Johan Bure (1568–1652) var Sveriges första riksantikvarie och en släktforskningspionjär.
Här i regionen finns det grenar kring Röbäck, Obbola och Lycksele. Totalt handlar det i dag om närmare ett 30-tal olika grenar där alla har en gemensam anfader.
– Det kommer ett par grenar varje år så jag tror att det kommer att växa, säger släktforskningsexperten Peter Sjölund.
Det har skapats många myter kring Buresläkten. Det var Johan Bure som var riksantikvarie och en pionjär in om släktforskning på 1600-talet som forskade kring sin mors Västerbottniska släkt och kom så långt tillbaka som till 1300-talet.
Att bara släktforska på sin mors sida var väldigt ovanligt – i synnerhet på den här tiden. Forskningen innebar dock att Buresläkten, som man då visste fanns i norra Västerbotten, blev Sveriges mest kända allmogesläkt från medeltiden.
– Det är den största allmogesläkten som är kartlagd så i detalj, säger Peter Sjölund.
Släkten var framgångsrik och hade ärkebiskopar, toppämbetsmän och borgmästare i sitt släktträd. Men det räckte tydligen inte för Johan Bure. Han la också till en känd hjälte med anor från vikingatiden vilket har skapat den myt som finns när det gäller ”Bureätten”.
Tack vare DNA-tester har man dock kunna ta reda på mer om denna släkt som också hela tiden fortsätter att växa men nya grenar.
Det är den kände riddaren Fale Bure som har skapat mystiken kring Buresläkten. Johan Bure, eller Johannes Bureus som han kallades på latin (1568–1652) reste runt i landet för att dokumentera runstenar och andra antika saker. Det var år 1600 som han startade sitt unika projekt då han ville kartlägga sin mors allmogeanor.
Bure var en prästson och bodde i Uppland men hans mamma var född i Skellefteå. Det var därför han intervjuade hennes släktingar i Västerbotten. Detta resulterade i en släktbok med nära 2000 ättlingar.
Det Johan Bure berättade var att släkten kom från Bureå. Många av hans släktingar kunde redogöra för fem-sex generationer av sina anor. De kunde också räkna upp flera mer avlägsna släktingar. Den som man sa var stamfader för släkten var ”Gamle Olof” som var en bonde från Bureå och som föddes i slutet av 1300-talet. En släkting sa också att Olofs far hade hetat Herse och varit en rik säljägare i Bureå.
Statyn över Fale Bure av Lars Widenfalk finns vid Sköns kyrka i Birsta utanför Sundsvall.
När Johan Bure åkte tillbaka till Uppsala stannade han dock till i Medelpad och träffade en kyrkoherde som berättade för honom om en lokal sägen om stormannen Fale den Unge. Det var förmodligen på detta sätt som Bure fick inspiration att lägga till Fale som sin adlige stamfar.
Under lång tid har det varit känt att berättelserna om Bureätten inte är korrekta. Trots det finns det ändå i dag personer som för denna myt vidare. Och många är det som vill påstå att de tillhör släkten Bure.
Det som dock är klart är att den stora släktboken finns och för tio år sedan fick släktforskarna Ronny Norberg och Peter Sjölund idén att med modern DNA-teknik undersöka de tidiga släktskapen i Buresläkten. Om det skulle gå att hitta raka mans- eller kvinnolinjer så skulle det gå att se om de härstammade från den personen.
Nordberg och Sjölund lät dna-testa ättlingar till Gamle Olof. De sökte därför på Y-DNA för att hitta manslinjerna i släkten.
– Utmaningen blev att hitta obrutna släktkedjor från de tidigaste ”Burarna” fram till nu levande män, som kunde dna-testas. Det krävdes omfattande släktforskning för att hitta släktlinjer i 18 generationer som inte bröts av någon kvinna. Tre sådana släktlinjer hittades och tre av de levande ättlingarna kontaktades, berättar Peter Sjölund.
Resultatet blev entydigt. De tre testpersonerna visade sig ha samma Y-kromosom. Alla var bärare av haplogrupp G2A med den unika undergruppen G-Y12970. De var alltså släkt på fädernet med varandra. Det här var första gång i Skandinavien som någon lyckades ta fram dna från en person som levde på medeltiden. Efter detta har ytterligare ett 30-tal släktlinjer dokumenterats och som är kopplade till Gamle Olofs Y-kromosom.
– Vi har gjort ett jätte dna-test, säger Sjölund.
Det tillkommer ett par grenar av Buresläkten varje år berättar Peter Sjölund.
Något överraskande var att alla arvslinjer var obrutna i närmare 18 generationer. Arvet hade förts vidare över 100 gånger utan att någon hade hittat ett barn som var fött utanför äktenskapet. Anmärkningsvärt är också att G2A är ovanlig i Skandinavien och det kan tolkas som att Bureättens anfäder flyttade söderifrån sent i historien.
– Flera tidigare okända släktingar har visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom, berättar Sjölund.
Buresläktens manliga släktingar har alla en speciell och ovanlig mutation som de för vidare.
Sjölund har dessutom en kontakt med ett dna-forskningsföretag i Houston som har, när någon gör ett Y-DNA-test, lagt in en sökning på just Buresläktens ovanliga dna.
– Då kollas alla i hela världen för den här mutationen. Det är ju helt suveränt, säger Peter Sjölund.
2014 bekräftades att Buresläktens ovanliga Y-DNA hos fanns även hos ättlingar till två 1500-talsbönder från Falmark och 2019 upptäcktes en variant av Falmarksböndernas Y-DNA även hos en person med rötter i 1600-talets Gästrikland.
– Det är några linjer som vi inte har fått ihop. Vi vet ju att de går ihop men inte exakt hur. En av de äldsta är i Obbola och vi kommer till en man som är född ungefär 1650 men vi vet inte hur han härstammar från Bureå.
Det finns även en linje som finns i Röbäck och han härstammar från en man som heter Anders Burman som var född 1460 och kom från Bureå till Röbäck.
– Men han i Obbola har vi ingen pappa på så vi vet inte varifrån han kommer.
Peter Sjölund tror att det kan finnas en halv miljon ättlingar inom Buresläkten.
Falmarksgrenen tillhör haplogrupp G-Y16788, medan Buresläkten, alltså Gamle Olofs ättlingar, tillhör G-Y12970. De båda varianterna tros ha förgrenat sig från varandra för omkring 750 år sedan redan på 1200- eller 1300-talet.
Fakta om Fale Bure
Enligt sägnen ska Fale den Unge ha räddat livet på kung Erik vid slaget i Älgarås år 1205. Som belöning för detta ska Fale ha blivit adlad och fått halva Norrland i förläning av kungen.
Johan Bure blev så fascinerad av denna legend så han ville ha den i sin egen släkt och döpte därför helt enkelt om sägnens Fale den Unge till Fale Bure. Dessutom lade han till honom som släktens stamfader och far till Herse i Bureå.
Rent matematiskt var detta dock inte möjligt. Fale Bure måste i så fall ha varit äldre än 150 år när han blev far till Herse. Och ingen i släkten hade hört talas om denne storman.
På det här sättet kom Buresläkten att få en fantastisk och ärofull historia. Buresläkten, eller Bureätten som den kallades, blev oerhört populär i 1600-talets Sverige.
Släkthistorian har sedan förbättrats under historiens gång. De påhittade anorna fick under 1700-talet Buresläkten att framstå som en av de äldsta och finaste släkterna i landet. Detta gav också dem som sade sig komma från ätten tillträde till höga och prestigefulla tjänster.