Finnbergs. En epok går i graven. Butiken startades 1929. Nu ligger den ute till försäljning då ägaren ska gå i pension. ”Händer inget före maj så väntar utförsäljning och sedan blir det att låsa dörren”, säger Jan Finnberg.
Nu ligger Ica Finnbergs ute till försäljning, och om ingen nappar kommer den att stänga innan sommaren. "Jag är så gammal och det är enda orsaken till att jag ska sluta. Jag fyller ju 69 år i år", säger ägaren Jan Finnberg.
Ica-butiken Finnbergs i Glommersträsk startade 1929, och efter att ha drivits inom familjen i tre generationer så kommer den nu, förhoppningsvis, att få ny ägare.
– Nu är det lämnat till en mäklare och det verkar finnas intresserade, men man vet ännu inte hur seriöst intresset är", säger Jan.
I dag är det en Ica-butik, men det är något som kommer att förändras om någon tar över verksamheten.
– Ica vill inte fortsätta så det gör det svårare för den som tar över. De kräver högre omsättning. Att man har haft en skaplig vinst hjälper inte, säger han. Jan studerade i sin ungdom först i Uppsala och sedan i Umeå. Frun läste på lärarhögskolan.
– Jag hade också en tanke på att göra det. Först studerade jag nordiska språk, litteraturhistoria och engelska, men sedan ville jag inte längre söka till lärarhögskolan, säger han.
Jan började i butiken när han var 26 år. Hans farfar startade Finnbergs, och Jans pappa arbetade aldrig någon annanstans. Men att Jan skulle ta över var ingen självklarhet.
– Nog var jag i affären ibland när jag var liten, men mina föräldrar ville nog inte ha mig där. De ville att jag skulle göra något annat, men så blev det inte. Jag hade tankar på att bli lärare, men i och med att Norge-vägen blev kvar så blev det ett uppsving för byn. Butiken byggdes ut och då hoppade jag på.
Trots 43 år på samma arbetsplats har han aldrig funderat på att flytta.
– Det är klart att det är ett tufft jobb, men det är ganska otroligt ändå att jag aldrig har funderat på att byta. Jag har alltid trivts här, både i butiken och i byn. Man träffar så mycket folk och att se flera generationer växa upp det har varit speciellt. Jag kommer sakna alla fantastiska kunder.
Rent ekonomiskt så har butiken alltid gått bra och har byggts ut flera gånger.
– Konsum stängde precis när vi byggde ut 1989 och det innebar ett ordentligt uppsving i omsättning, men affären har gått bra hela tiden. Det avklingade lite under nittiotalet. Omsättningen minskade ungefär två procent per år, men senaste året har det faktiskt inte gått minus alls. De sista två åren har det varit ett brott när det gäller nedgången. Ikea industry, husfabriken och alla småföretag i byn har gjort skillnad.
Det har skett många förändringar under årens lopp.
– Det har utvecklats hela tiden. Förr handlade alla på kredit. Idag händer det rätt så sällan, säger han. Som mest har det funnits omkring sju anställda i butiken.
– Det var på den tiden då allt såldes över disk och de som arbetade bakom sprang och hämtade allt som kunderna skulle handla. Då var de ombud för Lantmännen och jag kommer ihåg när jag var liten och våren kom så låg det massor med hästskit längs vägarna, så det var många som hämtade foder till häst i alla fall på femtiotalet.
Sista maj planerar Jan att sluta. Förhoppningsvis får han se någon ta över, och i så fall säger han sig bli en bra kund, utan att lägga sig i arbetet. Han ser också att det blir en rolig utmaning för den som tar sig an butiken.
– Jag skulle absolut handla och vara en bra kund, men nog tror jag att man skulle försöka lägga band på sig när det gäller till hur butiken sköts. Det är ett speciellt jobb, det är speciellt att vara sin egen. Man måste tycka om det för det blir lite fritid, särskilt de första åren när man ska bygga upp ett företag.
Reaktionerna från bybor kring Jans kommande pensionering har varit förstående, men även oroväckande.
– Alla förstår att det måste bli så, men samtidigt är många bedrövade för blir det ingen fortsättning vore det katastrof för byn. Men nog tror jag de kan tänka sig att bli av med mig, så länge det kommer någon ny, säger Jan. På frågan vad han kommer att sakna mest kommer svaret snabbt.
– Det kan väl bli det där med att träffa folk. Det är på något sätt ett bekvämt sätt att träffa människor, direkt genom jobbet. Som pensionär kanske man mest blir sittande hemma. Jag vet ju inte hur det kommer att bli.
Malin Johansson NN