Var tredje dag fĂ„r Anki Södermark hjĂ€lp av maken Ăsten med att raka huvudet och att sĂ€tta fast elektroderna.
Det var en helt vanlig dag i mars 2019 som Anki Södermark i Bjurfors gick ut pĂ„ bron med hunden. Plötsligt föll hon ihop i ett epilepsianfall. Efter det minns hon inte sĂ„ mycket. Men det var tur att hunden var med för den skĂ€llde som aldrig förr och Ankis man Ăsten gick ut för att se vad som stod pĂ„.
â Han trodde jag var död. Sedan blev det ambulansfĂ€rd. Tydligen gick jag till ambulansen, men det minns jag inte.
DĂ„lig prognos
PÄ SkellefteÄ lasarett trodde man att hon fÄtt en hjÀrtinfarkt. HjÀrtat visade tecken pÄ att ha tagit stryk, men i ambulansen pÄ vÀg till NUS i UmeÄ fick hon en till kramp. Magnetröntgen visade senare att det fanns nÄgot i hennes huvud, en tumör i höger tinning.
Den 5 april opererades hon och fick diagnosen glioblastom 4, som mer eller mindre Àr en dödsdom. DÀrpÄ följde strÄlning och cellgifter.
Att glioblastom 4 har en sÄ dÄlig prognos beror pÄ att tumören skjuter ut utskott. NÀr den vÀl har etablerat sig Àr det för sent. Den kommer alltid tillbaka. Hamnar den pÄ ett bra stÀlle kan den gÄ att operera igen, gör den inte det finns inte sÄ mycket att göra.
SjĂ€lv har hon gett tumören namnet âalienâ.
â Det Ă€r den vĂ€rsta sortens hjĂ€rntumör. Jag frĂ„gade lĂ€karen om jag kunde bli frisk och fick ett nej. DĂ„ frĂ„gade jag hur lĂ„ngt jag hade kvar och fick veta att det handlade om 12â15 mĂ„nader.
Frisk och sjuk
Nu har det gÄtt 12 mÄnader och Anki mÄr förhÄllandevis bra, förutom att hon Àr hjÀrntrött.
â Det Ă€r en konstig situation. Jag Ă€r ganska frisk men ocksĂ„ ganska sjuk samtidigt. Jag blev erbjuden fĂ€rdtjĂ€nst och var kluven först, men sedan lĂ€ste jag intygen och insĂ„g att det var en bra idĂ©.
Hennes tillstÄnd ökar risken för bÄde stroke och epilepsi.
I augusti utökades behandlingen med en teknisk apparat. Den heter Optune och bestÄr av elektroder som fÀsts pÄ huvudet och en maskin som alstrar elektriska fÀlt. Dessa hindrar glioblastomets cancerceller frÄn att dela sig.
â Utan den hĂ€r behandlingen kĂ€nns det som om det skulle vara fritt fram för tumören att vĂ€xa.
Elektroderna fÀsts med flera stora plÄster.
Dygnet runt
Tekniken har bara varit godkÀnd i Sverige i ett Är. Anki Södermark Àr den 21 personen som fick möjlighet att genomgÄ behandlingen och den första kvinnan i norra regionen.
â Jag kĂ€nner mig priviligierad att fĂ„ den hĂ€r möjligheten att förlĂ€nga livet. HĂ€r i regionen Ă„ker dessutom de som ansvarar för apparaten ut till patienterna och lĂ€ser av den och kollar batterierna. SĂ„ Ă€r det inte överallt.
Elektroderna mĂ„ste sitta pĂ„ Ă„tminstone 75 procent av tiden. Anki Södermark har pĂ„ den betydligt mer. Var tredje dag ska de bytas ut. DĂ„ mĂ„ste hon Ă€ven raka hĂ„ret för att de ska fĂ€sta vĂ€l. Sitter de dĂ„ligt och tappar kontakten sĂ„ kan hon fĂ„ stötar. De momenten hjĂ€lper maken Ăsten till med. Under nĂ„gra timmar före bytet fĂ„r huden lite tid att Ă„terhĂ€mta sig.
â I början var de skitjobbigt att ta bort hĂ„ret. Nu har jag vant mig. Jag har till och med varit pĂ„ bröllop sĂ„ hĂ€r, och kunde ocksĂ„ vara utan maskinen den tiden.
Dag som natt har Anki Södermark maskinen kopplad till sitt huvud.
NÄgra biverkningar upplever hon inte. Jobbigast Àr att slÀpa runt pÄ apparaten. Den har hon i en vÀska eller ryggsÀck.
Utvecklingen av nya cancerbehandlingar gÄr snabbtSista julen
Var tredje mĂ„nad gör hon en magnetröntgen för att se vad som hĂ€nder i huvudet. Hittills har det sett jĂ€ttebra ut. De rester som fanns av tumören efter operationen har dragit sig tillbaka. ĂndĂ„ Ă€r hon orolig varje gĂ„ng.
Hon har varit sjukskriven sedan tumören upptÀcktes och hon vet inte om hon nÄgonsin kommer att jobba igen. Ibland tÀnker hon sÄ. Det hÀr kanske Àr sista julen, det kanske Àr sista födelsedagen.
â Jag har ett enormt bra stöd frĂ„n familjen, kompisar och arbetskompisar, men alla dagar Ă€r inte gyllene.
â Det som Ă€r bra Ă€r att man fortsĂ€tter behandlingen efter cellgifter och strĂ„lning. DĂ„ har man Ă€ndĂ„ nĂ„got att tro pĂ„, sĂ€ger Ăsten.
NĂ€r Anki fick budet om att hon hade kort tid kvar blev hon âhyperstressadâ över allt hon skulle behöva hinna med.
â Nu Ă€r jag inte lika stressad. Det jag hinner det hinner jag. Jag var tidigare Ă€n vĂ€ldigt planerande person. Nu lever jag mer för dagen, gör mer spontana saker i mĂ„n av ork.
Ăsten blev först rĂ€dd vid beskedet, sedan frustrerad.
â Jag var inte beredd pĂ„ det, men det Ă€r bara att kapitulera och leva med att den inte gĂ„r att bota.
De tillÀgger att deras förhÄllande blivit bÀttre, att de inte brÄkar om smÄsaker, som vem som ska gÄ ut med soporna. De blir mer rÀdd om varandra.
â Jag har tĂ€nkt hĂ€nga med ett tag till. Att den hĂ€r behandlingen finns och kan ge hopp om att man lever lite lĂ€ngre Ă€r sĂ„ vĂ€rt, sĂ€ger Anki Södermark.