Costian är bara tre år, men han har sin bestämda uppfattning om nattis.
– Det är bra, säger han med ett stort leende.
Tandborstning, ja, egen säng, ja, och middag, men ingen saga.
– Välling, utbrister han och strålar som en sol.
– Ja, du får välling, fyller mamma Jennifer Strömberg, i.
Jennifer Strömberg är en av de som drabbas när OB-verksamheten, "nattis" i Arvidsjaur stänger den första september och förvandlas till "kvällis". Hon arbetar som undersköterska i hemtjänsten och har haft sina två söner Jimbo, 8 år och Costian, 3 år på nattis i snitt 5 vardagar och 2 helger per månad. Kvällis kommer att stänga klockan 22, för att de som jobbar i vården ändå ska ha möjlighet att behålla jobbet, men för Strömberg blir det svårt att få ihop livet när nattis stänger. Nu vet hon inte vad hon ska göra.
– Barnen ska ju vara vakna när vi hämtar dem, och sen måste de gå hem mitt i natten i minusgrader. Sen ska jag lämna dem igen tidigt på morgonen. Det känns hemskt. Vi vuxna har rätt till elva timmars dygnsvila, men barnen då, har inte de rätt till sin dygnsvila?, frågar hon retoriskt.
Nu vet hon inte vad hon ska göra. Att fråga anhöriga går inte då de bor långt ifrån, det är inte heller en självklarhet poängterar hon.
– De har sina egna liv och sina egna åtaganden.
Hon funderar på olika alternativ, som att kanske behöva säga upp sig, flytta, eller söka ett annat jobb, men nån enkel lösning finns inte. Det är många faktorer som ska stämma. Nu känner hon sig överkörd av kommunen. Hon känner inte att hon fått någon information om att de ska stänga nattis och att ingen pratat med henne. Hon berättar att hon fick del av informationen av en slump i en gemensam chatt och att personalen har kallat till informationsmöte.
– Känslan är att alla beslut tas över huvudet, och att vi som berörs glatt får finna oss i det, att vi bara ska anpassa oss. Som att de som sitter på pengarna kör över oss. Som att vi inte är nåt värda. Det är fruktansvärt. Ingen vet något. Inte de som jobbar på nattis, och inte dagförskolan. Vi vet inte ens om de kommer vara kvar i samma lokaler.
När PT träffar Strömberg så är det bara några dagar kvar till semestern. Hon hoppas att det ska gå att hitta lösningar, kanske genom att ändra schemat.
– Man ska ju komma tillbaka utvilad efter semestern, men nu blir det inte så. Man kommer ju att oroa sig.
Peter Andersson är skolchef på Arvidsjaurs kommun. Han berättar att OB-barnomsorgen är frivillig för kommunerna och därför måste man avsätta särskilda pengar till den, för att det inte ska ta pengar från den lagstadgade skolan och förskolan.
– Idag är det drygt 10 barn som har ett behov av Nattis någon gång under en månad. Det kan vara någon gång varje vecka eller någon gång var annan vecka. Att den sammanlagda närvaron överstiger halva barnunderlaget är ytterst sällsynt och måndagar efter öppen helg är det som regel inget barn närvarande. Det är inte ekonomiskt försvarbart. Vi måste prioritera det som är lagstadgat, säger han.
Budgeten för Nattis ligger på 1,3 miljoner kronor. Kommunen söker statsbidrag, men det täcker bara en fjärdedel av den faktiska kostnaden berättar rektorn Kristina Wigenstam-Johansson. Verksamheten är både extremt svårplanerad och väldigt dyr.
– Många av de vårdnadshavare som utnyttjar nattis är timanställda och kan inte planera i förväg. De kan försvinna i flera månader och sen är de plötsligt tillbaka. Lönekostnaderna är extremt dyra när man måste ha personal dygnet runt, och det ställer stora krav på anpassning av lokaler med brandsäkerhet och sånt, säger hon.
Hon förklarar också att många av vårdnadshavarna har svårt med språket och att de därför av erfarenhet vet att det bästa är att personalen informerar muntligt.
– Det gör mig förvånad att höra att föräldern inte upplever att hon fått någon information. Det gick ut brev i juni till samtliga vårdnadshavare, samt att vi har informerat personalen. Vi har ju ett ansvar gentemot medborgarna att informera. Jag förstår att stängningen ställer till det för ett fåtal. Det är ju de ensamstående föräldrarna som drabbas hårdast.
Hon suckar djupt, och säger att det verkligen inte är något roligt beslut att ta.
– Vi har ju gjort riskanalyser och förhandlat med facket, alltså sånt man måste göra, men riskanalysen är ju gjord utifrån personalen. Tyvärr pratar man ju aldrig om hur barnen har det. Man skulle ju vilja hjälpa alla men det går ju inte.