Det är en varm augustikväll och dags att sätta i kräftburarna nedanför Bureå Camping. Hans Brettschneider har just agnat buren med bete i form av mört, pellets och lever. Kräftan är asätare, men den kan även äta växter.
Vid kräftfisket i Bureälven köper man en andel från samhällfällighetsföreningen och får då fem burar att nyttja. På det antalet burar berättar Hans att man får ungefär 80–120 kräftor, varav man behåller omkring 60-80.
Klockan 18 sätts burarna i vattnet och sedan gäller det att vara tålmodig. Nästa gång man tar upp dem är efter några timmar, då det är dags att vittja första gången. Vanligtvis vittjar man burarna en gång runt 21-tiden och en gång runt midnatt.
– I Bureälven är det flodkräftor man fiskar. De är mindre än de annars vanliga signalkräftorna, berättar Hans Brettschneider.
Signalkräftan är importerad från USA medan flodkräftan härstammar från Sverige. När signalkräftan intog Sverige för omkring 100 år sedan tog den även med sig vad som idag är det största hotet för flodkräftan– kräftpesten.
För att undvika att kräftpesten sprider sig är det viktigt att använda de fiskeredskap som tillhandahålls av samhällfällighetsföreningen.
På plats är även Greger Eriksson från Skåne. Varje år tajmar han in det traditionella familjebesöket i sin gamla hemby med det årliga kräftfisket.
– Jag har fiskat i 16 år så jag börjar lära mig vilka ställen här som är bäst.
Greger har fiskat kräftor i allt från strålande sol till ösregn. Han har även hunnit med att plurra några gånger, något som han säger hör till fisket. Att snubbla sig fram i den ojämna terrängen längs strandkanten i mörkret är inte det enklaste, men enligt honom väl värt fångsten.
När fisket är klart mäter man alla kräftor för att de som är kortare än tio centimeter ska slängas tillbaka och kunna växa till sig.
– Ett år fick vi på 10 burar 300 kräftor i rätt storlek. Det är rekordet och då fiskade vi med lever från nötdjur. Det är det bästa betet, hävdar Greger Eriksson.
Efter första vittjningen konstateras att kräftfiskarna har fått napp. I en bunke på land samlar de sin fångst. Jinci Brettschneider berättar att de små djuren inte var lika snälla som hon trodde.
– Den nöp mig! Pappa sa att det inte gör så ont så då trodde jag på honom, men den nöp runt hela mitt finger så det gjorde jätteont. Jag skakade tills den flög iväg.