Eva Brita Järnefors läser ur sin bok Folkskollärarens bekännelse.
Det är fullsatt i den lilla föreläsningssalen på Sävarbiblioteket. Rekordmycket folk på länge till ett författarsamtal, berättar en av bibliotekarierna för VK. Många har åkt hit från Umeå och närliggande orter. För 90 år sedan skakades den lilla jordbruksbygden Bullmark, knappt två mil härifrån, av en skandal som sedan snabbt föll i glömska. Journalisten Eva Brita Järnefors har kommit från Stockholm för att prata om sin bok Folkskollärarens bekännelse – berättelsen om hennes morfar som 1934 blev dömd för sexuella ofredanden av unga skolflickor i Bullmark.
– Innan jag skrev den här boken visste jag ingenting om min morfar, inleder Eva Brita Järnefors.
Tystnaden om morfadern Johan Petter Sandström hade varit ogenomtränglig under hela hennes liv. Varför visste hon inte. Eva Britas Järnefors mamma Ester blev tyst och ”försvann in i sig själv” varje gång han kom på tal. En dag, när Eva Brita Järnefors pappa plötsligt blev allvarligt sjuk, berättade han att morfadern blivit dömd för sexuella ofredanden av flickor på 1930-talet. Han påstod också att hennes mamma Ester blivit utsatt. Eva Brita Järnefors blev förskräckt. Vad hade hennes morfar gjort sig skyldig till? Som journalist och barnbarn kände hon sig manad att avtäcka sanningen bakom pappans påståenden.
Under 20 års tid sökte hon sanningen, långsamt men systematiskt. På sommarledigheter och helger gick hon igenom arkiv och pratade med de släktingar som ville ställa upp. I landsarkivet i Härnösand hittade hon till slut hela rättsprocessen dokumenterad, nyligen frigjord efter 70 år av sekretess.
Johan Petter Sandström blev folkskollärare och bönpräst i Bullmark 1907, och var en central figur på orten. Han var en uppskattad lärare och en aktad och respekterad person i det lilla samhället. Han och frun Johanna bodde med sina tio barn i två rum och kök i lärarbostaden i anslutning till skolan.
En dag kom skolflickan Inga Sjöström hem till sin mamma och berättade att hennes lärare hade tagit på henne. Hon använde ordet ”tjeta”, ett norrländskt bondeuttryck för kittla. Det framkom att andra flickor hade liknande berättelser, och folkskolläraren anmäldes. Förhören med skolflickorna vittnar om hur läraren dagligen tagit på flickornas ben, knän och midjor när de stått framme vid katedern. Ofta tog han på flickorna under deras kläder och höll händerna kvar en lång stund. Det var bara flickorna som blev utsatta, men pojkarna i klassen fick vittna om vad de sett. Rätten kom fram till att folkskollärarens ofredanden pågått i 6 år, men flera av vittnesmål gick längre tillbaka.
– Det var ett väldigt intimt material, berättar Eva Brita Järnefors, första gången jag läste det hade jag svårt att fortsätta. Det var så närgånget, jag fick läsa långsamt och successivt.
Domen meddelades den 29 oktober 1934. Dagen efter publicerades en kort notis i Västerbottens-Kuriren. Den dömdes namn nämns inte eftersom han inte fick något straff.
Det var framför allt den 37 sidor långa rättspsykiatriska utredningen av folkskolläraren som fick Eva Brita Järnefors att haja till. I den ställdes hon inför den morfar som hon aldrig träffat, skärskådad på nära håll. Hans kropp, sinne och sexualitet.
I sin bok skriver Eva Brita Järnefors om hur de rättspsykiatriska utredningarna ökade kraftigt under 30-talet, till följd av en ny sinnessjukslag som i många fall gjorde det obligatoriskt för domstolen att begära en sådan utredning. Rättsläkarens bedömning hade sedan ett stort inflytande i en rättsprocess. Rätten menade att det fanns anledning att anta att Johan Petter Sandström ”vid tiden för för åtalade brottsliga gärningar varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller minskar straffbarheten”. En överläkare vid Umedalens sjukhus undersökte Johan Petter Sandström noga, in- och utvändigt. Slutsatsen blev att folkskollärarens led av ”ålderdomspsykos”, det man i dag skulle kalla demenssjukdom. Detta på grund av försämrad förmåga till inlärning och minne, och ”nedsatt omdöme, brist på självkontroll, etisk förslappning.”
Med dagens glasögon ter sig läkarens slutsatser underliga och godtyckliga. Den nya sinnessjuklagen kritiserades på sin tid kraftigt inom juristkåren, förklarar Eva Brita Järnefors, när allt fler brottslingar bedömdes vara psykiskt sjuka av rättsläkare och sedan straffriförklarades. Johan Petter Sandström gick ostraffad från häradsrätten, för en dom som vanligtvis innebar flera års fängelse. Dömd blev han, eftersom han erkänt sina handlingar, men utan påföljder eftersom han bedömts ha saknat förståndets bruk. Avskedad från skolan blev han däremot, vilket många ansåg vara straff nog. Familjen flyttade ut till en gård i Tvärårmark, och sedan talade ingen om det igen.
Under samtalet på Sävarbiblioteket frågar någon om hur det blev för flickorna efter rättegången. Fick de hjälp eller stöd?
– Nej, sånt tänkte man inte på då. Hur barnen hanterade det sen, det vet vi inte, säger Eva Brita Järnefors.
Sävarbiblioteket. Eva Brita Järnefors talar med Sune Sjöström, och andra som var med på länk.
De flickor som rest till rätten fick ersättning för det, på bekostnad av Johan Petter Sandström. Det var den kompensation som erbjöds. Under många år hade flickorna på skolan i Bullmark varit tysta om trakasserierna, i lojalitet med sin lärare. Huruvida Eva Brita Järnefors egen mamma själv utsatt för Johan Petter Sandström, så som hennes pappa påstått, har hon inte fått reda på.
– Bland barnens vittnesmål är det en flicka som säger att han behandlade alla flickor på samma sätt, utom en. Då förstod jag att det måste vara min mamma. Han utnyttjade inte sina egna barn, inte under skoltid i varje fall. Men hans barn såg ju vad han höll på med, och det var väldigt skamfyllt. Så på så sätt drabbades väl de lika hårt som de som utsattes för hans närmanden.
– Det har varit jobbigt att förstå att min mamma fanns med där, och att det var saker hon gick igenom som hon aldrig pratade med mig om.
Vidsamtalet på Sävarbiblioteket är Sune Sjöström med på länk. Hans mamma var Inga Sjöström, som berättade för sin mamma att hennes lärare tjetats. Ingas mamma, Sune Sjöströms mormor, var den som till slut anmälde Johan Petter Sandström.
– Vår mamma berättade aldrig om det för oss. Jag uppskattar att du har skrivit den här boken, det var bra gjort. Jag måste få uttrycka min beundran för min mormor. Hon var modig som tog tag i det, i den samhällsbyggnad som fanns där då, säger Sune Sjöström.
Siv Sandström, kusin till Sune Sjöström, var också på plats under samtalet. Hon hade också varit ovetandes om folkskollärarens handlingar, och sin farmors anmälan.
– Jag är förvånad att de aldrig sa något. Men det var skam så klart. Det var så på den tiden, det skulle inte pratas om.
Siv Sandström, vars farmor anmälde folkskolläraren efter att hennes dotter berättat om hans närmanden.
Tystnaden rörde alltså inte bara Eva Brita Järnefors familj, den förgrenade sig i många andra familjer. Bland åhörarna på Sävarbiblioteket var det flera som är från Bullmark, och aldrig hört om historien med folkskolläraren. Vad lämnade Johan Petter Sandströms handlingar för spår hos de flickor som utsattes?
I sin bok gör Eva Brita Järnefors en omfattande idéhistorisk skildring av hur juridiken och rättspsykiatrin såg på sexuella ofredanden på 30-talet, och trots att det ligger nästan ett sekel mellan då och nu menar Eva Brita Järnefors att skillnaderna inte är så stora.
– Eftersom jag har hållit på med det här länge har jag hört om andra fall i nutid, då lärare eller tillfälliga lärare utnyttjat elever och man inte hanterat det på bästa sätt. Läraren kanske får lämna, men eleverna ses inte till nog efter.
När Eva Brita Järnefors intervjuade Inga Sjöström, då 83 år gammal, beskrev hon hur hon och de andra flickorna saknade ett språk för lärarens utnyttjanden. ”Det var väldigt obehagligt och förnedrande. Vi visste ju ingenting då. Det pratades inte om sex och pedofili”, säger hon i boken. Att barn som blir utsatta för vuxnas utnyttjanden hamnar mellan stolarna i det juridiska systemet har aktualiserats i och med den uppmärksammade snippadomen tidigare i år. Då blev en man, åtalad för våldtäkt mot barn, frikänd i hovrätten eftersom flera domare inte tyckte sig kunna fastslå den utsatta flickans användning av ordet snippa. Då hade flickan ett ord för sin könsdel, till skillnad från flickorna på 30-talet, men det räckte inte.
Skammen försvinner inte för att man lägger locket på, säger Eva Brita Järnefors, som gör upp med sin familjehistoria i en ny bok.
Tre år efter domen mot Johan Petter Sandström avled han. I sin bok försöker Eva Brita Sandström förstå sin morfars handlingar, utifrån den information hon fått fram om hans liv och med hjälp av modern psykologi. Att han skulle ha lidit av någon psykiatrisk sjukdom eller demens avslår hon. En personlighetsstörning med förnekanden och sexualisering, sannolikt med bakgrund i trauma från barndomen, beskriver Eva Brita Järnefors som mer trolig.
– Han hade en inre ångest, eller nervositet som man kallade det på den tiden. Han måste ha varit väldigt duktig på att förneka vad han sysslade med, och han utnyttjar sin maktposition så klart. Vad det var som drev honom, det visste han väl inte själv, säger Eva Brita Järnefors.
Sanningen är som ett prisma, sade författaren Jamaica Kincaid i ett samtal på årets Littfest. Prismat, förklarade hon, är fullt av färger som alla är sanna. Med det ville hon säga att sanningen är komplex, långt mer flerdelad än lögnen. Lögnen är bara en hög med skit, kort och gott. Och den stinker. En sådan hög med skit kan lukta i generation utan att någon vädrar ut. Det är ofta lättare att gömma och glömma, än att hantera sanningens komplexitet. Utan Eva Brita Järnefors bok hade historien om hennes morfar och de utsatta flickorna med all sannolikhet begravts i glömska.
Under samtalet på biblioteket i Sävar lyssnar besökarna uppmärksamt och ställer många frågor. Eva Brita Järnefors bok är inte bara en uppgörelse med den egna familjehistorien, utan en i många avseenden viktig redogörelse för bygdens förflutna. Inte minst är det en allmängiltig skildring av hur familjehemligheter, skam och tystnad lämnar spår i generationer.
– Skammen försvinner inte för att man lägger locket på, säger Eva Brita Järnefors.