Kyrksalen är ett heligt rum. Härinne bär Oksana Romashkina alltid schal.
Den som redan tror sig ha sett allt som är värt att se, den har inte sett vad det har blivit av den före detta Missionskyrkan i Boliden. Den som invigdes 1933. Som på sin ålders höst blev en förvaringsplats för ett antal bilar och som 2016 köptes av Bolidenbon Paris Vikström.
”Någon borde rädda den här kyrkan.”
Om det finns några bilar där numera, så står de utanför. Innanför dörren möts besökaren av ett gyllene skimmer och en rofylld, högtidlig stämning. Helgonen ser besökaren, besökaren ser helgonen, och är det så att denna person tror sig vara förflyttad till en mindre katedral i Moskva så är den känslan helt rätt.
Den ryskortodoxa kyrkan i Boliden, som heter Nikolay Chudotvorets, drivs av Viktoriaföreningen och invigdes i november 2017.
- Just nu är vi elva tolv aktiva medlemmar, berättar Oksana Romashkina som ägnar en stor del av sin fritid åt kyrkan och allt det praktiska som måste göras där. Städning till exempel. Kyrksalen, alla rummen och även loppisen nere i källaren måste hållas iordning.
Det är Oksana och föreningens kassör, Leane Brändström, som tar Norrans reportageteam på en rundtur i denna byggnad som kan göra den mest blaserade våldsamt nyfiken. För vad är det egentligen för speciellt med de där klockorna som hänger ute på bron? Varför är de hopbundna med rep?
- Det är ett klockspel som spelar en melodi, förklarar Oksana. Klockspelet har en pedal också, men ingen av oss två kan sköta det. Klockorna ordnades fram av prästen Maxim Smirnov. Dessutom är det han som har kommit hit med ljus, böcker och ikoner från Ukraina och Ryssland.
Många av de asylsökande som kommit till Boliden har en ortodox kristen tro. Det var också främsta anledningen till att kyrkan kom till.
- Men det är också många av de asylsökande som inte har fått uppehållstillstånd och som flyttat härifrån. Det är därför vi är så få just nu, berättar Leane.
Kyrkans verksamhet bygger helt på frivilliga insatser. Det var medlemmar som svarade för allt arbete under den stora renoveringen då huset fick tillbaka vatten och el igen. Det är medlemmar som lagar mat och bakar när det är dags för samkväm efter en gudstjänst. Och det är medlemmarna som betalar för allting.
Ute i hallen står en sparbössa. Under locket döljer sig en rund virkad duk och på den ligger en liten hög blänkande mynt.
Medlemmarna måste också bidra när det är dags för kyrkan att få besök av en präst, vilket brukar ske tre gånger om året.
Närmaste ortodoxa präst finns i Västerås. Och kan inte han komma, då får kyrkan anlita en präst som bor ännu längre bort, i Ukraina eller Ryssland.
Långa resor blir det. Mycket pengar kostar det, pengar som brukar samlas in i ett särskilt kuvert.
"Jag har faktiskt varit därinne och vattnat blommorna."
När Oksana befinner sig i kyrkan, då bår hon alltid en schal som täcker håret, för sådan är traditionen.
Det var Leane Brändströms egen "gubbe", Fred Kristiansen, som började tänka på hur den gamla Missionskyrkan skulle kunna räddas.
Oleg Simov visar ett par av de skrudar som de gästande prästerna använder under gudstjänsterna.
Här kan de som ber för de levande sätta ner ljus i sanden.
Det bes böner även för de döda och ljusen som tänds för dem har sin särskilda plats.
En av de ikoner som har sin plats inne i altarrummet som enbart män får besöka.
Loppisen upptar en stor del av källarvåningen. Det är också här församlingen äter och fikar tillsammans.
Leane bär också en schal, men den har hon draperat runt halsen.
- Jag är en vanlig, kristen svensk, jag är inte ortodox, förklarar Leane som, förutom att vara kassör, också har tagit på sig en del praktiska göromål. Som att vattna blommorna till exempel.
Det är i det sammanhanget hon erkänner att hon faktiskt har syndat en smula. Brutit lite mot regelverket.
I altarrummet, som finns bakom en vägg där det hänger flera ikoner, där får inga kvinnor vistas. Bara män - och så prästen naturligtvis som också är man.
- Jag har faktiskt varit därinne och vattnat blommorna, erkänner Leane.
De stora ikonerna är bilder som tryckts upp på linneväv hos ett tryckeri S:t Petersburg. Men det finns också några små, handmålade ikoner som prästen Maxim Smirnov har tagit hit. Dessa målningar finns inne i altarrummet dit ju inga kvinnor får komma in.
Så här står vi nu - fyra människor som fruntimmer födda - och vill så hemskt gärna få se de där ikonerna också.
Oksana löser problemet helt resolut:
- Jag ringer efter en man.
Minuten senare kommer Oleg Simov ilande, öppnar dörren, går in och kommer ut med den ena ikonen efter den andra. Dessutom visar han upp ett par av de prästskrudar som förvaras i altarrummet.
Kvinnor och män har att förhålla sig till vissa, bestämda regler. Under gudstjänsten står kvinnorna till vänster och männen till höger. Och vad klädseln beträffar så är det klänning eller kjol och en schal om huvudet som gäller för damerna medan männen får lov att vara barhuvade.
Egentligen ska kjolen räcka ner till fötterna, men den moderna tiden har börjat göra sig påmind även i den ortodoxa kyrkan. Så knäkort går bra det också.
Den som vill titta in för att få se denna kyrka med egna ögon är hjärtligt välkommen. Är det öppet så är det öppet (kolla in skylten utanför). Kanske är det rentav någon som vill delta i en gudstjänst för att få uppleva hur en sådan går till. Det går också bra. Skulle det då finnas någon kvinna som varken har kjol eller schal med sig så finns det att låna. Ett antal schalar och kjolar med praktiskt omlottknyt hänger på en krok ute i hallen.
Insidan är helt förändrad, men utsidan är K-märkt och får inte göras om.