– Jag brukar säga att jag har fyra barn men tre i livet, inleder hon sin berättelser vid en föreläsning.
Hennes äldsta dotter var tolv år när hon fick ätstörningar och självskadebeteende. Familjen sökte hjälp för henne och hon blev inlagd med sondmatning. När hon mådde bättre skrevs hon ut, men det blev inte varaktigt. Två år senare tog hon sitt liv.
– Den där ödesdigra dagen gick hon till skolan som vanligt. När jag tittade på henne på morgonen såg jag att det var något med hennes blick. Någonting som gjorde mig väldigt orolig.
Känslan satt i när dottern gått. Efter lunchen saknades Ronja i klassen och Camilla fick ett sms från hennes lärare.
– Och jag vet precis att det är nu det händer.
Efter en sökinsats hittas Ronja i slalombacken av en polishelikopter. Camillas ögon tåras när hon pratar om det.
– Där kommer min ventil och det är okej, man får bli ledsen.
När polisen bekräftar att hon är avliden faller Camilla handlöst ihop på golvet.
– Där tog våra liv slut, för mig, min man och hennes syskon. För syskonen förlorade på sätt och vis oss föräldrar också. Jag och min man klarade inte det här.
I början kunde de mötas, i chocken, traumat och katastrofen. De sjukskrevs under två år och Camilla beskriver en zombietillvaro.
– Med sorgen följer en svaghet. Man blir som förlamad. Man får en kropp utan själ. Jag sov och grät. Min man hade svårt att sova. Vi gick ner i vikt, hade ingen ork, fick ont i kroppen och tappade synen.
Efter tre månader bad hon läkaren om ett piller för att dämpa smärtan.
– Läkaren sa att det kunde jag få men det skulle bara fördröja sorgen.
Men hon tog lugnande för de värsta topparna. Sorgen kom och gick i vågor. Tiden tycktes stå still.
– I ett och ett halvt år önskade jag min egen död varje kväll.
Camilla och hennes man hanterade sorgen olika. De levde parallella liv och det slutade till slut med skilsmässa.
Men det fanns ändå saker som så småningom gjorde att hon tog sig ur mörkret.
– Min räddning var min familj och min hund.
Under promenaderna med sin hund fick hon utlopp för sina känslor.
– Jag grät och skrek och bad min dotter om förlåtelse tusen gånger.
Den äldsta sonen blev betydelsefull. De åt tillsammans och hade fina samtal. Hennes chef var också mycket förstående och hälsade även på.
– Det är viktigt med kontaktnät, att man bryr sig. Vi grät ofta tillsammans. Hon fick mig även så småningom att fundera på att berätta min historia. Och jag finner en sorts styrka i att ge något till någon annan.
Hon sökte även andlighet, ville ta reda på var Ronja var.
– Det gav mig en tro på livet efter detta. Det har gett mig hopp och styrka och lindrat min sorg mycket.
Hon började lära sig att omdirigera sina tankar och leva mer i nuet.
– Jag kunde inte titta bakåt för det är för smärtsamt och jag kunde inte titta framåt för det skapade ångest och oro.
Hon insåg att hon behövde ännu fler verktyg och att hon måste hitta dem själv. Ett verktyg blev att skriva dagbok och varje dag ge sig själv i uppdrag att klara något litet. Hon började också med tacksamhetstankar. Att tänka på saker som hon känner tacksamhet över, enkla saker som att ha mat på bordet, att ha tak över huvudet och över barnen.
När hon var ute och gick hade hon även ett mantra hon upprepade. "Vad andra gör ska inte förändra mig. Vad andra gör får de ta ansvar över."
– Plötsligt var jag inte längre rädd. Det värsta hade redan hänt. Jag insåg att jag inte kan kontrollera andra människor. Jag kan inte kontrollera det som händer omkring mig, bara hur jag själv bemöter det.
När hon började jobba igen fann hon en styrka i samtalen och umgänget med kollegorna.
– Jag blev en bra vän, snäll, hjälpsam, mer omtänksam och jag började också bygga upp kärleken till mig själv igen.
Efter skilsmässan har hon träffat en ny man.
– Det är en oslagbar känsla att kunna känna kärlek till en annan människa igen. Det har gett mig hopp, för det fanns en tid när jag inte kunde känna kärlek till någon eller något. Jag tror det kan bli extremt farligt i kombination med att man inte vill leva. Nu har jag fått en andra chans och det känns viktigt att tala om att det faktiskt blir bättre. Det tror man inte när man befinner sig i den mörka. Nu kan jag skratta och njuta av livet igen även om det stundom är väldigt tufft.