Stugorna i Byske kyrkstad skulle se ut som den närmaste, med 1,5 plan, och sex kammare. Men det flyttades även en del tvåvåninghus från Skellefteå.
Kyrkstäder fanns bara i Norrland och orsaken var de långa avstånden. Det behövdes någonstans att äta och sova när man gjorde den långa färden till kyrkan. Varje familj hade även ett stall till sin häst.
Eftersom det var kyrkogångsplikt i landet fram till 1809 var närvaro på högmässa obligatorisk även om det var lindrigare krav på närvaro ju längre bort man bodde. Det var heller inte krav på att alla i hushållet behövde infinna sig.
Således blev kamrarna utflyktsmål för landsbygdens folk, och de som äger en kammare använder den så än i dag, fast de kommer inte med häst längre, och besöket är helt frivilligt.
I Norrans område finns flera bevarade kyrkstäder, en av dem i Byske. I backen nedanför kyrkan tronar åtta byggnader som har mellan fyra och åtta kamrar per styck. Totalt 40 kamrar.
– Byske församling bildades 1875 som en utbrytning från Skellefteå landsförsamling. Då fanns inte kyrkogångsplikten men folk vill ändå ha en kammare vid sin kyrka, berättar Pernilla Lindström.
Därför flyttades fyra tvåvåningshus från Bonnstan i Skellefteå till Byske. Övriga stugor byggdes på plats.
– Det skulle bli en stor kyrkstad med 89 stugor, men byggandet stannade efter nio stugor, varav en nu är riven. Även stallarna revs, det skedde under andra världskriget då det var brist på ved.
Pernilla Lindström blev glad när eldstaden godkändes, nu kan familjen tända en brasa när de är där.
Själv äger Pernilla en kammare som varit i maken Fredriks släkt, bördig från Frostkåge. Ursprungligen ska stugan ha varit byggd av bönder från Åbyn.
Eftersom kammaren gått i arv hade den många delägare, men andelarna skänktes till Fredrik och Pernilla eftersom de var där mest. De tog då också över underhållsansvaret. Släkten kommer dock fortfarande på besök vid träffar av olika slag.
– Vi inleder säsongen med att fira mors dag. På hösten är vi med på surströmmingsfesten som ordnas av kyrkstadsföreningen. Fredrik har provat att sova över, men det blev kallt på natten.
Pernilla Lindström, till vänster, i sin kammare med Emma Ölvebring på besök. Tapetsering och målning av golv gjordes troligen på 30-talet, enligt Pernillas bedömning.
Det finns ingen el i kyrkstan, så man måste elda en brasa om man ska ha värme.
Apropå elda så använde folk inte sina öppna eldstäder på många år eftersom man inte litade på dem.
– När vi 2017 hade bildat en förening kunde vi gemensamt besikta skorstenarna. Våran blev lyckligtvis godkänd och nu är det fint att man kan elda. Det har förhöjt trivseln och möjligheterna att vara här, säger Pernilla.
Emma Ölvebring har inrett med loppisfynd.
Vi vandrar vidare till en annan kammare, den ägs av Emma Ölvebring och är köpt nu i modern tid. Ägaren kom från Stormark, och troligen var alla som hade kammare i detta hus från den byn. När husen byggdes gjordes det nämligen av bybor som gick samman.
Emma bodde i Byske när hon köpte kammaren men bor nu i Skellefteå. Även hon använder den som utflyktsmål och sover inte över.
Hon har inrett med en hel del gamla saker som köpts på loppisar. Den charmiga gulmålade inredningen fanns när hon köpte och även en golvmatta som egentligen anses för ny, men som får ligga kvar tills vidare.
Här besöks Emmas kammare och Pernilla Lindström berömmer prylar i samlingarna.
Om du besöker en kyrkstad kan du strotsa runt och njuta av miljön, men respektera att kammare är privatägda.
– Om folk vill titta in så brukar det ofta gå för sig, man blir lite smickrad när de frågar, säger Pernilla.
– Jag lät en dam komma in och titta en gång, och sedan skickade hon en present till mig som passade in i mina samlingar, tillägger Emma.
Kyrkstaden har också en visningskammare, den hålls öppen när det är arrangemang på den närliggande hembygdsgården.
Närmast står två av husen som flyttades från Skellefteå.
Denna kyrka var orsak till besöken i Byske. Men även marknader lockade samt förmodligen också samvaron i allmänhet.
