Olof Östlund vid ingången till den lilla gruvan utanför Bygdsiljum.
Norran följde nyligen med ett gäng arkeologer som besökte gruvan under en exkursion.
Gruvgången ligger alldeles i närheten av Bygdsiljums skola – i Gruvberget. Efter en vandring på ett par hundra meter bland slagghögar och gruvhål når man den branta bergväggen.
– Den här kallades tidigare Västerbottens äldsta gruva, men det är nog den i Storkågeträsk som är äldst, den är från 1607. Äldre än Bergsstaten, upplyser Berit Andersson, arkeolog vid Västerbottens Museum.
Gruvan i Bygdsiljum kom till 30 år senare, enligt en uppgift på Skellefteå Museums hemsida. Där bröts järnmalm och det byggdes även masugnar vid masugnsforsen nere i byn för att förädla malmen.
– Malmen var så viktig för staten. Den behövdes för alla vapen till krigen som fördes. De som jobbade i gruvan var friskrivna från knektutskrivning och det finns en teori att man höll igång gruvorna här för då slapp man bli knektutskrivningen. Det var kanske 75 procents risk eller så att dö om man gick ut i krig, säger Berit Andersson.
Gruvorna hölls igång fram på 1800-talet, enligt en uppgift som antecknats i Fornsök.
– Men eftersom malmen var så dålig så fortsatte man antagligen med mer lättillgänglig myr- och sjömalm för att på så sätt hålla igång masugnen i Bygdsiljum, säger Berit Andersson.
Hon berättar att man på en annan plats i närområdet hittat något som kan ha varit rostningsplatser för myr- eller sjömalm. Malmen måste rostas för vidareförädling i masugnar. Spåren kan ses som stora fläckar intill sjöar och myrar.
– Förutom det finns det massor av kolbottnar för produktion av kol till masugnarna.
Arkeologerna diskuterar vad som kan han hänt med masugnarna nere i byn. En teori är att de ligger under vatten då vattennivån höjdes ovanför dammen.
Borgaren Anders Hindriksson i Stockholm anlade ett järnverk i Bygdsiljum 1637. Året efter överfördes privilegiet på allmogen.
Gruvgången i Bygdsiljum är ett tiotal meter djup och tre meter hög. Den bröts genom tillmakning. Det innebar att man eldade på berget och sedan kastade vatten på det så att berget sprack innan man hackade löst det.
– Den bar sig aldrig riktigt, så den lades ned och någon annan köpte koncessionen och detta upprepades flera gånger.
Vilka drev gruvan?
– Jag tror det var Bygdsiljumbönderna själva men de tog nog hit någon typ av bergsman som kunde det här.
Här på Vitgåsberget norr om Skellefteå hittade arkeologerna ett kvartsbrott från 1700-talet eller början av 1800-talet. Det syns på hur kvartsen sönderdelats att personerna inte var experter på stenredskap, såsom stenåldersmänniskor, utan att de snarare prospekterade.
Arkeologerna berättar att det finns många tecken på olika brytningsförsök runt om i Västerbotten. Bland annat ska man ha haft en Silvergruva vid Blisterliden och det ska ha startats en guldgruva i Nedre Bäck vid förra sekelskiftet efter att en bybo fått utslag med slagruta. Guldgruvan engagerade hela byn men inget brytvärt hittades.
– Lite nu och då när vi är ute och inventerar för Norrbotniabanan så hittar vi platser där folk har provbrutit. Det är bara småbrott de gjort och sedan gett upp, säger Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå Museum.
– Ibland ser man på stora block som är järnhaltiga och rostiga där folk varit och hackat. När de fick tag på dynamiten, då sprängdes det nog mycket. Farfar sa att det var någon fyndighet där borta, vi far dit och hackar och spränger, säger Berit Andersson.
Gruvan i Storkågeträsk är ett vattenfyllt hål i dag.
– Ja, det var 1600-talets Klondyke. Vi testar om det finns något vår egen lilla tomt, säger Olof Östlund.
Olof Östlund berättar att på detta följde även en del berättelser och myter kring fyndigheter.
– Någon hittade en guldåder, men så var vittran där och lurades så man hittade aldrig tillbaka, säger han.