"Det värsta var att han blev så bortryckt, jag fick inte hälsa på honom och fick inte ringa honom under jättelång tid. Jag har gråtit som om han hade dött, för han rycktes bara bort från mig", säger mamman.
I lägenhetens ytterdörr finns ett kulhål – en hemsk påminnelse om vad som hände här den 31 juli somras. Då blev Erik, som vi kan kalla honom, skjuten i benet av en polis under en dramatisk konfrontation, skriver VK.
Dessförinnan hade Erik, som är i 25-årsåldern, stått på balkongen och skjutit med sitt gevär mot bilar som körde förbi på den närliggande vägen. Poliserna som skulle gripa Erik fick uppfattningen att han skulle attackera dem med en kniv, och sköt verkanseld.
– Jag kan inte ta in att det här har hänt, och därför har jag inte klarat av att vara här heller. Jag väntar mig att han som vanligt ska komma in genom dörren med ett leende och säga ”hej mamma”.
Eriks mamma kryper upp i ”sitt” hörn i soffan i lägenheten där hon levde tillsammans med sin son. Hon har inte varit här sedan den 31 juli.
– Det värsta var att han blev så bortryckt, jag fick inte hälsa på honom och fick inte ringa honom under jättelång tid. Jag har gråtit som om han hade dött, för han rycktes bara bort från mig.
Under rättegången gällande försök till mord och grovt hot mot tjänsteman i Umeå tingsrätt fick mamman träffa personerna som blev beskjutna och deras familjer, och hon säger att det kändes skönt att få prata med dem. I den ena bilen som blev beskjuten färdades en ensam kvinna, och i den andra en pappa och hans fyraårige son. Det var nära att den lille pojken träffades av en kula där han satt i sin bilbarnstol.
– Jag tycker synd om de drabbade och de ska alltid finnas i mitt och min familjs hjärta. Jag vet inte om pojken tycker om bilar eller dockor, så jag tänkte kanske gå och köpa en nallebjörn till honom.
Den första sinnesundersökningen visade att Erik kan ha lidit av en allvarlig psykisk störning, både under gärningen och undersökningen. Under rättegången beslutades att han ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning, innan rättegången sedan kan avslutas om ungefär en månad.
– Jag ber morgon, middag och kväll att han ska få en rättvis dom, och att han ska dömas till rättspsykiatrisk vård. Jag ber för att han äntligen ska få bra vård. Jag orkar inte tänka på att han kan dömas till fängelse, det får inte bli så.
Kulhålet i dörren uppstod då ”Erik” blev skjuten i benet av en polisman i samband med gripandet i somras.
Under rättegången förklarade Erik att han mådde mycket dåligt när han ställde sig på balkongen med sitt gevär. Han hörde röster och beskrev hur han uppfattade det som att han befann sig i ett psykosliknande tillstånd där han inte kunde skilja på dröm och verklighet. Hans tanke var att skjuta ”varningsskott”, vilket han också gjorde i en ensilagebal. Varför han sedan började skjuta mot bilarna hade han, under rättegången, inget svar på.
– Jag ber så mycket om förlåtelse mot dem som blev påverkade av mina handlingar. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här, sa Erik under rättegången.
Mamman tror att det som hände var ”ett rop på hjälp”.
– Det min son har gjort är oförlåtligt, men jag önskar att alla hade känt denna fina kille sedan förut och hoppas att de kan förstå att han fick en psykos. Det slog bara slint. Ändå kan jag inte sitta och säga att det var en psykos, för jag är ju ingen läkare. Men han är ingen mördare, säger mamman.
Mamma Mu-gosedjuret fick mamman i födelsedagspresent av sin son när han var i 10-årsåldern.
Hon beskriver sin son som klok, snäll, ekonomisk och väldigt familjär. En renlevnadsmänniska som tyckte om att vara ute med sin kajak och fiska, och som sov i skogen ibland. Hon säger vidare att han var självständig och drömde om att ha ett arbete och bo själv i en egen lägenhet.
– Han är glad, positiv och som en sol, och så har han alltid varit. Mån om allt och alla. Han har aldrig gjort en fluga förnär tidigare.
– Varje fredag hade vi myskväll, då hade jag köpt god mat som vi åt tillsammans i soffan och så fick han prata av sig. Han hade ju ingen annan här att prata med.
Mamman hade just slutat jobbet när hon plötsligt fick ett samtal från polisen. "När polisen ringde och berättade vad som hade hänt bröt jag ihop totalt", säger hon.
Mamman menar att hennes son verkligen har kämpat för att få hjälp av vården för sitt psykiska mående, och säger att han gjorde allt för att må så bra som möjligt genom att träna, äta sunt och vistas i naturen.
Hon säger vidare att hon märkte hur sonens mående blev sämre det sista halvåret innan händelsen. På grund av problem med höften kunde Erik inte längre träna, och mot slutet kunde han knappt gå. Detta gjorde att han blev otroligt ensam och isolerad och tillbringade varje dag framför datorn i sitt rum.
– Det har varit synd om honom, han har haft ett helsike.
Mamman tror att Erik hade fått bättre hjälp om han hade bott i en större kommun än Robertsfors, som Skellefteå eller Umeå. Hon är kritisk till kommunen och menar att hennes son inte har fått den hjälp han behövt.
– Han var som ett främmande ufo som landade här och ingen tog emot honom. Jag tycker att det är viktigt att någon för hans talan och berättar hur han hade det. Man kan inte bara skuldbelägga honom. Jag har ju jobbat inom vården. Då man jämför vården och resurserna i stora och små kommuner kan man ganska snabbt se skillnaden.
Nallen har ”Erik” haft sedan han föddes. Nu sitter han häktad i väntan på att rättegången ska återupptas och avslutas. "Det enda jag gör när jag hälsar på honom är att jag håller honom i händerna och kramar om honom", säger mamman.
Mamman klandrar sig själv, berättar hon. Hon önskar att hon inte hade åkt till jobbet den 31 juli. Samtidigt säger hon att allt var precis som vanligt den där måndagen.
– Om jag hade vetat att han mådde sådär dåligt hade jag aldrig ha åkt till jobbet den här dagen och lämnat honom vind för våg – aldrig!
Tillbaka i lägenheten för första gången på över två månader har hon börjat packa ner sina och Eriks saker i flyttkartonger som står utplacerade i bostaden. Hon säger att hon tycker om den idylliska orten och människorna som bor här, men att hon inte känner att hon kan bo kvar i Bygdeå.
– Jag orkar inte förklara för folk eller ens vinka till grannen, så jag håller mig inomhus nu. Det är så fint här och jag trivs, men jag har inget annat val än att flytta, känns det som. Då min son en dag får komma hem till sin mamma, då ska han känna sig välkommen.
Fotnot: Erik är ett fingerat namn.