Silade mygglarver och rullade köttbullar

"Det är inte lätt att minnas, det är ju 66 år sedan. Numera tänker jag att killarna borde ha fått grönsaker också. Det var mest kött, potatis och mjölmat."

"Det var aldrig tråkigt där". Den före detta kockan Inez Gottfridsson om livet i skogskojan.

"Det var aldrig tråkigt där". Den före detta kockan Inez Gottfridsson om livet i skogskojan.

Foto: Foto: Jeanette Lövgren

Bruträsk2019-01-26 09:00
undefined
"Det var aldrig tråkigt där". Den före detta kockan Inez Gottfridsson om livet i skogskojan.

Ibland önskar man verkligen att rätt person hade vänt sig om i rätt ögonblick. Tänk om fotografen som besökte skogsarbetarkojan i Eriksberg vintern 1953 hade vänt ryggen mot grabbgänget på britsarna och riktat kameran åt motsatt håll. Då skulle vi ha fått se hur den då 22-åriga Inez Vidman från Holmlund såg ut när hon kockade för karlarna som inte bara var skogsarbetare. De var skidåkare också, på elitnivå.

Nu svängde fotografen inte 180 grader (”Det var ju killarna som var intressanta, ingen intresserade sig för mig”) och därför finns det inga bilder av henne från den här tiden. Och det är allt bra synd, för nu finns bara Inez minnen och hennes enda fotografi av dessa skidhjältar från förr.

Istället får vi ta fantasin till hjälp och försöka föreställa oss hur hon kan ha sett ut med sitt mörka hår, den stickade koftan, den rutiga rocken och den varma kjolen.

Just det, kjolen.

- Inga kvinnor hade långbyxor på den tiden och inte åkte jag skidor heller. Men nog måste jag väl ha haft en sparkstötting i alla fall.

"Inga kvinnor hade långbyxor på den tiden och inte åkte jag skidor heller. Men nog måste jag väl ha haft en sparkstötting i alla fall."

Sedan får vi försöka föreställa oss hur det såg ut när Inez och en av de vältränade grabbarna, som högg och sågade timmer för hand, greppade två vattenhinkar var för att gå ner till tjärnen på andra sidan vägen. Där hämtades vatten till mat, bak, disk och i viss mån tvättning. Det fanns ett handfat att vaska av ansiktet och nävarna i.

- Visst måste det ha luktat svett, men det var inget vi själva kände eller tänkte på.

undefined
Eriksberg vintern 1953. På sovbritsarna sitter (från vänster) Sten Bergqvist, Sture Grahn, namnlös herre i kostym, Lage Lundström, Enar Josefsson, Henrik Andersson samt namnlös herre nummer två med portfölj och skrudad i golfbyxor. Troligen var de namnlösa besökarna från Skellefteå Skidklubb.

- När hinkarna fått stå inne i värmen en stund vaknade mygglarverna till liv och därför fick jag sila vattnet först.

Så var det hennes första vinter som kocka, 1952. Inför den andra vintern, 1953, hade skogsbolaget, som ägde kojan, grävt en brunn i närheten. Dessutom byggdes det ett stall åt de båda, icke skidåkande, timmerkörarnas hästar.

"När hinkarna fått stå inne i värmen en stund vaknade mygglarverna till liv och därför fick jag sila vattnet först."

Vid det här laget torde Inez vara en av de allra sista som kan berätta om hur det var att vara den enda kvinnan i ett skogshuggarlag. Förr var kocka ett vanligt yrke för unga tjejer. Numera skulle förmodligen varken en hon, en han eller en hen ens våga tänka tanken att göra något liknande, för i skogskojan fanns det ingen el heller.

- Vi hade fotogenlampor. I rummet där killarna bodde fanns en kamin och jag hade en vedspis att laga mat på. Dessutom fanns en liten arbetsbänk och ett skafferi i köket. Avlopp fanns inte så jag fick bära ut allt slaskvatten och hälla ut det i skogen.

Under sina två vintrar i kojan skötte Inez om hushållet åt dåtida storheter som Sture Grahn, Lage Lundström, Enar Josefsson med flera. Var och en fick betala sin egen mat. Var gång det skulle handlas skrev Inez en lista som hon gav till chauffören som körde bussen på sträckan Boliden-Finnfors Station.

- I Finnfors fanns en mataffär. Chauffören lämnade in min lista där, sedan fick jag hämta varorna när bussen kom tillbaka och bära alltihop till kojan. Jag handlade flera gånger i veckan och var den som fick hålla ordning på utgifterna.

Förutom maten så betalade varje man 25 kronor i månaden som lön till Inez. Till detta kom den lön hon fick från skogsbolaget.

Inez, som började jobba som barnpiga redan i tolvårsåldern, hade aldrig tidigare tjänat så mycket pengar.

undefined
Inez cirka 1950. Hon var 18 år, hette fortfarande Vidman i efternamn och ännu återstod det två år innan hon skulle börja sitt nya jobb som kocka.

- Jag tror jag hade 350 kronor i månaden.

Killarna bodde och sov i ett gemensamt rum med våningssängar, Inez hade en egen liten sovalkov med säng, bord och stol. Hennes krypin värmdes upp av spismuren som i sin tur värmdes av vedspisen. Dessutom hade hon en egen dörr som gick att låsa.

- Men det behövde jag aldrig göra.

Var gång Inez berättar om grabbarna får hon en särskild värme i rösten.

- De var världens finaste killar.

Stämningen var kamratlig och den som tror att livet i de Västerbottniska skogarna var som i en svartvit 50-talsrulle med Sickan Carlsson, den tror fel. Här var det minsann inget titulerande, varken något herrande, fruande eller fröknande.

- Vi sa du och kallade varandra vid förnamn.

Killarna ägnade veckans alla vardagar åt att såga och hugga. Tack vare det hårda kroppsarbetet fick de både muskler, kondition och ökad lungkapacitet. Fritiden ägnades åt skidåkning. Vintrarna i skogskojan var i praktiken ett träningsläger där Inez städade, kokade morgongröt, stekte pannkakor och fläsk, kokade palt, rullade köttbullar och bakade kaffebröd i vedspisens ugn.

Ett fullkomligt normalt liv för en ung kvinna som vuxit upp med vedspis och slaskhink.

- Utedasset fanns borta vid skogsbrynet.

Ack ja, den där fotografen som plåtade pojkarna, han har minsann åtskilligt på sitt samvete. Tänk om han bara hade vänt sig om en enda gång och knäppt en enda bild av en ung Inez som, sittande i ljuset från en tänd fotogenlampa, äntligen fick njuta av kvällsfriden och sin stickning. Och precis utanför den där ljuskretsen, där skulle killarna har befunnit sig, trötta efter en hel dags slit med efterföljande flit i skidspåret.

Det hade varit något att se det.

Fast någon helgdagskväll i timmerkojan, det fick hon aldrig uppleva. På helgerna for alla hem till sitt: Inez till sina föräldrar och killarna stack också iväg hemåt. Såvida de inte skulle på en skidtävling förstås. Vilket de skulle, väldigt ofta, och då dög det minsann inte med vilka gamla golfbyxor som helst.

Byxorna som Sten Bergqvist, Henrik Andersson, Åke Lundberg och alla de andra tävlade i var vita och knäkorta (tänk gammal journalfilm med Mora-Nisse i värsta Vasaloppstagen). Till dessa vita byxor bars förstås värmande knästrumpor i ylle.

- Var och en fick ta hem sin egen tvätt, men ibland hände det att jag tvättade killarnas vita byxor i en hink. Och på måndagsmorgonen, när alla kom tillbaka, då var det iskallt i kojan.

undefined
Här någonstans var det. Inez Gottfridsson på vägen hon färdades på för att komma till skogskojan 1952.
Inez Gottfridsson

Född: 1931 som nummer sju av nio syskon. Hette Vidman som flicka. Föräldrahemmet låg i Holmlund, mitt emot Krångfors. Växte huvudsakligen upp hos en faster och farbror i Högnäsfors.

1955: Tog hon tåget till Göteborg, började jobba som kocka på sjukhus, gifte sig och blev kvar i 50 år. När maken gått bort återvände hon till Skellefteå 2005 för att komma närmare släkten och sina, numera, tre syskon.

Killarna i kojan: Var välkända skidåkare med många medaljer. Kojan i Eriksberg ägdes av Sävenäs Nya AB. I själva verket var bolagets timmeravverkning ett träningsläger för Skellefteå Skidklubbs elitåkare. Bakom projektet stod Sture Altin, jägmästare hos Sävenäsbolaget och ordförande i Skellefteå Skidklubb. Grabbarna jobbade några timmar varje dag, resten av tiden ägnades åt skidträning och med full lön. I kojan bodde åtta man.

Sagt av skidåkaren Sture Grahn: ”Men vi drev upp tempot och högg lika mycket. Sedan fick vi tid över att köra ett pass på skidor. Skogsarbete var bra mängdträning.”

(Fakta och citat hämtade ur boken ”Myggornas dans och idrottens väg till folkhemmet” utgiven 1998)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!