Gruvchefen. Niklas Renström ger gruvan goda vitsord. Foto: Britta Stenberg.
Kristinebergsgruvan har funnits så länge att den utgör en samhällsbild.
Den har genom åren försörjt folk med arbete, och världen omkring oss med mineraler från den malm som tagits upp från berggrunden i trakten runt omkring platsen.
Men hur ser det ut idag? Har något förändrats genom åren?
Under åren 1940 till 1943 byggde Boliden upp flera gruvor i Kristinebergsområdet; Kristineberg, Rävliden, Rävlidmyran, Hornträsket, Kimheden, och Näsliden.
Av dess fem är det bara Kristineberg som fortfarande är i drift.
Till en början var det koppar och svavel som var det mest attraktiva på marknaden. I dag är det zink, koppar, guld, silver och bly, i nämnd ordning som är de mineraler man efterfrågar och som utvinns ur Kristinebergsmalmen.
Så gruvan håller än. Och inte bara håller, den är den överlägset största gruvan inom Bolidens verksamhetsområde inom Skellefteåfältet. Och kommer att vara stabil länge än.
Niklas Frank berättar gruvans historia. Om hur nära avslut det var i slutet av 90-talet då man hade två års malmreserv att spela med. Men flera nya malmkroppar hittades, och ännu fler och i dag undersöker man även gamla gruvors omgivningar med goda resultat.
– Vi gräver där vi står och det ger resultat. Om marknaden är som vi tror att den ska vara vill jag säga att gruvan håller åtminstone i 15 år till. Vi räknar med att hitta mera, vi har gott hopp om det, säger han.
Så denna gigantiska industri med sina drygt 200 anställda kommer att bestå. Även om framtiden innebär högre teknologi. Ökad automatisering är en stark trend i industrin, och Kristineberg behöver ligga i framkant för att vara konkurrenskraftiga.
– Vi kommer att gå mot ökad mekanisering, men jag skulle säga att personalen här är i världsklass. De är kunniga, erfarna och har bra arbetsmoral. De kan sin sak. Det är gruvans största tillgång, för vi har en del emot oss.
Nackdelarna han nämner är att man har måttliga malmvärden, stora brytningsdjup, utmanande bergförhållanden och långa transportvägar både under och ovan jord.
– Vi kommer att gå mot en tekniskt säkrare och ergonomiskt utvecklad framtid, och ökning av personalens kompetens. Det är framtiden för oss, säger Niklas.
Och jämställdheten. Matchokulturen?
– Vi vill ha in fler kvinnor och anstränger oss för att nå dit. Och matchokulturen är en kvarvarande myt vi bör arbeta oss bort ifrån.
Linda Sandström är driftscentraloperatör. Spindeln i nätet som styr och planerar produktionen. Håller koll på exakt allt som händer under jord via datorskärmar.
– Drömjobbet! Jag är på rätt plats. Med mitt lugn och balans vet vad jag håller på med, det här passar mig utmärkt, säger hon.
Sara Andersson är gruvbyggare sedan flera år tillbaka:
Att vara gruvbyggare innebär att hon under jord förbereder för brytning, kör traktor och bygger väggar för återfyll av utbrutna malmrum.
– Det är ett jättekul jobb, jag trivs jättebra. Jag trivs i mitt arbetslag, det är jättejuste stämning, säger hon.
Vi gräver där vi står och det ger resultat.
Kribergsgruvan. En gruva som står sig, om prognoserna håller. Foto: Britta Stenberg.
Sara Andersson jobbar under jord. Ett jobb hon stormtrivs med. Foto: Britta Stenberg.