Gunnar Westermark driver järnvägsstationen i Bastuträsk tillsammans med hustrun Maj-Britt. Här jobbar även Ali Dawran Nabizada, som har fullt upp med att städa.
Flygresandet har minskat dramatiskt i coronavirusets spår, något som slår hårt mot både flygbolag och flygplatser.
Även inom tågtrafiken har det rapporterats om inställda avgångar på grund av minskat resande och sjukskrivningar.
Men det är inget som Gunnar och Maj-Britt Hägglund Westermark, ägare av Bastuträsk järnvägsstation, har känt av.
Resenärer
– Vi har inte märkt någonting. Det är precis som vanligt, säger Maj-Britt.
Ali Dawran Nabizada, som jobbar på stationen, säger samma sak:
– Vi hade 15–20 resenärer här i morse. Det är ungefär som det brukar vara.
Gunnar och Maj-Britt tror att tåget att fått en del resenärer som valt bort flyget.
De tror att en förklaring kan vara att man har bättre möjlighet att byta luft i en tågkupé. Dessutom sitter man tätare inpå varandra på flyget.
Men visst märks det att någonting har hänt. Redan när man kliver in på stationen möts man av ett anslag om det nya coronaviruset och en informationstext om vikten av god handhygien.
Städning
Sedan skuras och städas det som aldrig förr.
– Vi kör stenhårt med desinficering. Minst morgon och kväll. Allt spritas, alla handtag, till och med det här, säger Maj-Britt, och håller upp locket till kakfatet inne i kaféet.
Vi har inte märkt någonting. Det är precis som vanligt.
Hur det blir framöver återstår att se. Visst har stationsägarna hört om resenärer som inte dyker upp och visst räknar de med att såväl pensionärsresorna som idrotts- och klassresorna kommer att minska.
– Vi får se hur länge det håller i sig, konstaterar Gunnar.
Maj-Britt har själv astma och allergi och tillhör därför riskgrupperna. Ändå ser hon en fara i att all rapportering skrämmer upp folk, vilket i sin tur skapar nya problem.
Skapar rädsla
– Folk blir så fruktansvärt rädda. Man ska inte nonchalera det här men jag tycker att det haussas upp för mycket, säger hon.
Det viktigaste är att folk tar sitt ansvar och sköter sig, resonerar Maj-Britt:
– Vi måste ju leva också.