Det är inte badstrandsväder, men utomhusvistelse lockar. I föräldrasamrådet tänker vi vandringled. Med barnen. Går det ens, med en 9-åring med insektsfobi och en 7-åring som i så fall kräver att gosedjurshunden också ska med? Jodå, med myggstift och lättare mutor i form av köpesbullar kommer vi iväg.
Skellefteå kommun har lättgooglade vandringsleder och dessutom ett vandringskort där den hugade kan bocka av 16 leder. Måna om att inte ta oss vatten över huvudet väljer vi en av de kortaste, Linnéstigen, eller Flottarstigen som den också kallas. 3,5 kilometer lång borde den vara en lagom match för en barnfamilj med modest vandringsvana. Vi svänger av E 4 i Bureå och är strax framme vid den lilla parkeringen där leden börjar.
Vandringen går efter Bureälven. Genast får vi sällskap av trollsländor och vackra blåsvarta fjärilar, som vi studerar närmare med mer eller mindre skräckblandad förtjusning.
I övrigt är vi helt ensamma längs leden denna söndag. Förhållandena är perfekta för en skogstur: 19 grader, sol och lätt vind. Fågelkvittret är intensivt och bruset från älven intill ett trevligt soundtrack. Tall och gran omger oss.
Första sträckan är fint underhållen med en bred barrbeströdd stig. Den passar utmärkt för baletthopp, tycker 7-åringen och tar sats. Tack och lov klarar vi oss från stukningar.
Vi pausar kort vid en rastplats – en av flera vindskydd och eldstäder som finns efter leden – för att bättra på myggmedlet, rasta gosehunden och titta ut över älven där kabbelekorna flyter i vattenbrynet och några fiskar slår. Vill man pröva lyckan här gäller fiskekort för Bureälvens nedre fiskevårdsområde. Det får bli nästa gång.
På 1700-talet besökte Carl von Linné den västerbottniska kusten och ska då ha vandrat längs Bureälven mot havet och njutit av naturen. Det kan man relatera till här i hans fotspår. Det är naturromantiskt värre när promenaden fortsätter bland blåbärsris, skogsstjärnor, ängsull, skvattram och liljekonvaljer. Vi passerar en och annan träbro över torrlagda bäckar, och stannar till på gångbron som byggts på fundament från en gammal dammanläggning. Här kan man se spår från flottningens tid. På södra sidan finns en flottarkoja, men vi fortsätter vidare efter skyltat led.
Halvvägs blir det mer oländigt, med en betydligt smalare stig och mycket mer sly att huka sig för. Till slut når vi ändå utsiktsplatsen där barn och vuxna belönas med medhavt fika. Här finns klipphällar, ett nedfallet träd att gå balansgång på och en fin vy över Bursjön.
Sen är leden slut. I alla fall om man som vi väljer att inte gå den sista biten vidare ut mot Holmsjön och fågeltornet där.
Upplevelsen får blandade omdömen. ”Precis allt var bra”, konstaterar 7-åringen och tänker inte ge mer detaljer än så. ”Det tog väldigt lång tid”, tycker 9-åringen, som KBT-terapeutiskt ägnat större delen av tiden åt att springa ifrån myror och fäktas med flygfän. Familjefadern är lite skärrad över en jordhög en bit in i skogen som var svettigt lik en björn.
För att ta oss tillbaka till parkeringen väljer vi alternativet skogsbilväg istället för att gå leden igen i motsatt riktning. Här är omgivningen inte lika vacker, men framkomligheten desto bättre och passar för en kort joggingtur för far och son. Sista kilometern sviker 7-åringens ork så till den grad att hon måste bäras på ryggen. Slår vilket tyngdbälte som helst.
Nåja, hela familjen fick motion och en naturupplevelse, och var dessutom hemma igen i tid till lunch. Alldeles lagom.