Alve Johansson, Örträsk, Norsjö, var visionären som fick fantasierna om en personlinbana att bli verklighet. Bild tagen den 7 juli 1987.
Egentligen är historien för bra för att vara sann. Drömmarna om att transportera människor längs linbanan hade visserligen funnits länge, men då som just fantasier man kunde skratta åt.
I del två av den här artikelserien om linbanan berättade jag till exempel om friaren som blev kvar i luften när malmlinbanan stängde över helgen. Sådana historier finns det fler av.
Men den här gången var det annorlunda. Efter nedläggningsbeskedet sommaren 1986 hölls en fest i linbanans mest centrala ort, Norsjöbyn Örträsk. Där lyftes fantasierna fram igen. Det var Gun-Britt Forsberg som berättade om sin största ungdomsdröm – att få åka med linbanan.
– Jag undrade om det inte skulle gå att göra en turistsatsning nu när malmtrafiken skulle upphöra. Reaktionen blev en stor skrattsalva, minns Gun-Britt.
Men idén bet sig fast i fler. Musikläraren Alve Johansson som växt upp i Örträsk och nyligen flyttat hem igen, spånade vidare med några av sina gamla kompisar som alla hade jobbat på malmlinbanan och nu snart skulle bli arbetslösa. Skulle det vara möjligt att omvandla en del av den nästan tio mil långa linbanan för persontrafik?
De erfarna linbanearbetarna konstaterade att det rent tekniskt nog skulle fungera på den 13,6 km långa delsträckan mellan Örträsk och Mensträsk.
– Linbanan var ju i gott skick. Boliden angav ekonomiska skäl bakom nedläggningen. Det viktigaste var att linbanan inte revs och det var definitivt värt att pröva idén, säger Alve.
Sagt och gjort, redan samma höst bildade ett tiotal entusiaster Världens Längsta Linbaneförening med Alve som ordförande. Med full iver kastade de sig ut i den för de inblandade okända och krångliga byråkratin kring säkerhet, arbetsmiljö och inte minst jakten på finansiärer.
Till mångas förvåning möttes de av nästintill lika entusiastiska kommunföreträdare och representanter för olika myndigheter. I stort sett alla tyckte idén lät spännande, om än lite galen. Även gruvbolaget hakade på, Boliden sålde hela sträckan för en krona!
Pengar fick de också för att utreda saken. Viktigast att få svar på var förstås om linbanan klarade de höga säkerhetskraven för persontrafik. Den var ju byggd för helt andra syften.
Kommunerna, länsstyrelsen, Skellefteå museum med flera lokala aktörer var engagerade liksom statliga myndigheter.
– Rune Granberg från Arbetarskyddsstyrelsen blev en viktig person. Han tände på idén och blev lika drivande som vi, säger Alve.
En annan viktig person var schweizaren Erwin Bloch som jobbat med linbanor hela sitt liv och sågs som en av de bästa experterna på området.
Efter många tester och byte av bärkabel fick linbanan slutligen godkänt. Gänget bakom Världens Längsta Linbaneförening jublade, men insåg samtidigt att de nu vart tvungna att jobba ännu hårdare.
Mycket återstod – inte minst behövdes miljontals kronor till ombyggnation och nya kabiner.
linbanan – som ju byggdes på 1940-talet – var sliten och de höga säkerhetskraven innebar ständiga reparationer. Bild från 1989.
Stiftelsen Världens Längsta Linbana bildades av föreningen med samma namn, Skellefteå Museum och Norsjö kommun. De före detta linbanearbetarna bildade bolaget Örträsk Linbanor AB och satte i gång med ombyggnationen – och bygget av personvagnarna.
Alve Johansson tog tjänstledigt från jobbet som musiklärare. Hans uppdrag var i första hand att sköta myndighets- och inte minst mediekontakterna.
– Det var jävligt mycket jobb. Ingen av oss hade erfarenhet av något liknande. Och här handlade det om att dra in miljoner, säger Alve.
Visionären Alve omnämns av de flesta som den viktigaste personen. Han bjöd in nyckelpersoner till Örträsk – inte minst sådana som hade inflytande på finansieringen. Vid en av alla luncherna hemmavid satt såväl kommunikationsministern som landshövdingen vid matbordet.
Även medierna lockades. SVT gjorde en dokumentärfilm om linbanan, TV-profilen Staffan Ling spelade in kriminalfarsen Guld och andra journalister bjöds på en presstur i en provisorisk kabin – ”En övernaturlig resa” som någon myntat.
Bosse Biström och hans hustru Marie-Louise fanns med från starten 1989 till slutet 2017 för Världens längsta linbana. Bosse hade dessutom jobbat under malmtrafiken och kunde linbanan på sina fem fingrar.
Det intensiva arbetet lönade sig. Medlemmarna strömmade till Världens Längsta Linbaneförening. Från olika offentliga instanser kom stora summor till satsningen och när regeringen 1988 beviljade projektet 5,8 miljoner var saken i hamn. Världens längsta personlinbana skulle verkligen bli av!
– En viktig faktor var att vi som drev projektet själva bodde på orten. Det ingav en känsla av trovärdighet och stabilitet bland finansiärerna, tror Alve.
Förutom själva banan rustades båda drivstationerna och i Örträsk byggdes ett tidstroget kafé, en gruvlave där en journalfilm om linbanan skulle visas och till och med en liten järnväg för barn runt dagbrottet i byn. Här fanns också ett museum om den gamla malmlinbanan.
– Hela byn var engagerad, minns Gun-Britt som också hon varit en central person under hela resan.
Invigningen den 10 juli 1989 var välbesökt. På plats var både kommunikationsministern och landshövdingeparet. De 28 kabinerna var förstås fullbokade, turisterna stod i kö för att få åka den över 13 km långa linbanan – längst i världen och ensam om att ha uppstått ur en industrianläggning.
Premiäråret var inget annat än en succé. När banan stängde för säsongen hade 13 169 resenärer åkt sträckan. På mindre än två månader!
Och i december fick man det svart på vitt – linbanan mellan Örträsk och Mensträsk rankades som världens längsta passagerarlinbana av Guinness Rekordbok, nästan en mil längre än den näst längsta som fanns i Venezuela.
Den vackraste delen av världens längsta personlinbana mellan Örträsk och Mensträsk gick över vatten. Sträckan var 13,6 km och man kunde åka i båda riktningarna. En tur tog mellan 1,5 och två timmar.
Redan från början var Bosse Biström en av de drivande bakom satsningen. Han var son till en av dem som byggt och arbetat på malmlinbanan, något Bosse själv också gjort.
Nu blev han en av de ansvariga för själva turisttrafiken, och småningom tillsammans med hustrun Marie-Louise också ensam ägare till Linab, Linbanan AB.
– Från början körde vi flera turer per dag och när turistbussarna med tyskar började komma efter några år kunde vi köra till sena kvällen, säger Bosse.
Marie-Louise nickar:
– Toppåret var 1994 med 215 tyska busslaster på sex sommarveckor. Då hann man knappt sova.
Turisterna strömmade till. Under 1990-talet var världens längsta linbana en av länets största turistattraktioner med i genomsnitt 10 000 resenärer varje sommar. Efter tionde säsongen, 1998, hade fler än 100 000 personer åkt.
– Det var intensivt. Barnen har fått växa upp med linbanan, på gott och ont, säger Bosse. Men dom hade i alla fall alltid sommarjobbet tryggat…
Linbaneturen tog ett par timmar. Många började i Örträsk med att titta på en rolig journalfilm från 1943 om det rekordartade bygget, innan Bosse eller någon annan visade resenärerna till den specialbyggda kabinen.
Fyra personer fick plats, vända mot varandra och med ett bord mellan. På bordet fanns en karta över sträckan och lite information om det man såg under färden. Fönster runt om gjorde det lätt att spana efter renar eller älgar – eller de mötande kabinvagnarna.
För balansens skull startade alltid lika många kabiner från varje håll. Efter halva sträckan möttes de och man kunde vinka till andra resande turister.
Men det hade kunnat ta slut redan första sommaren. Mindre än en månad efter invigningen rasade en kabin till marken. En kraftig vindstöt hade fått kabinen, som lyckligtvis var tom, att spåra ur och vid en spännstation gled den helt ur och föll ner.
En katastrof om människor hade suttit i vagnen, något experterna dock var eniga om inte hade kunnat hända. Den tomma kabinen vägde helt enkelt för lite och en del av lösningen blev därför att sätta tyngder under vagnen.
Man sänkte också gränsen för tillåten vindstyrka. Blåste det mer, lät man bli att köra linbanan. Men hade olyckan resulterat i personskador, hade det förmodligen också inneburit ett abrupt slut för världens längsta linbana.
Nu blev det inte så, och såvitt känt drevs den fortsättningsvis utan några tillbud.
Parallellt med turisttrafiken byggdes en hel värld upp. En gruvlave blev restaurang och festlokal, Bolidens personalstugor renoverades och hyrdes ut, en jättekåta för matservering restes, hästridning och guldvaskning erbjöds. Med mera.
Kändisar bjöds också in. Artisterna Jonas Gardell, Sickan Carlsson och Anna-Lisa Ericsson har alla åkt linbanan, liksom journalisterna Robert Aschberg och Gert Fylking.
Och medierna bevakade förstås. Spaltkilometrar skrevs om denna ”övernaturliga resa”, TV-program sändes liksom inslag i radion. Alla fascinerades över hur en nedlagd industrianläggning kunnat omvandlas till en sådan turistmagnet. Inom besöksnäringen blev Världens längsta linbana ett fenomen.
Men intresset för den långsamma och ganska enformiga linbaneturen genom skogskorridorer, över myrar och några sjöar, falnade successivt. Det var ju inte så hisnande som linbanorna i Alperna eller svenska fjällen. Hade man åkt en gång var man ganska nöjd, resonerade många.
De sista tio åren var antalet resenärer aldrig högre än 5 000 per säsong.
Dessutom, linbanan – som ju byggdes på 1940-talet – var sliten och de höga säkerhetskraven innebar ständiga reparationer. Bosse och Marie-Louise blev också äldre och började söka efter efterträdare. Kombinationen av dessa faktorer blev till sist slutet på sagan.
Efter nedläggningen 2017 såldes den utdömda linbanan för skrotning. All metall kapas upp och säljs för återvinning. Kvar finns dock kringanläggningar som restaurang- och konferenslokaler, uthyrningsstugor mm.
Höjda säkerhetskrav från EU och en omfattande besiktning inför försäljningen, satte stopp för en fortsättning. Det skulle helt enkelt bli för dyrt att rusta upp banan och sommaren 2016 blev därför den sista för världens längsta linbana.
I dag håller den sista sektionen av 80-åringen på att monteras ner och skrotas.
Bosse och Marie-Louise bor kvar i Örträsk. Självklart hade de önskat en fortsättning på sitt livsverk, men konstaterar krasst att tiden har sin gång.
– Hon är ju gammal och sliten, linbanan, och det skulle bli för dyrt att fixa. För oss har hon ändå betytt ett helt yrkesliv och många trevliga möten, även om vi inte blev miljonärer på linbanan, säger Bosse med glimten i ögat.
Alve, igångsättaren, flyttade från trakten redan på 1990-talet efter att ha kommit på kant med de andra om projektets inriktning. Han ville satsa mer på det industri- och kulturhistoriska men kände sig motarbetad av dem som ville ha en bredare, mer kommersiell anläggning.
Efter flytten har han aldrig återvänt till sin gamla by. I dag säger han sig inte vara bitter, mer frustrerad. Men samtidigt ganska stolt.
– Jag är fortfarande förvånad över att det blev av, det är häftigt. Jag är också imponerad av Bosse och Marie-Louise som orkade hålla på så länge som de gjorde, säger han och fortsätter:
– Det är också en stor tröst att det aldrig hände någon olycka med personskador. Med tanke på hur gammal anläggningen var hade inte det varit helt otänkbart.
I stort sett alla tyckte idén om en turistlinbana lät spännande, om än lite galen. Även gruvbolaget hakade på. Boliden sålde hela sträckan för en krona.
Den dubbla världsmästaren, först den nästan tio mil långa malmlinbanan mellan Kristineberg och Boliden, sedan den över 13 km långa personlinbanan mellan Örträsk och Mensträsk, har en gång för alla tystnat.
Kvar står Krogen i skogen i Mensträsk, gruvlaven som byggdes om till restaurang och konferensanläggning, och några uthyrningsstugor. I Örträsk finns också Skrädhuset, kåtan och andra fasta byggnader kvar. Men själva linbanan är nedkopplad.
Den kraftiga bärkabeln, milslånga draglinan, kabelskorna och bryggorna kapas upp och säljs som metallskrot. De flesta kabinerna har redan sålts till nostalgiker som vill minnas. Betongmasterna, som restes i rasande tempo mitt under brinnande världskrig, får stå kvar som ett monument över en helt unik anläggning. En anläggning som överlevde sig själv med många år, och som haft stor betydelse, inte bara i trakten där den stod.
FAKTA Världens längsta linbana
Gick mellan Örträsk och Mensträsk, en av sektionerna på malmlinbanan mellan Kristineberg och Boliden.
Var vid starten 1989 Världens längsta personlinbana med sina 13,6 km. Den näst längsta var 12,8 km och fanns i Venezuela.
Efter tio säsonger hade fler än 100 000 turister åkt, och betydligt fler besökt anläggningarna.
Var under många år en av Västerbottens största turistattraktioner.
Trots försök att sälja linbanan lades persontrafiken ner 2017. Linbanan var sliten och krävde alltför omfattande reparationer.
Säsongen 2016, den 28:e, blev den allra sista för Världens längsta personlinbana. Då hade runt 200 000 personer åkt.
Några av kringanläggningarna drivs vidare av nya ägare.