”De flesta som har sågverk är skogsägare”, säger Michael Wäppling. Det gäller inte för honom men han hoppas kunna samarbeta med mindre skogsägare.
– Jag köpte ett sågverk och tänkte sen ta reda på hur man gör. Alla har olika sätt att lära sig. Jag brukar ändå få till saker hyfsat. Man ångrar sällan att man har provat något.
Det är samma attityd som fick Michael, uppväxt i Södra Åbyn, att flytta till franska alperna på vinst och förlust. Det blev så att han stannade där i nästan tio år och livnärde sig på att jobba som snickare.
– Tanken väcktes faktiskt i Chamonix där jag jobbade med att bygga hus. Det fanns inte alltid rätt virke så vi fick såga till det själva.
Under pandemin flyttade Michael hem igen och har köpt en gammal gård i Norra Åbyn. Sågverket ligger i Västomsundet utanför Burträsk och köptes ursprungligen av en man till sig själv i 50-årspresent på 90-talet. De senaste tre åren har sågen legat i träda så det första Michael fick göra var att röja upp runt sågverket, plana ut marken och olja maskineriet.
Tidigare i sommar gjorde han en första provsågning åt en kompis som tagit ner träd på sin mark och ville ha virke för renovering och inredning hemma.
– Vi räknade ut vad han fått om han sålt virket till ett skogsbolag och vad det hade kostat honom att köpa virket han behövde på byggvaruhandeln och det hade blivit 70 procent dyrare. Vinsten beror på om man ser tid som pengar, man får ju ha lite intresse för det. Men nu fick han virke till att bygga något från sin egen skog istället för virke som fraktats från någon annanstans.
Sågverket ligger granne med ett annat sågverk. ”Lite fräsigt att det finns flera små verksamheter i området”, säger Michael Wäppling.
Michael har mycket funderingar på skogsbruk och ser ett värde i att använda lokalt virke.
– Sådant här lärde man sig från barnsben förut. Ett träd har växt på olika sätt beroende på hur mycket näring, sol och vind det fått. Man hade mer tid att välja ut rätt virke förr i tiden. Man valde ut träd till sina barn som de en gång skulle bygga av. Om man bygger en gärdsgård med rätt virke står den i 30 år, med mindre bra virke står den i tio. Det är intressant att höra om för det finns fortfarande folk som kan det där.
Ett mål är att erbjuda sågning för de som håller på med byggnadsvård och vill ha dimensioner som inte går att köpa i butik.
Det finns också en idé om att hjälpa de som håller på med byggnadsvård och timrar sina egna hus.
– De vill ofta ha dimensioner som inte går att köpa i byggvaruhandeln. Jag kan till exempel såga stammar som är upp till 70 centimeter i diameter. På större sågverk blir sådana stammar bara till massaved.
Även fast sågandet kräver en hel del fysiskt jobb så märkte Michael att det även krävs tankearbete.
– Det är en konst att såga, i början blir man mest trött i hjärnan. Man måste anpassa beroende på hur grovt och hur krokigt timret är. Hur man ska lägga kapen för att få ut så mycket som möjligt.
Det följde med en instruktionsbok som är användbar men Michael tycker också att man lär sig mycket på att lyssna på de som hållit på förr.
Michael Wäppling visar hur man rattar sågverket.
– Han som sålde sågen till mig tycker det är kul att vara med och då får man väldigt mycket tips. Sådant är ovärderligt.
När virket har sågats ska det ligga på tork och även det är en teknik man måste behärska.
– Det är också en vetenskap. Man lägger fina högar med strön mellan plankorna. Sen sätter man på spännband och har lite vikt på så det torkar rakt.
För tillfället är sågverksamheten en sidosyssla men framtiden får utvisa hur mycket tid som kommer läggas på sågen.
– Jag har gått en timringskurs men har ännu bara skrapat på ytan av allt man kan göra. Jag har också en liten dröm om att bygga något eget en gång men då kanske jag börjar med något i mindre skala.