Katarina Larsson uppmanar alla kvinnor att lyssna på sin egen magkänsla. "Du känner din egen kropp bäst", säger hon.
Sedan fem år tillbaka präglas tvåbarnsmamman Katarinas liv av svåra fysiska och psykiska smärtor till följd av en förlossningsskada som upptäcktes alldeles för sent.
– Jag känner mig sviken av vården, säger hon.
Hennes första barn förlöstes med kejsarsnitt och när hon skulle föda sitt andra barn, fyra år senare, övervägde personalen samma sak. Men beslutet landade ändå i en vaginal förlossning med hjälp av en sugklocka.
När barnet kom ut mådde Katarina bra – men efter en halvtimme började hon störtblöda och skjutsades direkt in på operation. Där blev hon informerad om att hon fått två bristningar av grad 3-4, men att allt nu såg fint ut och att hon snart skulle få åka hem.
– När jag skulle sätta mig upp för första gången efter förlossningen kändes det som att någon stack knivar i mitt underliv, det var helt fruktansvärt. Jag kontaktade personalen som sa att det var helt normalt.
Katarinas barn förlöstes vaginalt med sugklocka. En halvtimme efter förlossningen började hon störtblöda och skjutsades in på operation.
Eftersom det var hennes första vaginala förlossning hade hon ingen aning om hur det skulle kännas. Därför lyssnade hon på personalen och bet ihop. Men smärtorna gav inte med sig, utan stegrade ytterligare.
– Jag hade svårt att tro att det skulle göra så ont.
Hon blev kvar på förlossningen under fyra dagar utan att bli bättre. Vid flertalet tillfällen hann hon inte till toaletten på grund av smärtorna och gjorde ner sig i sängen.
– Jag brukar inte vara känslig, men det var väldigt förnedrande. Jag kunde knappt röra mig eller lyfta mitt eget barn.
Innan hemgång fick hon en sista ytlig undersökning där de sa att allt såg fint ut. Efter det skickades hon hem med Ipren och information om att se till att inte bli förstoppad då toabesöken skulle kunna göra ont under en tid.
– Det kändes inte bra alls, men jag åkte hem. Efter det började det riktiga helvetet.
Den berömda bebisbubblan fick hon inte njuta av, varje dag var en kamp. Under sex månaders tid tog hon själv kontakt med vården och fick då träffa olika läkare varje gång utan någon ordentlig undersökning. Vid upprepade tillfällen blev hon hänvisad till en psykolog.
– Jag fick höra att jag troligtvis var deprimerad. Jag började tro att jag var sjuk i huvudet.
Vid ett tillfälle fick hon höra att hon var överviktig och att det var därför hon hade ont i bäckenbotten.
– Det var helt absurt, jag hade ju just fött barn. Det är klart att man har några extrakilon då, men jag var absolut inte överviktig.
Katarina känner att hennes förlossningsskada inte togs på allvar. Det var först hos Bäckenbottenteamet hon fick rätt hjälp. "De är helt fantastiska", säger hon.
Livet begränsades på många olika plan, däribland sexlivet. När hon sökte hjälp för det fick hon bedövningsgelé utskrivet. Hon fick även frågan ifall hon testat att ta något glas vin innan samlag.
– Att bedöva underlivet innan sex känns bara galet. Jag anmälde händelsen då jag blev uppmanad att dricka alkohol.
Åren gick och hon kände att vården inte tog henne på allvar trots regelbundna besök. Men 2019 kom vändpunkten då hon hittade en certifierad mammamagetränare, samt en naprapat.
– Med hjälp av de kvinnorna lärde jag mig att hantera smärtorna på ett bättre sätt. Via dem fick jag kontaktuppgifter till en uroterapeut som jag själv kontaktade.
Katarina Larsson, från Burträsk, vill bryta tabun kring förlossningsskador. "Ingen ska behöva känna skam", säger hon.
Hon fick en tid hos Bäckenbottenteamet i Skellefteå och där fick hon rätt hjälp. Fyra år efter förlossningen fick hon till sist en ordentlig undersökning med 3D-ultraljud där det visade sig att hon hade omfattande levatorskador. Hon hade bristningar på sex olika muskler, inte två som hon fick höra efter förlossningen.
– Då grät jag av lycka. För första gången under alla år insåg jag att jag inte var sjuk i huvudet trots allt. Mina smärtor var på riktigt.
I dag har Katarina kommit till insikten att hon aldrig kommer att bli helt återställd. Smärtorna är fortfarande ständigt närvarande och hon lever ett liv med många begränsningar.
– Det är en stor sorg att det blev så här. Om jag hade fått en ordentlig undersökning direkt hade mina chanser att bli återställd varit större. Jag kan inte vara den aktiva mamman jag vill vara och jag kan fortfarande bara jobba deltid. Det kommer slå hårt mot min pension.
Nu väntar hon på en operation som har blivit framskjuten på grund av pandemin. Hon har en positiv inställning till livet och förhoppningen med operationen är att bli mindre begränsad.
– Jag är en aktiv person och jag saknar att kunna röra mig helt obegränsat. Mitt mål är att ta igen all tid jag förlorat med mina barn.