
Här finns cirka 3,3 miljoner ton anrikningssand, täckt av järnsand, morän eller asfalt. Området har hög föroreningsnivå, framför allt när det gäller arsenik. Spridningsförutsättningarna bedöms vara stora.
Hamnen:
Har fyllts ut med slagg och järnsand och använts som hamn. Föroreningsnivån bedöms vara hög men spridningsförutsättningarna bedöms som måttliga.
Deponi 16:
Består av deponier som har fått slutlig täckning och nya deponier. De innehåller kalkslam från reningsverk, bygg- och rivningsmaterial. Slammet innehåller bland annat mycket höga halter av arsenik, kadmium, kvicksilver, koppar, bly och zink. Men det lakar inte ur så lätt och här finns lite grundvatten.
Lagerplats 5 A+B och magasin 5:
Området är utfyllt av restprodukter och här finns även temporära deponier. Föroreningsnivån i mark i delområdet bedöms vara hög. Utfyllt material ligger exponerat för vind och det finns höga föroreningshalter i grundvattnet. Spridningsförutsättningarna bedöms som höga.
Vi har mätt en förhöjning av bromerande flamskyddsmedel i sediment och fisk.
