Olof Ăstlund vid ingĂ„ngen till den lilla gruvan utanför Bygdsiljum.
Norran följde nyligen med ett gÀng arkeologer som besökte gruvan under en exkursion.
GruvgĂ„ngen ligger alldeles i nĂ€rheten av Bygdsiljums skola â i Gruvberget. Efter en vandring pĂ„ ett par hundra meter bland slagghögar och gruvhĂ„l nĂ„r man den branta bergvĂ€ggen.
â Den hĂ€r kallades tidigare VĂ€sterbottens Ă€ldsta gruva, men det Ă€r nog den i StorkĂ„getrĂ€sk som Ă€r Ă€ldst, den Ă€r frĂ„n 1607. Ăldre Ă€n Bergsstaten, upplyser Berit Andersson, arkeolog vid VĂ€sterbottens Museum.
Gruvan i Bygdsiljum kom till 30 Är senare, enligt en uppgift pÄ SkellefteÄ Museums hemsida. DÀr bröts jÀrnmalm och det byggdes Àven masugnar vid masugnsforsen nere i byn för att förÀdla malmen.
â Malmen var sĂ„ viktig för staten. Den behövdes för alla vapen till krigen som fördes. De som jobbade i gruvan var friskrivna frĂ„n knektutskrivning och det finns en teori att man höll igĂ„ng gruvorna hĂ€r för dĂ„ slapp man bli knektutskrivningen. Det var kanske 75 procents risk eller sĂ„ att dö om man gick ut i krig, sĂ€ger Berit Andersson.
Gruvorna hölls igÄng fram pÄ 1800-talet, enligt en uppgift som antecknats i Fornsök.
â Men eftersom malmen var sĂ„ dĂ„lig sĂ„ fortsatte man antagligen med mer lĂ€ttillgĂ€nglig myr- och sjömalm för att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt hĂ„lla igĂ„ng masugnen i Bygdsiljum, sĂ€ger Berit Andersson.
Hon berÀttar att man pÄ en annan plats i nÀromrÄdet hittat nÄgot som kan ha varit rostningsplatser för myr- eller sjömalm. Malmen mÄste rostas för vidareförÀdling i masugnar. SpÄren kan ses som stora flÀckar intill sjöar och myrar.
â Förutom det finns det massor av kolbottnar för produktion av kol till masugnarna.
Arkeologerna diskuterar vad som kan han hÀnt med masugnarna nere i byn. En teori Àr att de ligger under vatten dÄ vattennivÄn höjdes ovanför dammen.
Borgaren Anders Hindriksson i Stockholm anlade ett jĂ€rnverk i Bygdsiljum 1637. Ă
ret efter överfördes privilegiet pÄ allmogen.
GruvgÄngen i Bygdsiljum Àr ett tiotal meter djup och tre meter hög. Den bröts genom tillmakning. Det innebar att man eldade pÄ berget och sedan kastade vatten pÄ det sÄ att berget sprack innan man hackade löst det.
â Den bar sig aldrig riktigt, sĂ„ den lades ned och nĂ„gon annan köpte koncessionen och detta upprepades flera gĂ„nger.
Vilka drev gruvan?
â Jag tror det var Bygdsiljumbönderna sjĂ€lva men de tog nog hit nĂ„gon typ av bergsman som kunde det hĂ€r.
HÀr pÄ VitgÄsberget norr om SkellefteÄ hittade arkeologerna ett kvartsbrott frÄn 1700-talet eller början av 1800-talet. Det syns pÄ hur kvartsen sönderdelats att personerna inte var experter pÄ stenredskap, sÄsom stenÄldersmÀnniskor, utan att de snarare prospekterade.
Arkeologerna berÀttar att det finns mÄnga tecken pÄ olika brytningsförsök runt om i VÀsterbotten. Bland annat ska man ha haft en Silvergruva vid Blisterliden och det ska ha startats en guldgruva i Nedre BÀck vid förra sekelskiftet efter att en bybo fÄtt utslag med slagruta. Guldgruvan engagerade hela byn men inget brytvÀrt hittades.
â Lite nu och dĂ„ nĂ€r vi Ă€r ute och inventerar för Norrbotniabanan sĂ„ hittar vi platser dĂ€r folk har provbrutit. Det Ă€r bara smĂ„brott de gjort och sedan gett upp, sĂ€ger Olof Ăstlund, arkeolog vid SkellefteĂ„ Museum.
â Ibland ser man pĂ„ stora block som Ă€r jĂ€rnhaltiga och rostiga dĂ€r folk varit och hackat. NĂ€r de fick tag pĂ„ dynamiten, dĂ„ sprĂ€ngdes det nog mycket. Farfar sa att det var nĂ„gon fyndighet dĂ€r borta, vi far dit och hackar och sprĂ€nger, sĂ€ger Berit Andersson.
Gruvan i StorkÄgetrÀsk Àr ett vattenfyllt hÄl i dag.
â Ja, det var 1600-talets Klondyke. Vi testar om det finns nĂ„got vĂ„r egen lilla tomt, sĂ€ger Olof Ăstlund.
Olof Ăstlund berĂ€ttar att pĂ„ detta följde Ă€ven en del berĂ€ttelser och myter kring fyndigheter.
â NĂ„gon hittade en guldĂ„der, men sĂ„ var vittran dĂ€r och lurades sĂ„ man hittade aldrig tillbaka, sĂ€ger han.