Personalrum. I personalrummet berättar Karin Wiksten och Fredrik Lindh om planerna. Foto: Annika Eriksson.
Slakteriet togs i bruk för två veckor sedan, och köttet marknadsförs under namnet "Burträskkött". Till att börja med handlar det om delägaren Fredrik Lindhs grisar, därefter ska man ta in nötdjur från delägaren Lennart Wiksten.
– Sedan ska vi öppna upp för andra leverantörer, säger Lennarts fru Karin, som också är engagerad.
Säljer lokala varor
Det var paret Wiksten som en gång fick idén, då tänkte de på ett gårdsslakteri för de egna djuren.
– Sedan var jag med och startade saluhallen i Burträsk, och då såg vi vilken efterfrågan det är på lokalt kött, fortsätter Karin. Men det kändes som att något fattades i det lokala tänket när djuren måste köras till Luleå för slakt.
Slakteriplanerna tog ny fart, och nu blev beslutet att göra något större. Lennart Wiksten lät förra sommaren bygga den 300 kvm stora lokalen och i vinter har den inretts.
Paret vill inte avslöja hur mycket bygget kostat.
Ingen kritik mot chaufförerna
Nu fattas en järnstolpe i inredningen för att man ska få slakta nöt. När det är dags kommer Karin Wiksten att tycka det känns bra att deras djur bara åker någon kilometer på sin sista resa.
– Visst är förarna lugna och bra med djuren när slakteribilen kommer på gården. Jag tror inte att djuren far illa av transporten. Men det är ändå något som känns sunt med det nära och småskaliga, säger Karin Wiksten, som till yrket är veterinär.
Veterinär är med
– Dock är jag inte veterinär i vår verksamhet, det förbjuder reglerna. Istället tar vi hit en veterinär från livsmedelsverket cirka två dagar i veckan, som medverkar i hela slaktfasen och övervakar djurhållning och hygien. Så är reglerna på alla slakterier.
– Förr i tiden betalade man timtid, vilket gjorde att små slakterier inte gick att driva. Men sedan några år finns gemensamma EU-regler om att man betalar per djur, och därför är det nu möjligt att starta i liten skala.
Föder upp grisar igen
Även delägaren Fredrik Lindh ska leverera djur, han står för de flesta grisarna, cirka 90-100 stycken per vecka.
– Det jag främst sett som en nackdel är att slakteriet i Luleå haft monopol. De har varit kritiserade för att ge dåligt betalt, och reglerna om avstånd har gjort att man inte kunnat välja någon annan.
För två år sedan slutade Fredrik Lindh skicka grisar till Luleå, och tömde flera djurstallar. Istället började han sälja smågrisar till djurgårdar i södra Sverige.
– Men senaste året har även den affären haft dålig lönsamhet.
Bra trend
Fredrik Lindh och Karin Wiksten gläder sig över trenden att folk väljer svenskt kött, och gärna lokalt.
Allt eftersom efterfrågan ökar ska de nu ta in fler leverantörer.
– Vi har inte gjort upp med några fler bönder, eftersom vi ville se att slakteriet fungerar. Vi ska nu ordna informationsmöten, säger Karin Wiksten.
Burträskkött säljs i ett samarbete med Topp Chark i Bastuträsk. Där förpackas köttet och levereras till butiker. Mer än hälften av köttet väntas gå åt i Topp Charks egen produktion av charkuterier.
"Vi betalar bra"
När det gäller kritiken mot Nyhléns Hugosons slakteri i Luleå, slår vd Magnus Nilsson ifrån sig.
- Jag har varit chef här i tre år, och under den tiden har vi gett bra betalt för grisköttet. Vi ligger bland de högsta i Norrland, och ligger också högt i ett Sverige-perspektiv.
Han vill inte kommentera hur nivåerna var före han tillträdde.
Att Nyhléns Hugosons nu får konkurrens tycker han bara är bra.
År 2012 gick det som sämst. Sedan slutade jag föda upp grisarna själv.
Fullt upp. Tore Hedberg, Johnny Lindberg och Per-Johan Wahlberg har fullt upp med att stycka kött. Foto: Annika Eriksson.