Norran berättade tidigare hur behandlingen med el gick till. Var tredje dag fick Anki Södermark hjälp av maken Östen med att raka huvudet och att sätta fast elektroderna.
Våren 2019 föll Anki Södermark ihop i ett plötsligt epilepsianfall hemma i Bjurfors och fick värsta tänkbara besked av läkaren. Hon skulle förmodligen bara leva ett år till, eller lite drygt det. Kirurgen opererade bort en stor hjärntumör. Den har en dålig prognos eftersom den skjuter ut utskott och när den väl fått fäste så går den inte att bli av med. Den kan opereras om den hamnar på ett ”bra” ställe, annars finns inte så mycket att göra.
Ett år senare besökte Norran henne för att berätta om en ny behandling som skulle hålla tumören i schack med hjälp av el. Anki måste raka huvudet och fästa elektroder där. Sedan var hon kopplad till en maskin minst 75 procent av dygnet. Och el-behandlingen verkar ha gett en effekt. Nu är det snart tre år sedan Anki fick det tuffa beskedet.
När Norran besöker Anki Södermark nu i januari berättar hon att hon har mått förhållandevis bra, trots viss hjärntrötthet. Men man får bara el-behandlingen i två år och i augusti var hennes period slut. Hon kunde låta håret växa igen och kände sig inte särskilt oroad när hon skulle genomgå den rutinmässiga magnetröntgen i september. Men hon fick ett mardrömsbesked.
– Det var världens pang och bom. Där växte en ny tumör och den var större än den förra.
Återigen opererades tumören bort.
–Det var bara att kavla upp ärmarna igen, säger Anki.
Anki försöker leva dag för dag, gå ut med hunden Eevee, läsa och lägga pussel som terapi. Hennes fasa är att hon ska känna sig som en belastning för sina nära och kära när hon blir sämre.
Hon fick nu påbörja en cellgiftsbehandling. Planen var att behandla i sex månader, men strax före jul kom nästa bakslag efter röntgen.
– Läkaren sa att det inte såg bra ut. Det fanns en ny tumör i området där de opererat. Då kan jag säga att kämpaglöden fick sig en törn, säger hon och svär åt tumören.
– Jag blir så frustrerad, tillägger hon.
Och den här gången blir det ingen operation. Istället påbörjar hon ännu en cellgiftsbehandling. Detta för att komma igång så snabbt som möjligt med behandlingen.
– Det värsta är att berätta för anhöriga. Att ringa mamma, hur roligt är det på en skala?
Hon berättar att i det senaste sjukintyget står det att målsättningen med behandlingen är att förlänga liv. Det är jobbigt att se det svart på vitt.
– Men nu tänker jag att de riktigt dåliga nyheterna är om läkaren säger att nu finns det inget att göra. Ännu finns i alla fall ett halmstrå.
Efter jul hade hon en rejäl dipp.
– Jag brukar inte vara arg, men jag blev fruktansvärt arg. Blixtrande. Jag gillar julen skarpt och tänkte att är det här sista gången jag ska sätta upp julpyntet? Jag känner mig inte redo.
På grund av den senaste tumören har hon fått lite symtom i form av nervpåverkan i vänster del av kroppen, i händer och fötter. Nu är hon orolig för vad magnetröntgen ska visa nästa gång.
– Tanken är att tumören ska krympa. Det finns inga alternativ. Den måste krympa, punkt slut. Jag kan inte lägga mig och ge upp, säger hon bestämt.
Hon har inga problem med att prata om sin situation och dela med andra hur det går.
– Skulle jag inte prata så skulle jag bli tokig. Jag lägger också ut saker i sociala medier. Jag berättar, med mina egna ord, om vad som händer. Det är en lättnad för mig att göra det.
Hennes önskan nu är att hinna åka på en resa när pandemin lättar. Hon längtar till Thailand och vill besöka Kroatien. Nu vet hon inte om hon vågar åka så långt. Det blir förmodligen en lyxresa inrikes med tjejgänget istället. Och en hammock till våren.