Sonen Kenneth och Kerstin Larsson i hennes lägenhet i Boliden.
Å andra sidan menar hon att det är bra att kämpa för någonting. Hon drar sig till minnes att hennes föräldrar fick kämpa en hel del. De hade egen gård och djur. Inget varmvatten och utedass och Kerstin fick promenera till skolan – drygt två kilometer enkel väg.
– Mina föräldrar fick göra allt från scratch, säger Kerstin Larsson.
Hon har bra minne, pigg blick och det vita håret är prydligt klippt. Faktum är att hon arbetat som hårfrisör och drivit eget, på tre olika ställen i byn Norra Strömfors, utanför Boliden, under större delen av sitt yrkesliv. Men hennes yrkesbana började inom vården.
– Först arbetade jag på sjukstugan i Norsjö – som purung, sedan började jag på en frisering i Norsjö som elev och då kriget var slut köpte jag frisersalongen i Norra Strömfors, säger hon.
Året var 1946. Hon bodde i samma hus som hon hade salong. Det fanns inget varmvatten och endast utedass. För att kunna tvätta håret på sina kunder köpte Kerstin en varmvattenberedare. Så var det löst. Men en natt när hon låg och sov började det brinna i huset.
Kerstin Larsson odlar fortfarande och har en liten täppa utanför altanen.
– Jag hade dörren stängd till rummet där branden började och vaknade.
Kerstin tog sig ut och larmade brandkåren. Huset åtgärdades och hon fortsatte med friseringen i samma hus något år till.
1948 gifte hon sig med Lennart. De flyttade med sin lille son till ett närliggande hus med salong i källarplanet och bostad på övervåningen.
– Det blev mycket spring i trappor då, konstaterar hon.
Kerstin trivs utmärkt i lägenheten i Boliden.
Då hade Kerstin en väl inarbetad kundkrets och det innebar toppar och dalar i antalet kunder per dag. Hon tycker inte jobbet var jäktigt, utan trivdes så pass bra att hon drev sin salong till långt efter pensionsålder.
Det var 2006 som Kerstin och Lennart bestämde sig för att flytta in till Boliden, närmare bestämt Röda torget och det var då som salongens dörr stängdes för sista gången. Då var Kerstin nästan 80 år.
Hennes sociala ådra innebar att hon lärde känna en asylsökande familj från Afghanistan och hon lärde mamman i huset att baka bröd. Även om det var trixigt med språket, så kunde de förstå varandra.
– De tyckte det var så dyrt att köpa bröd, så det var därför jag lärde henne, förklarar Kerstin och tillägger att hon själv fortfarande bakar egen limpa ibland.
Hon blev god vän med en av döttrarna i familjen från Afghanistan och hade kontakt med henne långt efter att de flyttat söderut.
– Jag hjälpte henne med språket också och hon fick beröm för att hon var så duktig på svenska.
Hur har du kunnat hålla dig så fräsch?
– Jag har alltid gillat att röra mig och vara ute i naturen. Jag har cyklat mycket och sedan har jag inte ätit så mycket godsaker. Men det är väl arvet också, svarar hon.
Hon berättar att hennes mor blev väldigt gammal och att hennes yngsta syster närmar sig nittio.
De två schäfrarna som funnits i familjen har också gjort sitt till. Med hundar blir det mycket utevistelse och Kerstin tog ofta ut hundarna på långa cykelturer.
Kerstin håller upp ett foto med syskonen Larsson. Kerstin längst till vänster i bild.
– Mamma har också alltid varit socialt engagerad, naturintresserad och envist tokig och så har hon ätit mycket blåbär, det är därför hon har hållit sig så frisk, säger sonen Kenneth, som finns med vid besöket.
Kerstin har varit engagerad i sångkören i Boliden och i Bolidens Brukshundklubb, för att nämna ett par.
Hon har också alltid gillat att odla och att plocka bär, främst hjortron. På den lilla altanen utanför lägenheten sår hon fortfarande krasse och persilja varje vår, har en vinbärsbuske, jordgubbar och blommor.
– Men jag har varit intresserad av så mycket, målat tavlor också och sytt, säger hon.
– Du menar att du inte har kunnat begränsa dig, undrar Kenneth.
– Ja, ungefär så, svarar hon.
Sedan 2011 har hon bott i den lilla tvårummaren på Ringen i Boliden. Födelsedagen kommer att firas med smörgåstårta i hyrd lokal och Kenneth säger att ett femtontal personer är inbjudna.
Är det något särskilt du önskar dig?
– Om jag skulle önska mig någonting så är det en god natts sömn för jag har lite svårt att somna, svarar hon.
Är det någonting du inte gjort, som du gärna skulle vilja göra?
– Jag har rest en del, den sista var till Rhodos tillsammans med min syster då jag var 89 år. Men jag skulle gärna vilja resa mer och se världen, men det är ju lite sent nu, säger hon med ett leende.