Bilden som togs på Noor när hon lekte med den danske polisen 2015. Då var hon på väg till Skellefteå.
För snart sex år sedan skrev Norran om en ung flyktingtjej och hennes familj, som tagit sig från krigets Irak till tryggheten hos sin morbror i Skellefteå. Idag bor familjen Al-Saedi, som består av Noor, mamma Shima och pappa Aref, i Boliden. Kontrasterna mellan den lilla byn i norr jämfört med hemstaden Bagdad i Irak är enorma. Där exploderade dagligen bomber i området, och beväpnade män patrullerade gatorna. Här vågar föräldrarna låta Noor gå ut själv och leka.
Trots jobbiga minnen om kriget och en flykt över land och rike strålar det om Noor. Bara elva år gammal har hon redan gått igenom mer än vad de flesta av oss någonsin kommer att göra. För sex år sedan handlade hennes vardag om att överleva. Nu handlar den om att gå i skolan, göra läxor och umgås med kompisarna.
– Jag trivs jättebra i skolan. Det gick snabbt att lära mig svenska. I Irak pratar man arabiska men jag är bättre på svenska. Mina kompisar i skolan som också kan arabiska pratar jag svenska med ändå, det är lättare, säger hon.
Noor Al-Saedi, 11, trivs bra i Boliden där hon har många kompisar.
Året var 2015 när familjen kom till Sverige. I år blir det sex år sedan. De har ännu inte fått uppehållstillstånd, något som försvårar tillvaron i Sverige. Rädslan att bli hemskickad är ständigt närvarande. För Noor som bara var sex år gammal när hon kom hit är det svårt att minnas hur livet såg ut i Irak. Men mamma Shima minns.
– I Irak är det många problem. Långt ifrån alla kvinnor får jobba. Det är mannen i familjen som bestämmer, inte kvinnan. Hon förväntas ta hand om hemmet när han jobbar. Det hade varit svårt för Noor att anpassa sig till livet där när vi har bott här så länge. Hon hade inte fått välja vad hon vill ha på sig längre, utan tvingats att bära hijab. Jag förstår Irak, men Noor gör inte det, säger hon.
När Shima tänker tillbaka på tiden i Irak tåras ögonen. Även fast hon inte vill tillbaka till oroligheterna är det mycket hon saknar. Det är länge sedan hon träffade sin mamma, Noors mormor. Trots att de försöker hålla kontakten dagligen via sociala medier är det inte samma sak.
– Jag älskar min mamma så mycket. Om jag hade fått uppehållstillstånd hade jag kanske kunnat resa till Turkiet och träffa henne där. Vi är mycket oroliga för släkten som är kvar i Irak. Både för våldet och nu även för corona, säger Shima.
Noor och mamma Shima håller kontakten med släkten i Irak via sociala medier.
Luften i rummet känns tung av oro. Snart sex år i Sverige och fortfarande inget klartecken om familjen får stanna. Sex år utan att få andas ut.
2015 drabbades Europa av den största flyktingvågen genom tiderna och bara i Sverige sökte hela 162 877 personer skydd, visar siffror från SCB. För familjen Al-Saedi var flykten lång och riskabel. På en gummibåt i Medelhavet trängdes dem tillsammans med omkring 50 andra personer, över samma sträcka som drygt 3000 människor drunknade i samma år.
Under de år Shima har varit i Sverige nu har hon varken fått jobba eller läsa Svenska för invandrare, då det krävs ett uppehållstillstånd för att ha rätt till det. Ett uppehållstillstånd hade förändrat hennes liv. I Irak jobbade hon på en bank, men hennes dröm är att bygga hus. I Irak får kvinnor inte jobba som byggarbetare, men i Sverige har kvinnor den möjligheten.
– Det känns som att jag är en fånge i mitt egna hus. Jag vill jobba och betala skatt, inte leva på bidrag. Min dröm är att Noor får studera och att jag och min man får jobba. Allt vi behöver är en chans. Det känns så tungt här inne, säger hon och håller handen över hjärtat.
Familjen trivs bra i Boliden. Det enda som saknas är Noors mormor.
Noor har massa planer inför framtiden. En dröm hon har är att träffa kungen och en annan att få en egen hund. När grundskolan är klar vill hon plugga vidare.
– Jag vill bli en doktor eller forskare. Kanske hitta ett vaccin till corona!
– Nej Noor inte till corona! Det hoppas vi är borta sedan länge innan du är stor, säger Shima och skrattar.
Utanför lägenheten står ett träd som kallar Noor för “Mitt träd”. Där har hon knutit fast två band som symboliserar hennes drömmar. Den ena drömmen är att familjen ska få uppehållstillstånd, det andra att hon ska få träffa sin mormor igen.
– Jag hoppas att det här nya året blir bra. Kanske kan vi få uppehållstillstånd. Kanske kan jag få träffa min mormor.
Shima försöker hålla skenet uppe men hon är konstant orolig över att familjen inte ska få stanna kvar i Sverige.