”Det är fantastiskt att få befinna sig i den här miljön, naturen är ju otroligt läkande”, säger Christina Lindqvist om sin nya arbetsplats.
Norran har följt Christina Lindqvist sedan hon startade Facebook-uppropet ”Håll käften och lyd”, där hon kritiserade sin dåvarande arbetsgivare inom Skellefteå kommun. Efter många vändor med facket, utredningar, omplaceringar, anmälningar och kränkningar slutade det med att Christina blev utköpt, med betald terapi och 16 månadslöner. Samt avstängd på livstid från att arbeta inom kommunen.
Efter att Christina blev utköpt i januari i år kom den stora kraschen. Hela våren har hon spenderat i samtalsterapi för att kunna bearbeta det trauma hon upplever sig ha gått igenom.
– De första två månaderna efter utköpet var jag sängliggande. Jag mådde otroligt dåligt, var sjuk och hade fruktansvärt ont i hela kroppen, berättar hon.
Nu när det äntligen verkar ljusna lite igen känns det lättare att berätta om hur dåligt hon egentligen mådde när det var som mörkast.
– Det var flera omgångar där jag kände att jag helt enkelt inte ville leva längre. Jag såg ingen anledning. Men jag försökte hålla fast vid vissa saker – som att ta mig upp på morgonen, äta frukost, borsta tänderna och gå en promenad. Bara fokusera på nästa andetag, nästa steg.
Att bibehålla de små rutinerna i vardagen blev av betydande vikt för hennes välmående. En annan stor anledning till att hon sitter här idag är stödet hon fått från nära och kära, men också från Facebookgruppen som hon startade, och som var upprinnelsen till hela historien.
– Det har betytt mycket för mig att kunna gå in där och påminna mig om att jag inte är ensam, att det inte är mig det är fel på. Sen har den också fungerat som en slags ventil, där jag har kunnat skriva av mig och blivit trodd, säger hon.
”Jag tror på att alla förtjänar en chans, och Christina har skött sitt jobb jättebra”, säger Hans Brettschneider.
När Christina väl orkade ta sig igenom dagarna någorlunda bättre än under den första perioden, började hon i samtalsterapi. Där gick de till roten av traumat, och bearbetade från grunden.
– Vi arbetade tillsammans för att försöka hitta det sår som gjorde mest ont och det tog en liten stund att ta sig dit. Men när vi väl hittade det så gick det ganska snabbt att läka, berättar hon.
Att söka arbeten under den gångna våren var något Christina helt enkelt inte mäktade med. Däremot bestämde hon sig för att studera en kommunikationsutbildning på distans.
– Jag ville plugga eftersom det automatiskt skapar en framåtrörelse i vardagen. Förändring och förnyelse kändes nödvändig för att kunna gå vidare. Det har hjälpt att få läsa nya böcker, lära mig nya saker och vidga vyerna, säger hon.
När våren sedan övergick i sommar och Christinas terapisessioner var avklarade, kände hon sig redo för att försöka arbeta igen. Hans Brettschneider, gruppledare för Miljöpartiet och ägare av Bureå Camping, hörde av sig och erbjöd henne en deltid i receptionen.
– Hans har följt mig under hela resan, och vet hur dåligt jag har mått. Vi kom överens om att jag ska jobba någon dag i veckan och några timmar åt gången. Vi för en öppen dialog hela tiden och känner av hur det går, vilket känns otroligt bra, säger Christina.
Hans Brettschneider, som står bredvid henne, tillägger:
– Hon har ju arbetat för Skellefteå kommun i över elva år, och utan problem som jag har förstått det. Bara för att man har en konflikt på en arbetsplats, vilket ju är ganska vanligt förekommande, så ska man inte behöva straffas för det livet ut.
Arbetsuppgifterna på campingen består bland annat av in- och utcheckning, ta betalt i kiosken, välkomna gäster, bistå med turistinformation och svara i telefon. Helt lagom enligt Christina.
– Det är också fantastiskt att få befinna sig i den här miljön, naturen är ju otroligt läkande. Jag spenderade också mycket tid ute i naturen när jag mådde som sämst, säger hon.
Tanken är nu att arbeta på deltid över sommaren, och sedan växla upp i höst.
– Jag har just skrivit den sista tentan på utbildningen och har som mål att komma igång med livet igen på heltid. Då vill jag ha ett fulltidsarbete igen, med vanligt schema. Helst som kommunikatör, säger hon.
Efter alla turer fram till utköpet, och efter bearbetning i terapi, är Christina Lindkvist på fötter igen. ”Jag ser hoppfullt på framtiden”, säger hon.
Skellefteå är dock i många avseenden en liten stad, vilket ibland har påverkat Christinas framtidstro. Hon passerar dagligen människor och platser hon har jobbiga minnen knutna till. Ett tag funderade hon på att flytta, men sedan tänkte hon om.
– Jag har ju faktiskt inte gjort något olagligt eller begått något brott, jag ska inte behöva fly och lämna allt jag har här. Sedan påminde jag mig själv om att människor snabbt glömmer, och jag hoppas att man låter mig gå vidare nu, säger hon.
Några campinggäster som vill spela minigolf kommer in i receptionen. Christina går snabbt till kassan för att assistera.
– Ni plockar klubbor där vid sidan, sen får ni spela så många varv ni vill, säger hon glatt medan hon delar ut papper och penna.
Den sista tentan på kommunikationsutbildningen är inlämnad, så till hösten hoppas Christina kunna arbeta på heltid eller frilansa som kommunikatör.
Skulle du, med facit i hand, ha dragit igång ”Håll käften och lyd” igen?
– Nej, aldrig i livet. Absolut inte. Med allt jag vet nu så hade jag sagt upp mig bara. Det har kostat alldeles för mycket och gett alldeles för lite, säger hon.
Ser du något positivt som har kommit ur detta?
– För mig har det varit viktigt att kämpa, att veta att jag har gjort allt jag kan göra. Jag kan inte göra mer. En annan positiv grej är när andra människor hör av sig och berättar att jag gjort något viktigt för dem, det känns bra. Men jag skulle ändå inte vilja gå igenom något liknande igen, det har varit fruktansvärt.
Vad har du för råd till andra i en liknande situation?
– Säg upp er, starta inte uppror. Det är absolut inte värt det. Man är så liten som privatperson mot etablissemanget, även om jag inte vill att det ska vara så. Men det är också helt okej att bara rädda sig själv.
Kan du stänga denna dörr nu?
– Ja, jag måste. Man behöver ju ta ett aktivt beslut någon gång. Vill man fortsätta leva så måste man ju gå vidare. Man kan inte stanna i det för alltid, det far man bara illa av.
Campinggästerna kommer tillbaka igen efter en ganska snabbt avslutad minigolfrunda. Christina rekommenderar fler sevärdheter runt campingen och pekar mot legoutställningen. Sedan går hon ut och ställer sig på trappen. Solen skiner, lätta brisar fläktar.
– Jag känner mig hoppfull trots allt, säger hon och ler.