Curth Enmarks morsarv går knappt att överblicka. Vardagsrummet är proppat med kattprylar av alla de slag.
Den 8 januari i år dog Anne-Louice Waller. Hon hade varit sjuk en kort tid och när hon gick bort hade hon hunnit passera sin 70-årsdag med ett halvår. Födelsedagspresenten var ett besök på Världens minsta kattmuseum i Kroknäs. Dessutom fick hon ett gratulationskort i megaformat med en katt på.
- Vi flyttade hit 1983 och mammas samlande började 1989, berättar Curth där han står mitt i det vardagsrum som under årens lopp förvandlats till ett lagerrum där allt, förutom möblerna, har minst en gullig katt på sig.
Curths mamma var inte bara en kattälskare som förvandlades till en kattsamlare. Hon spelade orgel också. Under orgelpallen står några par tofflor med katter på. Framför linneskåpet har ett skönt gäng trädgårdskatter slagit sig till ro och på golvet ligger några hallmattor med kattmotiv, flera har sin skyddsplast kvar.
"Jag har ställt ner två sopsäckar med mjukisdjur i källaren."
- Det finns katter på toan, i köket, i sovrummet och i hallen, berättar Curth.
I 34 år bodde han tillsammans med sin mamma i just den här lägenheten. I 19 års tid fanns där ytterligare en levande varelse, katten Whisky som föddes i en grannlägenhet och som dog 2008.
Numera lever Curth helt ensam, men vill han ha kontakt med en livs levande kisse så är det enkelt ordnat.
- Det är bara att öppna dörren så kommer det alltid någon katt. Katterna här vet att de får en bit mat och en gosig stund.
"Ska jag själv sälja på loppis, då får jag fortsätta att sälja hela livet."
Såvitt Curth kan påminna sig så har samlingen dammtorkats två gånger och en gång började han räkna kattfigurerna i vardagsrummet. Vid 500 tappade han både räkningen och orken. Att börja om från början var inte att tänka på. Samlingen får vara hur stor den vill; många hundra föremål, kanske tusen, kanske mer ändå. Och allt finns inte i lägenheten.
- Jag har ställt ner två sopsäckar med mjukisdjur i källaren.
Som ende arvtagaren till denna gigantiska samling av kattrelaterade föremål (det finns lite änglar, delfiner, fåglar och hundar också men de försvinner i mängden) så har nu Curth ställts inför ett problem som han själv måste finna en lösning på: Vad ska nu hända med alla dessa muggar, statyetter, klockor, tallrikar, toapappershållare, bordstabletter, kylskåpsmagneter, duschdraperier, handdukar, toasitsskydd med mera med mera med mera. Samt sist, men inte minst – vad ska hända med den oanvända tandborsten som har en katt på skaftet?
- Ska jag själv sälja på loppis, då får jag fortsätta att sälja hela livet. Det bästa vore om någon köper alltihop.
Försök att räkna dem om du kan.
Mjukt och skönt för fötterna.
Det var Curths mamma Anne-Louice som skapade kattsamlingen.
Mobiler av alla de slag, det är Curths eget samlarområde.
En lysande misse. Den stora katten i mitten är en lampa.
Och Curth själv, som tycker om levande katter och som levt mitt i detta samlande i hela 29 år, vad tycker han egentligen om alla prylarna?
- Det är två jag inte gillar, en som ser ut som en uggla och en som ser elak ut. De andra är fina tycker jag, men jag har inga favoriter förutom en. Det är den grå träkatten på väggen som mamma själv har gjort för många år sedan. Säljer jag samlingen så kommer jag att behålla den grå som minne.
Som besökare undrar man förstås också varifrån alla dessa kattprydnader kommer.
- Från loppisar, affärer och kataloger. Mamma fick ofta katter av andra också.
Det är ofta så det går med samlares samlande. De som vet att någon de känner är intresserad av en viss typ av föremål, de brukar hålla ögonen öppna efter just det. Det förenklar present- och julklappsköpandet kolossalt.
Curth poängterar att kattsamlandet var hans mammas hobby. Själv är han intresserad av helt andra saker, men visst är han en samlare han med. Sådan mor - sådan son. Curth är som det berömda äpplet som visserligen ramlat ner på backen men som hamnat väldigt nära äppelträdets stam. Fast hans eget samlande har en helt annan inriktning.
- Jag samlar på mobiltelefoner, sista gången jag räknade dem var det 300. Jag är en prylhamster och tar hand om sånt som andra inte vill ha, även saker som inte fungerar.
Såhär tänker Curth om det som finns lagrat i källaren tillsammans med mjukisdjuren: Någon gång kommer han att laga det som lagas kan. Fast än så länge har det inte blivit av. Inte så mycket i alla fall.
- Jag har inte riktigt de rätta kunskaperna för att kunna återbruka.
Vad gäller mobiltelefonerna så har han flera av samma sort och det är ju inte bra ur samlarsynpunkt, för det ska ju helst vara ett exemplar av varje.
Om Curths mammas katter kan skapa rena sötchocken, så är Curths mobilsamling rena nostalgikicken för den som var med när det begav sig en gång. Nu tittar han i sin mobilkartong och så halar han upp en ”väskmobil” av märket Motorola, troligen från sent 1980-tal. Sedan plockar han upp en yuppienalle som får luften att vibrera av 90-talsnostalgi. Nallarna var inte bara stora, de hade antenn också.
Tänk dig det ... antenn!