För 100 år sedan krävdes det rejäla benkrafter om klockorna i Bureå kyrka skulle fås att låta. Ringarnas trampande var både hårt och öronbedövande. 1920 var hörselkåpor och elmotorer okända begrepp.
När en kyrka ska till att fylla 100 år och det är dags att planera för alla festligheter, då krävs det en jubileumskommitté som jobbar på i ett och ett halvt år ungefär, och så behövs det en massa tankearbete. För tänkts, det har det verkligen gjorts. Det avslöjar Christin Östlund som, precis som Gunnar, ingår i den där kommittén som ska se till att både en pensionerad biskop och en glassbar finns på plats på midsommardagen.
"Tänk att det bara tog två år att bygga det här."
Valet av dag är extremt viktigt, för det var på midsommardagen 1920 som kyrkan invigdes.
- Tänk att det bara tog två år att bygga det här, säger Gunnar förundrat medan vi tar oss upp till klockorna uppe i tornet.
Först är det en rejäl stentrappa att kliva i. Sedan blir det att försiktigt smyga sig uppåt, steg för steg, i spiralvridna trätrappor vars enda säkerhetsanordning är en visserligen kraftigt tilltagen, men blanksliten, ledstång. Vad övrigt är, är rena avgrunden som höjdrädda verkligen inte vill stå och titta ner i.
Uppe vid klockorna ligger en kvarglömd skiftnyckel. Tornöppningarna är täckta med breda, persiennliknande lameller och hönsnät för att hålla kajor och andra flygfän ute. Medan vi småhuttrar i vinterkylan, förundras över konstruktionens mäktighet och drar in doften av friskt gammalt trä i näsan, så nås våra öron av ett stadigt och taktfast tickande. Det är tornuret som idogt och oförtrutet mäter ut tidens obönhörliga gång.
Som om den vuxit upp direkt ur klippan. Kyrkan på Kläppen har Bureälvens brus som närmaste granne.
Räkning för två kyrkklockor inklusive tillbehör, "ledning af klockornas montering i kyrktornet", plus resor till och från Bureå samt kost och logi. Summa: 12 130 kronor och 40 öre.
Christin Östlund och Gunnar Hedman slår vakt om kyrkans historia och altartavlan berättar om sorgliga öden.
Byggarbetare anno 1918. Keps, hatt och mössa. Inte en skyddshjälm så långt ögat når.
Nyckelblecket på stora porten har formen av en fisk, en gammal kristen symbol.
I förberedelserna inför 100-årsjubiléet har också ingått att reparera kyrkans gamla textilier. Mässhake av siden, designad av Sten Kauppi.
Apropå tiden så har Christin hunnit fundera mycket på den.
- Egentligen var kommittén för sent ute. Det finns inga kvar som minns hur det var när kyrkan byggdes.
Vad som återstår är hörsägner, gamla foton och skrivna källor i form av tidningsartiklar, protokoll från kyrkans byggnadskommitté, kvitton och räkningar för kyrkfönster, smidda stycken (vad nu det är för något) och 50 glasertegelplattor med måtten 12 x 12 centimeter. Plus allt annat, stort som smått, som skulle till för att skapa en byggnad som, när den väl stod på plats, hade kostat 850 000 kronor i dåtidens penningvärde. Vilket var långt över den ursprungliga budgeten på 180 000 kronor.
Vad skenande byggkostnader beträffar så är det sannerligen ingen skillnad på dåtid och nutid. Likadant är det med infekterade tomtbråk. Ska ett stort nybygge ligga här eller därborta? Det är en fråga som kan få känslorna att svalla hos lite var. När Bureå kyrka fortfarande var på planeringsstadiet, då gick åsiktsvågorna höga. Skulle kyrkan ligga på den här eller på den där sidan av älven? Att det blev just Kläppen som blev med kyrka försedd, det berodde på att ortens stora arbetsgivare, Bure Aktiebolag, skänkte just denna markbit.
Jubileumskommittén har redan sett till att det hänt saker - kyrkluncher och historiska föredrag till exempel. Och lite längre fram händer det ännu mer - kyrkguidningar, kyrkogårdsvandringar och körövningar - för på den stora jubileumsdagen ska Bureå församlings samtliga körer delta i firandet i kyrkan.
"Det sägs att det var två hästar som drog upp den stora klockan."
Dessvärre fick inte kommitténs efterlysning av gamla bilder från kyrkobygget det genomslag som medlemmarna hade hoppats på. Vilket kanske kan ha att göra med den där felande generationen som inte längre finns.
Eller också är det så dystert att Christins drömmotiv aldrig blev avfotograferat. Ty detta var under de stora lådkamerornas och glasplåtarnas epok. Folk sprang verkligen inte omkring med kameror i fickan. Vilket är himla synd, för när kyrkklockorna skulle hissas upp i kyrktornet, då drogs de upp med hjälp av hästar. Så har det berättats om denna tilldragelse.
- Det sägs att det var två hästar som drog upp den stora klockan, berättar Christin. Som i alla fall vet hur mycket just denna klocka väger, för det står på räkningen som skickades från K G Bergholtz Konst- och Klockgjuteri i Stockholm.
- Den väger 1 240 kilo. Den lilla 737.
Det finns så mycket vackert att titta på i denna byggnad som anses vara ett av de finaste exemplen på det som i arkitektkretsar brukar kallas nationalromantik.
Vilka beståndsdelar behövs det då för att skapa just denna stil? Christin Östlund läser högt ur C-uppsatsen om kyrkans historia som Margareta Vidmark skrev redan 1989:
- Handslaget tegel, timmer, träpanel, spån, falurött, tjära och herrgårdsgult, citerar Christin medan vi står invid altarringen vars upphöjda läge numera är så mycket lättare att nå tack vare den nybyggda rullstolsrampen. Och däruppe på väggen hänger altartavlan, som bara den bär på en egen historia och en tragedi.
Motivet är ”Jesus välsignar barnen”. Konstnären David Wallin (1876-1957) lät hustrun och de fem egna barnen stå modell. Just när tavlan var klar drunknade två av döttrarna: ”Det har för mig varit en gripande mystik att våra två små flickor, Hillevi, som var den, som kom mig att bestämma motivet, samt vår yngsta, Dagny, kallades bort från oss, så snart som jag fått bilderna av dem fullbordade”, skrev David Wallin senare.
Tavlan är daterad 1919.
Året innan, 1918, lades kyrkans grundsten och intill den finns det ett skrin gömt inne i muren. I detta skrin ska det finnas diverse handlingar, några mynt och ransoneringskort. Under första världskrigets sista år var matbristen ett faktum. Skulle kyrkväggen någon gång brytas upp just i det nordvästra hörnet, då kommer skrinet att finnas där som en hälsning från det år då spanska sjukan skördade tusentals offer i det lilla landet Sverige.
Här är historien. Gunnar Hedman och Christin Östlund ingår i jubileumskommittén som bland annat satt upp en utställning i Församlingshemmet.