När Christina Rickardsson, som föddes som Christiana Mara Coelho i Brasilien, var 15 dagar gammal tog hennes mamma henne med till en grotta i bergen. Här bodde de tillsammans under hennes fem första levnadsår.
– Vi levde av vad naturen kunde ge oss. Ibland åkte vi också in till stan för att försöka få ihop pengar till mat genom att sälja något eller så tiggde vi. Oftast gick människorna bara förbi oss och skrek skällsord som gaturåttor och spottade och sparkade på oss. Jag förstod inte varför de var så elaka, vi hade ju inte gjort något ont, säger Christina.
Som treåring hade Christina insett att det fanns en hierarki i samhället och att hon och hennes mamma befann sig längst ner på skalan.
– Det var en tuff tid men jag fick mycket kärlek, trygghet och uppmärksamhet av min mamma och det byggde upp mig som människa.
En gång frågade Christina sin mamma och man kan sitta på ett moln.
– Hennes svar var "ingenting är omöjligt". Det var ett otroligt vacker svar och gav mig hopp inför framtiden.
När Christina var fem år blev de utjagade från grottan av några män med hundar. Nu begav de sig till 17-miljonersstaden Sao Paolo.
– Där hade vi ingenstans att bo utan vi höll till mellan skjulen i kåkstaden eller sov på pappkartonger som vi lade ut på gatan. Medan mamma letade efter jobb var jag ensam på gatan.
Hon gick nu med i ett gatubarnsgäng som bestod av barn mellan 3 och 15 år.
– Vi rotade i soptunnor och stal plånböcker. Ibland när vi var riktigt hungra stal vi också frukter från gatustånd.
I gänget ingick även Camille som blev Christinas första vän.
– Tillsammans med henne lärde jag mig vad lojalitet är. Om någon av oss åkte fast kom den andre alltid till undsättning.
I slutet av 80-talet var det fullt kring mellan militärpolisen, den vanliga polisen och knarkkarteller i Sao Paolo. Då genomfördes också utrensningar av folk som levde på gatan.
– Camille blev gripen av militärpolisen och jag fick se hur de sköt henne i huvudet. Jag gömde mig under en trappa vid en fabrik och där hittade min mamma mig. Hon satte sig ner strök mitt hår och frågade vad som hänt. När jag berättat sa hon "Vad som än händer i livet sluta aldrig gå".
Den meningen har etsat sig fast i Carinas huvud och den plockar hon ofta fram för att ta sig igenom svåra stunder.
Christina fick också en lillebror och när han var tio månader gammal hamnade de båda två på ett barnhem. Där hämtades Christina som sjuåring av sina adoptivföräldrar som kom från Vindeln.
– Det var en enorm kulturkrock att komma från Sao Paolo till Sverige. Här var allt annorlunda, luften, maten, solen, växterna, dofterna. Hon fick ofta höra att det hon gjorde inte var rätt i Sverige och tryckte då undan den brasilianska flickan Christiana och skapade den svenska flickan Christina.
När Christina 2015 gjorde en resa till Brasilien för att söka upp sin mamma och besöka barnhemmet och grottan var det många som sa till henne "nu kommer du att finna dig själv".
– Men det köper jag inte utan istället satsar jag på att skapa mig själv. Jag vill vara den jag är.
Christina har skrivit en bok om sitt liv som fått titeln "Sluta aldrig gå" och hon håller nu på med sin andra bok.
– Jag har även startat en stiftelse Coelho Growth som främst arbetar med utsatta barn i Brasilien. Vi stöttar tre barnhem och två organisationer i Sao Paolo. Barnen som finns där har ofta en historia som liknar min och alla säger de att de vill skaffa ett jobb och komma tillbaka och hjälpa barnen i kåkstaden, avslutar Christina Rickardsson.
Föreläsningen, som lockade 120 besökare, arrangerades av NyföretagarCentrum Skellefteå, Almi Nord, Skellefteå Kommun – Smart Tillväxt i samarbete med Europeiska Unionen, Länsstyrelsen Norrbotten och Region Västerbotten