"De hade ett väldigt annorlunda redskapsmaterial än de andra som bodde här runt sjön då. Varför människorna som hade flintyxorna slog sig ned vid mindre vattendrag det vet vi inte", säger Berit Andersson, till vänster.Therese Hellqvist från Skellefteå Museum var med på exkursionen.
Flinta är inget material som finns här i området. Man måste söka sig långt söderut i landet för att få tag på det. Ändå har arkeologer alltså hittat cirka 300 stycken flintyxor från stenåldern här i Västerbotten.
I tretton fall handlar det om depåer. Det är när ett flertal yxor grävts ned tillsammans. Ibland har de medvetet lagts ned i formation. Det gäller till exempel i Bjurselet där man hittade närmare 200 yxor i olika depåer.
I våras följde Norran med ett gäng arkeologer på en exkursion för att titta på en plats där man hittat yxor, Strandholm nära Bygdsiljum. Platsen för fyndet är en helt vanlig lägda vid en gård i det kuperade landskapet.
Strax intill rinner den lilla Korvbäcken nära Bygdeträsket. Tyvärr var det vid tidpunkten ovanligt mycket snö så det gick inte att ta sig fram till platsen där utgrävningen gjordes.
– Allt började med att en bonde hittade en flintyxa när han plöjde och en arkeolog fick reda på det, säger Berit Andersson, arkeolog vid Västerbottens Museum.
Bjurseletfyndet var då känt och hade triggat igång intresset för dessa yxor.
– Det blev en flintyxehysteri kan man säga, säger Berit Andersson.
Arkeologer kom till Strandholm och grävde ut en del av lägdan 1967-1970.
Där hittade de ett 20-tal oslipade flintyxor. Dessutom gjordes ett fynd av en så kallad stridsyxa – en båtformad och slipad yxa.
Vad betyder det?
– De kallades så när de först hittades för man tänkte att de hade använts vid strid. Vid rekonstruktioner har man konstaterat att hålet de hade för skaftet är så litet. Sätter man en pinne där så går de inte att använda i strid. Skaftet går av. Troligtvis var det en ceremoniell mening med dem, säger Berit Andersson.
Stridsyxan hittades i flera olika delar. Den är tillverkad av sten som sedan slipats.
Säger det något om dateringen?
– De dateras till yngre stenålder vid cirka 2 500 före Kristus. Men här är det inte gjort någon datering av material så vi vet inte säkert hur länge yxorna varit i bruk.
Stridsyxorna introducerades vid den här tiden av människor som migrerade in i norra Europa, inklusive Skandinavien. DNA-analyser visar att deras gener fick stort genomslag i befolkningen. Samtidigt började man även begrava människor på ett nytt sätt och det dök upp en ny typ av keramik.
DNA visar att människorna som migrerade hade sitt ursprung i östra Ukraina och södra Ryssland. Forskning pekar dessutom mot att de kan ha spridit det indoeuropeiska språket som ligger till grund för de flesta språken som nu talas i Europa.
Bilden är från en utgrävning 1967. Platsen ligger nedanför en södersluttning. På stenåldern var landskapet sig ganska likt förutom att det inte var åkrar och mer tall- och björkskog.
Men förutom yxorna är det ganska tomt på fynd i Strandholm.
– Några få bitar kvarts och lite pilspetsar finns det också. Det är inte så mycket flintavslag så man har inte tillverkat flintyxorna där, säger Berit Andersson.
Det finns inga analyser av organiska material såsom ben eller kol.
– Eftersom det är lite annat material känns det som om det här inte är en speciellt långvarig boplats, säger Olof Östlund vid Skellefteå Museum.
Men varifrån kom yxorna som människorna hade med sig? I Bjurselet har analyser gjorts.
– Den ska ursprungligen vara från Själland i Danmark, säger Olof Östlund.
Men om människorna i norr bytt till sig yxorna i söder eller om människorna kom från Danmark går inte att säga.
Denna oslipade flintyxa ska ha hittats vid Kallbäcken söder om Bygdsiljum.
Det blir än mer gåtfullt när arkeologerna diskuterar varför människorna åkte runt och grävde ned yxor. En arkeolog påpekar att det hittats flera depåer längs Rickleån. Dessutom hittades det en vid Kågeälven i Kusmark.
– Ja, vad gjorde de här? säger Berit Andersson.
Hade de annat för sig än att begrava yxor och jaga med pil?
– I Bjurselet gjordes pollenanalyser. De visade tecken på kornodling. Men enligt en paleobotaniker kan korn förväxlas med strandråg vid analyserna, säger Olof Östlund.
– Jag undrar ändå ... för de här människorna hade kontakter i Danmark eller var själva därifrån. Då borde de ha haft full koll på odling av korn, tillägger han.
Vid den tiden var nämligen jordbruket i full gång i södra Skandinavien. I norr levde däremot jägare och samlare.
Något som kom med jordbruk var keramik och det har hittats keramikdelar som skulle kunna komma från stridsyxekulturen vid Backa i närheten av Bjurselet.
Det är också oklart vad det blev av människorna som hade yxorna. Kan de ha dött, blivit ihjälslagna, beblandade de sig med lokalbefolkningen eller var de själva från norr?
Arkeologerna har ännu inte lyckats hitta svaret.