Det roliga med Linda Jonssons jobb är att hon får arbeta med många olika tekniker när hon exempelvis tillverkar selarna till hästloken.
VK har styrt kosan till en rödmålad gammal 20-talsgård med vita knutar, omgärdad av ett rött staket som ligger i Gumbodahamn, alldeles intill Bottenviken.
Det blåser friska vindar just denna soliga förmiddag. Känslan av vår är extra påtaglig med droppande tak och tösnö, trots att det fortfarande är vinter.
På den vänstra sidan om den blankhala infartsvägen står en röd skoter av äldre modell parkerad, och till höger en hage där de två hästarna Bork, av rasen Irish Cob, och den norska dölehästen Brande, står och äter hö. Den tredje hästen, den nio månader gamla hingsten Minos av rasen Percheron, befinner sig i Frankrike vid intervjutillfället.
– Det ska bli så spännande att få lära känna honom och se vad han är för en individ, säger Linda Jonsson glatt, när hon möter oss iförd en stickad tröja, jeans, yllesockar och foppatofflor.
Med försiktiga steg visar Linda oss den rymliga ladugården som fungerar som stall, kallförråd och en plats för hennes tre köttkaniner. Några meter därifrån, en röd liten friggebod som tidigare fungerat som gym, men som i dag omvandlats till en verkstad där gamla lokselar till hästar får en andra chans, tack vare Lindas noggranna vård och omsorg.
Många av Linda Jonssons lokor är över 100 år gamla. Den äldsta är uppemot 150 år.
Hur kom det sig att du började arbeta som selmakerska?
– Det finns två versioner. Antingen den som handlar om hur jag följde min barndomsdröm där jag förenade min kärlek till hästar och hantverk, eller så har vi den mer vemodiga, om hur jag fick sjukskriva mig från ett jobb, och där jag stod inför ett vägval med vad jag ville göra av mitt liv.
– Jag vill gärna vara öppen med vad jag varit med om och varför jag slutligen hamnade där jag hamnade, så det blir en blandning av dem båda.
Så länge Linda Jonsson kan minnas har hon alltid varit en hästtjej. Trots att hon inte är uppväxt på landet, utan i ett villakvarter i Bygdeå, har hon fascinerats över dessa kloka och inkännande djur.
– Jag får energi av hästar. När man vistas med dem faller det sig naturligt att vara i nuet. En annan sak jag uppskattar med hästar är att de inte kan ljuga. De är väldigt känsliga, så de visar väldigt tydligt hur de mår, men har också förmågan att läsa av andras känslor.
I dagsläget ser det inte ut som att Linda Jonsson kommer få slut på gamla lokor då hon har flera kontakter i Västerbotten med omnejd som förser henne med material.
Som ung bodde hon många år utomlands där hon tog hand om hästar innan livet tog andra vändningar och utmaningar.
– Man kan väl säga som så att jag arbetade väldigt intensivt i flera år innan kropp och knopp slutligen sa ifrån, berättar Linda och avser den händelse som fick henne att omvärdera sitt liv och leverne.
– Jag trivdes inte på min förra arbetsplats. Mot slutet mådde jag så dåligt att jag fick sjukskriva mig och jag diagnostiserades som histaminintolerant.
Det var för två år sedan.
– Ända sedan jag och min sambo Simon köpte och renoverade vår gård 2009, insåg vi hur perfekt det vore att leva mer självförsörjande. Så vi skaffade oss hästar som kan hjälpa till på gården med att dra hem ved och harva potatislandet.
Då Linda tyckte om att köra häst, i kombination med en konstnärlig ådra i blodet, gjorde att hon allt mer började intressera sig för att renovera hästselar.
”Att vara selmakerska, det är mitt happy place”, berättar Linda Jonsson glatt.
– När jag successivt började må bättre, kom tankar på att kanske göra något med alla hästselar som jag under en 15-års period hade åkt runt och samlat på mig från gamla ladugårdar och lador. Då jag inte har någon utbildning, utan är helt självlärd, så har det tagit sin lilla tid att förstå hur man ska reparera dem, men skam den som ger sig.
Linda är främst inriktad på finnlokor, jämtlandslokor och liknande lokor när hon bygger lokselar, och som enligt henne har en unik ergonomisk form.
– Söderut använde man sig av mer raka lokor som var lättare att tillverka och som i första hand var anpassade för hästar som användes vid parkörning. I norr hade man oftast en häst som användes flitigt i skog och mark, säger hon.
– Just därför anser jag att den största fördelen med finnlokor och jämtlandslokor är att de har en bra ergonomi som vilar på ett fint sätt mot hästens bogblad.
Linda Jonsson med ett verktyg som vid första anblick ser ut som en gaffel, men vars funktion är att göra hål i lädret till hästselen.
Vad består då en loksele av?
– Lokorna sitter ihop med dragläder som binder ihop däckeln med lokorna. Från däckeln går det ner uppehållsremmar till dragringen och under magen spänns två gjordar, däckelgjord och bukgjord. I dragringens seltunga kan man sedan spänna olika typer av redskap, som dras med skaklar eller draglinor.
Förra året startade Linda Jonsson sitt företag som går under namnet Selmakerskan i norr, och hon har på kort tid börjat göra sig ett namn, och intresset har varit stort från hästägare i södra Sverige, Norge och Finland.
– Vissa jobb är snabba, kanske ett par dagar medan en ny loksele kan ta upp mot tre veckor att göra. Sedan har jag andra dagar när jag spenderar min tid utomhus i solskenet med hästarna. Det är det som är fördelen med att vara sin egen chef, du kan lägga upp din arbetsvecka precis som du vill.
Selmakerskan Linda Jonsson, omgiven av sina hästar tillika vänner, Bork (till höger) och Brande (till vänster).
Är du ensam inom ditt specifika skrå?
– Det finns många andra som syr lokselar men jag är ensam om att köpa upp gammal hästutrustning och lokor för att renovera dem och ge dem nytt liv. Kanhända är jag också är ensam om att jobba med läder, sy lokselar och och samtidigt ha egna körhästar och över 30 års erfarenhet av hästar.
Känns det som att du hittat rätt i och med det yrke du har?
– Att vara selmakerska, det är mitt happy place. Sedan kan jag ju inte bortse ifrån att det är inget som jag kommer bli rik och berömd av, men jag är åtminstone fri, och det är ju en rikedom i sig.