Vänner till Jonte gjorde en klippbok om honom som Catrine och Micke fick.
Det är en helt vanlig måndag i april som vi träffar Catrine Gyllenberg och hennes sambo Micke, Mikael Eklund. Snön ligger fortfarande djup på kyrkogården när vi besöker sonens gravplats. På gravstenen står en strålkastare från en bil. Ett signum som stavas Jonathan Gyllenberg, eller Jonte, som han alltid kallades. Han var oerhört motorintresserad, hade flera bilar och motorcyklar och var händig som få.
– Han hade allt, hade alltid haft jobb, många kompisar, var populär bland tjejer och ändå … Catrine avslutar inte meningen, men fortsätter:
– Ibland blir jag arg på honom för att han inte berättade för mig att han inte ville leva.
Visserligen hade Jonte dippar när han inte mådde bra, men varken Catrine eller någon annan i hans närhet kunde ana att han skulle ta steget fullt ut.
Varför har du valt att berätta om Jonte?
– Om det kan göra skillnad för någon annan förälder så är det bra, svarar hon.
Det är också så att en tid efter Jontes självmord anslöt sig Catrine till organisationen Spes, där hon är styrelseledamot och jourperson en kväll i månaden, samt sitter med i digitala samtalsträffar. Spes arbetar med suicidprevention och efterlevandestöd för de som mist någon på grund av självmord. Alla stödpersoner är volontärer och har själva erfarenhet av suicid.
Catrines uppgift är att prata med de som ringer in. Det kan vara personer som behöver samtalsstöd efter att någon i deras närhet begått självmord.
– Jag vill vara med och förändra, men också ta möjligheten att kanske förebygga självmord, säger hon.
Hon fortsätter att berätta om Jonte och hans liv. Det framträder en bild av en kille där livet gick i 180, med tvära kast, stort engagemang, energi och glädje. Men också bilden av en känslig, ung man med ett mörker – precis som hon sagt. Ett mörker som dök upp emellanåt, men inte riktigt gick att ringa in. Inte förstå fullt ut.
Catrine berättar om ett tillfälle när Jonte bröt ihop, helt förtvivlad, kände sig värdelös och hatad. Han hade lägenhet i Burträsk, där även familjen bor. Hon åkte hem till honom och stöttade och den gången kom Jonte ur svackan.
Men den 6 januari 2015 hände det värsta som kan drabba en förälder. Hon berättar:
– Dagen före, på trettondagsafton, var jag och Micke bortbjudna till vänner i stan. Jonte skjutsade oss dit. Han var låg och sa inte så mycket i bilen. Han släppte av oss och sa att han skulle åka hem till sin lägenhet. Jag ringde honom dagen efter men fick inget svar.
På trettondagen, den 6 januari, åkte Catrine och Micke till Byske i ett ärende, men blev uppringda av Jontes bror som sa att hans kompisar hittat Jonte i skogen, där han försökt ta sitt liv. De stoppade honom, men han åkte iväg igen. Sa att han skulle till en kompis i Bygdsiljum. Hon ringde Jonte upprepade gånger, men mobilen var avstängd.
– Det var massor av folk ute och letade. Efter ett tag frågade polisen om alla kunde samlas någonstans, så vi åkte till en stor grusplan. Där fick vi veta att det skett en allvarlig trafikolycka i höjd med Sikeå.
Catrine skrek rakt ut.
– Det enda som var helt intakt var hans mobil som låg på passagerarsätet och det ser jag som ett tecken. I den fanns det tre brev. Ett snabbt avsked, ett med praktiska saker och ett där det stod: ”Detta får endast läsas av mamma”.
Catrine säger också att det är skillnad på självmord och självmord. Vissa sker i affekt, andra är planerade. Hon är övertygad om att Jonte hade planerat in i minsta detalj. Hon berättar om breven:
– Ett handlade om att han hyllade sin familj, alla kompisar och vilket fantastiskt liv han hade haft. Det fanns också ett praktiskt brev med koder till konton, banken, Facebook, i olika grupper han var med i och uppgifter om alla bilar, mc, mopeder och annat. Han hade även strukturerat upp information om vilka som kanske skulle kunna tänka sig att köpa de olika fordonen.
Snön ligger fortfarande djup den här aprildagen.
Jonte gjorde allt för att underlätta för familjen, menar hon, men säger att hon fortfarande, åtta år senare, är besviken på att han inte kunde prata med henne.
– Det han upplevde var så fruktansvärt och om man bara ältar det med sig själv, så är det bara det man tänker på till slut, säger hon.
Hur går man vidare?
– Jaa, man gör nog bara det. Men vi är väldigt tajta som familj och vi har fått väldigt mycket stöd av vänner och grannar. Hela familjen träffas alltid den 6 januari varje år och på Jontes födelsedag, den 26 februari, så besöker vi graven. Vi har också valt att behålla hans Facebookprofil som den var. Hon fortsätter:
– Vi pratar väldigt mycket om Jonte. Och man får skratta, även om jag kan få dåligt samvete ibland när jag gör det.
I familjen finns fyra barn, Jonte medräknad. Catrine och Micke har två gemensamma barn och Micke har funnits med i Jontes liv sedan han var en liten pojke. Catrine och Micke är också familjehem och hon säger att det alltid varit många barn i huset. Deras dörr har alltid stått öppen för alla.
– Jag har fått höra att ”det är klart att han tog livet av sig, så många ungar som springer där. Han har väl aldrig blivit sedd”, säger hon och fortsätter:
– Men de flesta var väldigt stöttande. Jättemycket folk var här, Ostens hus kom med mat och fyllde frysen och grannar och vänner hjälpte till på olika sätt.
Ett år efter Jontes död fick hon kontakt med en grupp mammor som också förlorat barn i självmord.
– Det var via Sankt Olofs församling och det skulle totalt vara tio träffar. Men vi ville inte sluta, så vi träffas fortfarande och det känns jättebra, säger hon.
Jontes begravning var väldigt speciell. Över 300 personer kom för att ta ett sista farväl, folk körde i kortege från stan till Burträsk och alla rymdes inte i Burträsk kyrka.
Micke visar en bild på kistan. Den var svart och kompisar hade stripat den i rött och vitt.
– Vi hade bestämt att det skulle vara en Rockabilly-begravning. Den blev jättefin. Micke, Jontes pappa Mats och pojkarna bar kistan och Mats gjorde ett jättefint bildspel, säger Catrine.
Hon berättar att familjen startade en insamling till Pentagons motorklubb i Burträsk. De använde pengarna för att bygga en altan på motorgården tillägnad Jonte.
Sommaren 2015 ordnade Catrine och Micke en fest till Jontes minne på gården i Burträsk. Det var proppfullt med folk.
– Jonte var en så bra kille, en kille som kunde allt.