1917 rasade första världskriget över hela världen. I Ryssland avrättades Rysslands sista tsar Nikolaj II. I Sverige är det brist på mat, hungersmarscher genomförs i 23 svenska städer och 10 000 personer demonstrerar utanför svenska riksdagshuset.
Men mitt i allt elände så föds en flicka som heter Eva i Aspliden utanför Gunnarsbyn i Norrbotten.
– Jo, det var ju ingen rolig tid. Men de som hade jordbruk klarade sig bra. Vi hade ju både kor och grisar och vi hade ju alltid mat att tillgå på grund av det. Men huvva – de som inte hade jordbruk hade det jobbigt, säger den nu 103-åriga Eva Johansson.
När Norran nu firar 110 år som tidning så är Eva nästan lika gammal som tidningen och Norrans äldsta prenumerant och hon har själv varit prenumerant sedan tidigt 80-tal.
– Jag fick tidningen av barnen när jag flyttade till Byske. Men jag och maken – som gick bort 1981 – hade ju tidningen långt innan det.
Genom åren har en del av hennes minnen försvunnit, men nog kommer hon fortfarande ihåg en hel del. Bland annat så har hon full koll på vad hon har gjort i sitt yrkesliv.
– Jag började mjölka kor så fort jag kunde sitta på en pall, säger hon och fortsätter:
– Vi hade ju koplatser vi flickor för vi var duktiga på att mjölka.
Men hon har hunnit med annat också.
– Jag svarade på en annons i tidningen och fick jobba på ett hotell i Luleå. Sedan "kockade" jag uti i skogarna. Jag lagade mat i ett fina kojor må du tro. Och maten var till de som jobbade i skogen. Det var modernt på den tiden, säger hon med ett nytt skratt.
Nu bor hon på Sörgårda i Byske och precis som alla andra så påverkas hon av coronapandemin.
– Det är så tråkigt med den här sjukan – det blir lite långsamt när man inte kan be folk att komma över. Vi får hoppas att det här med sjukdomen ska sluta snart.
Men en sak har som sagt inte förändrats.
– Det går ju inte att vara utan tidningen på morgonen. Det är ju så mycket som händer.
Vad läser du helst?
– Jag börjar från början och läser till den är slut. Jag läser varje ord och ser på alla bilder.
Men det är några sidor som kanske är lite mer intressanta.
– Det är ju dödsannonserna. Så man får veta om det är någon man känner eller en släkting som har dött. Det är tråkigt – men det är ju tidens gång tyvärr...
Eva har varit med om många utseenden på tidningen.
– Men jag tycker att den är väldigt fin nu. Det är mycket läsning och stora fina bilder som man ser bra. Och så är det billigare nu när man är så här gammal.
Är det något speciellt minne du har av tidningen genom alla dessa år?
– Nä, när man är så här gammal så försvinner gamla minnen och man glömmer bort mycket av det man varit med om. Men då är det bra med tidningen för då får man skapa sig nya minnen som man kan komma ihåg. Jag kommer att ha tidningen tills jag dör, säger hon och skrattar igen.
Hon har själv varit med i tidningen. Bland annat när hon fyllde 100 år. Men när hon var 96 år så fanns hon också med. Det var då hon vann två cyklar i Postkodslotteriet. Cyklar som hon då inte hade för avsikt att använda.
Så nu sju år senare får du berätta. Vad hände med cyklarna?
– Jag har ju slutat cykla så jag gav bort dem till barnen. Sedan tror jag inte att någon i Byske vunnit något mer i Postkodlotteriet.
Annars går livet vidare för Eva.
– Det går upp ibland och ner ibland. Det är som det är helt enkelt. Man får vara glad så länge man håller på.