Var tredje dag får Anki Södermark hjälp av maken Östen med att raka huvudet och att sätta fast elektroderna.
Det var en helt vanlig dag i mars 2019 som Anki Södermark i Bjurfors gick ut på bron med hunden. Plötsligt föll hon ihop i ett epilepsianfall. Efter det minns hon inte så mycket. Men det var tur att hunden var med för den skällde som aldrig förr och Ankis man Östen gick ut för att se vad som stod på.
– Han trodde jag var död. Sedan blev det ambulansfärd. Tydligen gick jag till ambulansen, men det minns jag inte.
Dålig prognos
På Skellefteå lasarett trodde man att hon fått en hjärtinfarkt. Hjärtat visade tecken på att ha tagit stryk, men i ambulansen på väg till NUS i Umeå fick hon en till kramp. Magnetröntgen visade senare att det fanns något i hennes huvud, en tumör i höger tinning.
Den 5 april opererades hon och fick diagnosen glioblastom 4, som mer eller mindre är en dödsdom. Därpå följde strålning och cellgifter.
Att glioblastom 4 har en så dålig prognos beror på att tumören skjuter ut utskott. När den väl har etablerat sig är det för sent. Den kommer alltid tillbaka. Hamnar den på ett bra ställe kan den gå att operera igen, gör den inte det finns inte så mycket att göra.
Själv har hon gett tumören namnet ”alien”.
– Det är den värsta sortens hjärntumör. Jag frågade läkaren om jag kunde bli frisk och fick ett nej. Då frågade jag hur långt jag hade kvar och fick veta att det handlade om 12–15 månader.
Frisk och sjuk
Nu har det gått 12 månader och Anki mår förhållandevis bra, förutom att hon är hjärntrött.
– Det är en konstig situation. Jag är ganska frisk men också ganska sjuk samtidigt. Jag blev erbjuden färdtjänst och var kluven först, men sedan läste jag intygen och insåg att det var en bra idé.
Hennes tillstånd ökar risken för både stroke och epilepsi.
I augusti utökades behandlingen med en teknisk apparat. Den heter Optune och består av elektroder som fästs på huvudet och en maskin som alstrar elektriska fält. Dessa hindrar glioblastomets cancerceller från att dela sig.
– Utan den här behandlingen känns det som om det skulle vara fritt fram för tumören att växa.
Elektroderna fästs med flera stora plåster.
Dygnet runt
Tekniken har bara varit godkänd i Sverige i ett år. Anki Södermark är den 21 personen som fick möjlighet att genomgå behandlingen och den första kvinnan i norra regionen.
– Jag känner mig priviligierad att få den här möjligheten att förlänga livet. Här i regionen åker dessutom de som ansvarar för apparaten ut till patienterna och läser av den och kollar batterierna. Så är det inte överallt.
Elektroderna måste sitta på åtminstone 75 procent av tiden. Anki Södermark har på den betydligt mer. Var tredje dag ska de bytas ut. Då måste hon även raka håret för att de ska fästa väl. Sitter de dåligt och tappar kontakten så kan hon få stötar. De momenten hjälper maken Östen till med. Under några timmar före bytet får huden lite tid att återhämta sig.
– I början var de skitjobbigt att ta bort håret. Nu har jag vant mig. Jag har till och med varit på bröllop så här, och kunde också vara utan maskinen den tiden.
Dag som natt har Anki Södermark maskinen kopplad till sitt huvud.
Några biverkningar upplever hon inte. Jobbigast är att släpa runt på apparaten. Den har hon i en väska eller ryggsäck.
Utvecklingen av nya cancerbehandlingar går snabbtSista julen
Var tredje månad gör hon en magnetröntgen för att se vad som händer i huvudet. Hittills har det sett jättebra ut. De rester som fanns av tumören efter operationen har dragit sig tillbaka. Ändå är hon orolig varje gång.
Hon har varit sjukskriven sedan tumören upptäcktes och hon vet inte om hon någonsin kommer att jobba igen. Ibland tänker hon så. Det här kanske är sista julen, det kanske är sista födelsedagen.
– Jag har ett enormt bra stöd från familjen, kompisar och arbetskompisar, men alla dagar är inte gyllene.
– Det som är bra är att man fortsätter behandlingen efter cellgifter och strålning. Då har man ändå något att tro på, säger Östen.
När Anki fick budet om att hon hade kort tid kvar blev hon ”hyperstressad” över allt hon skulle behöva hinna med.
– Nu är jag inte lika stressad. Det jag hinner det hinner jag. Jag var tidigare än väldigt planerande person. Nu lever jag mer för dagen, gör mer spontana saker i mån av ork.
Östen blev först rädd vid beskedet, sedan frustrerad.
– Jag var inte beredd på det, men det är bara att kapitulera och leva med att den inte går att bota.
De tillägger att deras förhållande blivit bättre, att de inte bråkar om småsaker, som vem som ska gå ut med soporna. De blir mer rädd om varandra.
– Jag har tänkt hänga med ett tag till. Att den här behandlingen finns och kan ge hopp om att man lever lite längre är så värt, säger Anki Södermark.