Staffan Eklund trivs på sin kontorsstol. Han slutade som förvaltningschef och blev avdelningschef efter omorganisationen." Jag har ett bra jobb".
För tv-tittarna har Staffan Eklund blivit mest känd när han stått på skjutvallen oftast med en blyertspenna under luvan och hållit koll på gevärsskotten. I år fyller han 60 år och jobbar i dag åt Bodens kommun som avdelningschef på kultur-, fritids och ungdomsavdelningen.
Känner du dig gammal?
– Nej. Jag tror man håller sig ung i sinnet om man har yngre barn. Jag blev pappa igen vid 48 års ålder och det känns som en himla skillnad.Jag har mycket mer tid med Elias än vad jag hade med mina vuxna söner. Nu hoppas jag få leva tillräckligt länge för att se honom växa upp och bilda familj.
Du är västerbottning men hamnade i Boden?
– Alla som gjorde lumpen mönstrade i Boden. Hockey var mitt liv. Jag var målvakt i Skellefteå och trodde jag skulle få göra värnplikten i Umeå. Två veckor innan inryckning blev jag placerad på I 19. Så jag spelade med BBK Hockey istället.
– Jag gillar att vara ute i naturen så jag blev idrottsofficer. Först på I 19 och sedan LV 7. En av cheferna vid milostaben, överstelöjtnant Leif Lindius, var ordförande i skidskytteförbundet. Jag och Kalle Grenemark hade då hand om juniorlandslaget och Lindius ville vi skulle ta A-laget.
Det blev mycket samtal med media under förbundstiden. Här Staffan Eklund i intervju med SVTs sportjournalist Peter Jonsson." De flesta journalister är kunniga i sporten".
Du var tjänstledig i 14 år?
– Efter OS i Salt Lake City 2002 klev Kalle av. Då fick jag faktiskt tjänstledigt från Försvaret på obestämd tid. Mertil Melin som senare blev armechef tyckte om idrott. Han påstod att det fanns någonstans i reglementet att man var skyldig från försvarsmakten att ge ledighet när man var ute på landslagsuppdrag. Det var snällt.
Varför slutade du?
– Krafterna tog slut. När det stod i tidningarna att jag skulle sluta som förbundskapten hörde både Bodens kommun och försvarsmakten av sig. Jag kände att jag hade fått smak på det civila livet och ville inte tillbaka.
Helena Jonsson som i dag heter Eklund gjorde en bragd när hon vann VM-guld i Ryssland. Hon tävlade i sträng kyla och svår blåst men sköt fullt.
Vilket är ditt starkaste minne från landslagstiden?
– Det som värmt mest i hjärtat är Helena Ekholms VM-guld i Khanty-Mansyisk. Det blåste jättemycket, var kallt och ändå sköt hon fullt. Det var magiskt. Att få ledarpriset på Idrottsgalan var också ett minne för livet. Inte minst se alla bilder på storbildsskärmen som kablades ut som man knappt sett själv. Jag stod ju mest vid skjutbanan och tittade på träffbilder.
Du är en lugn person men media har lyckats reta upp dig?
– Ja, tre gånger. Efter VM i Rupholding när vi tagit fem medaljer åkte vi vidare till Ryssland. Jag brukar alltid slå av telefonen på nätterna. Nu var jag var dum nog att svara. En kvällstidningsjournalist hade hört att jag varit rattfull och att polisen tagit mig. Jag sade det var sent och lade på. Journalisten ringde igen och sade åt mig att alla nekar först i min situation. Då bad jag få hans chefs nummer, men fick det inte. Jag ville ha en ursäkt, men fick ingen. Först ett halvår senare när tidningen ville göra jobb på landslaget fick jag min ursäkt.
Staffan Eklund har sin sportbil i en lokal som han delar med andra bilvänner."Vi mekar lite med våra bilar och umgås. Det är trevligt".
Du gillar sportigare bilar?
– Jag äger en replika av sportbilen AC Cobra. Vi är några vänner som delar en replokal. Jag är barnslig och älskar när man kan dra upp motorn och V 8:an mullrar. Jag fick aldrig köpa en amerikansk bil när jag var ung. Min pappa tyckte att det var ren penningförstörelse att bränna däck och ha en bil som tog tre liter milen.
Du gillar andra hästkrafter också?
– Jag och min sambo äger ett varmblod själva och två tillsammans med andra. Det är mest min sambo och hennes bror som tränar hästarna.Jag brukar få fixa hö och laga hagar. När vi kopplar av åker vi till stugan i Boksjön i närheten av Tärnaby. Vi brukar fiska och det är bara röding och öring i sjön.
Staffan Eklund och hans sambo Gunilla har en hästgård i Råbäcken, utanför Boden. "Vi trivs bra och här finns utrymme för stall och hästhagar."
Nyligen klev du ned ett pinnhål som chef?
– Jag är inte så noga med vad som står på min dörr eller min titel. Det viktiga för mig är att jag hade möjligheten att jobba kvar med det jag gör och det får jag.
Åker du skidor?
– Ja, men jag har känt av axeln när jag stakar. Jag föll nämligen fyra meter ned rakt på en betongplatta under garagebygget för fyra år sedan. I dag får man inte åka till akuten. Men det stod en ambulans utanför vårdcentralen som jag fick ta. Man kanske var rädd att jag fått inre skador. Läkaren Fredrik Röding som opererade mig satte in fyra spikar i axeln. Det tog två år innan jag var smärtfri. Det är nog den värsta skadan som jag råkat ut för efter min idrottsliga karriär.