Burkmuseet i Villvattnet är öppet då Elisabet och Tomas är hemma.
Alldeles intill vägen som går genom byn, står en stor burk som en vägvisare för den resa bakåt i tiden, som snart ska börja. Då jag svänger in mot gården välkomnar Tomas och Elisabet med ett leende. Regnet smattrar mot paraplyet och det är med raska steg vi försöker snabba på mot burkmuseet. Redan då dörren öppnas till hallen så förstår man att det här är ett besök som inte liknar något annat. Och det är inte bara burkar på hyllorna. Där trängs även tablettaskar, leksaker, snusdosor, medicinburkar och mycket annat. Från golv till tak.
– Vi är båda intresserade av historia, retro och gamla ting men ibland kan det nästan bli lite för mycket av allt samlande, skrattar Elisabet och Tomas fortsätter:
– Många burkar är rena konstverk och det är så roligt då det kommer besökare och berättar olika minnen som någon specifik grej väcker.
Huset som Tomas och Elisabet har bott i sedan sjutton år tillbaka, är byggt 1920 och ligger alldeles vid sjön Villvattnet. Ett intresse för skogsbruk och närheten till naturen är något som paret delar.
– Vi vaknar på morgonen och ser sjön på ena sidan och fåglar, rävar, rådjur och älgar på den andra sidan huset. Det är rena naturreservatet, säger Tomas och tillägger:
– Det är få förunnat att få ha en så vacker boplats!
För andra året håller Tomas och Elisabet Lindberg öppet sitt Burkmuseum i Villvattnet. Innan Västerbottensgården byggdes 1898 stod byns första lanthandel på platsen.
Varje sommar åker Tomas och Elisabet runt om i landet för att besöka loppisar och antikhandlare. Och det har blivit många fynd på vägen.
– Riktigt glada blir vi om vi hittar en burk som vi inte redan har eller om burkarna och förpackningarna är oöppnade. Vi har fått bra kontakt med flera handlare och det händer att de hör av sig då de vet ungefär vad vi är intresserade av, förklarar Elisabet och fortsätter:
– Många kommer också hit med prylar och det är vi tacksamma för.
Många av burkarna är loppisfynd från resor som paret har gjort genom landet.
Vi går runt inne i museet och med ett brinnande engagemang berättar Tomas och Elisabet historier om de olika föremålen, hur gamla de kan tänkas vara och vad de användes till.
– I början av 1900-talet såldes kaffebönor i stora plåtlådor. Antingen maldes bönorna i butiken eller hemma i kaffekvarnar. Innan kaffet fanns så var det bjudsupen som det bjöds på. Många blev glada och andra blev sura då den ersattes av kaffet, säger Tomas och skrattar till.