Cowboyhölster och en knallpulverpistol. Dag Lidén, 60, minns exakt vad han fick i julklapp 1968. Han var sju år gammal, bodde i hyreslägenhet i Umeå med mamma, hennes nye man och småsyskonen.
Dags mamma var 24 år och hemmafru. Hon var kärleksfull och varm men Dags styvfar var elak och ibland våldsam. Han misshandlade både mamman och Dag.
– Ibland kom mina morbröder hem till oss och talade allvar med min styvfar. I efterhand har jag fått veta att de ville hämta mamma och oss barn hem till Norsjö, där jag och mamma tillbringat mina första år i livet hos mormor och morfar. Vi skulle flytta från mannen före jul men av olika anledningar flyttades det till efter julhelgen. Kanske hade min styvfar fått reda på flytten. Kanske var det den utlösande faktorn.
Dag minns en tillvaro där man ofta fick tassa på tå för att inte vara i vägen för, eller reta upp, mannen. Framför allt minns han annandag jul 1968.
– Jag vaknade på natten av bråk och dunsar i lägenheten, och smög in i vardagsrummet. Där fann jag min styvfar sittande ovanpå på mamma. Hon låg ner och han hade virat något runt hennes hals. Mamma viftade med armarna och försökte värja sig. Jag tror inte att jag förstod vad som höll på att hända, men jag reagerade instinktivt genom att kasta mig på mannens rygg. Jag klamrade mig fast på honom, slet i hans kläder och försökte förtvivlat få honom att släppa taget.
Trots att det är 53 år sedan så minns Dag nästan varenda detalj, även om han många gånger också frågat sig om detta verkligen har hänt. Han har burit sanningen inom sig i många, många år.
– När mannen lossade greppet om mammas hals för en stund väste hon ”göm dig!” till mig. Och jag lydde mamma. Jag gick till mitt hemliga gömställe i klädskåpet. Där kröp jag in under mammas brudklänning, och stoppade in fötterna i de stövlar som också stod där, och blev osynlig.
Dag somnade på sitt gömställe och när han vaknade på nytt låg han halvvägs utanför klädskåpet. Han kom ihåg nattens dramatiska händelse och smög återigen ut i lägenheten. Nu var dörren till vardagsrummet låst!
– Jag krossade rutan i dörren och kröp in. Det var tyst och tomt men jag fick syn på något bakom soffan. Där låg mamma, med något plädliknande över sig och nylonstrumpbyxor hårt virade runt halsen. Jag försökte lossa strumpbyxorna, men de satt väldigt hårt. Jag försökte väcka liv i mamma på alla sätt. Hon var kittlig och som den sjuåring jag var kittlade jag henne, men det hjälpte inte. Mamma vaknade aldrig mer.
Dag sprang ut i trapphuset och försökte knacka på hos alla grannar. Ingen öppnade. I samma veva vaknade småsyskonen och Dag förstod att de måste ha mat och ny blöja. Han hade ju sett hur mamma brukade göra och försökte hjälpa syskonen efter bästa förmåga.
– Sedan sprang jag, i nattröja, långkalsonger och stövlar, över den snöiga gården till huset på andra sidan. Där bodde en av mina lekkompisar och där fick jag komma in. Jag sa: ”Hjälp mig, mamma är död!”
Dag berättar om en tonåring, som han tror hörde till familjen, som tog ut pojkarna för att leka. Kanske ville han skingra Dags tankar.
– Jag försökte leka, men då och då frös jag till is och satt på snöhögen och stirrade. Tonårspojken som var vår lekterapeut såg hur jag kom av mig i leken och sa några ord till mig som jag ofta reflekterat över: ”Dag, det är bara du som kan bestämma om du ska leka.” Och då lekte jag! De där orden hade en förlösande effekt där och då. ”Det är bara du som kan bestämma om du ska leka.” Kanske tog jag omedvetet beslutet att livet trots allt måste gå vidare.
Dag berättar att polis och socialtjänst snart var på plats. Syskonen försvann och själv placerades han i jourhem. Men när polisen skulle förhöra Dag klarade han inte av att berätta vad han upplevt.
– Det enda jag berättade var vad jag fått i julklapp. Jag kände att jag hade misslyckats för att jag inte klarat av att skydda min mamma. Jag kände mig skyldig.
Det bestämdes att Dag skulle fosterhemsplaceras hos sin moster i Lycksele. Yngsta syskonet adopterades till södra Sverige och tvååringen fick följa med till mosterns familj, sedan Dag vägrat åka utan henne.
– Jag fick en väldigt trygg uppväxt, men trots att alla var i chock och sorg sopades den traumatiska händelsen under mattan. Det var aldrig någon som pratade om vad som hänt och jag kan inte minnas att jag hade ett behov av att prata.
Dag blev en ganska stökig tonåring. Han hade svårt att bara se på när någon blev illa behandlad och gick ofta till försvar när någon blev utsatt. Inom honom brann ett hat mot mannen som tagit mammans liv. När mammans mördare ringde för att han ville tala med Dags lillasyster, hans dotter, svarade Dag och sa att det bara var en tidsfråga innan han skulle ta honom.
– Så fort jag fick en moped trimmade jag den. Sedan körde jag flera gånger de 12 milen enkel väg från Lycksele till Umeå för att leta rätt på mördaren. Han dömdes för mordet, men släpptes fri redan efter sex år och jag var i tanken fast besluten om att ta livet av honom.
Till slut mötte han sin mors baneman, mellan varuhyllorna på Åhléns i Umeå.
– Jag kastade ner honom på golvet så att butikshyllor och klädstänger flög. Om inte mina fotbollskompisar hade avbrutit slagsmålet vet jag inte hur det hade slutat, även om jag tror att jag hade mina spärrar kvar. När jag backat och lyfte blicken såg jag en sjuk och bruten människa framför mig. ”Kom ihåg att jag kunde ha tagit dig nu” sa jag, innan jag vände på klacken och gick. Ett par år senare fick jag höra att han dött.
Livet gick vidare och när det var dags att mönstra gjorde Dag toppresultat. Ett befäl övertygade honom att bli officer och Dags karriär inom Försvarsmakten tog sin början.
Han har tillbringat nästan två år i Afghanistan, och bland annat varit chef för svenska kontingenten i där. Dag har varit ställföreträdande chef för Livgardet, chef på Livregementets husarer, arméattache vid ambassaden i Washington, försvarsattaché vid ambassaden i Ottawa, chef i Arméstaben, stabschef för Armén. Han har dessutom en masterexamen i internationell säkerhetspolitik … ja, meritlistan är lång. Dag har även bott och jobbat i Arvidsjaur under åren 1988-2005.
– Visst har jag funderat på mitt yrkesval. Det ingick inte i planen som ung. Kanske finns det en koppling till att jag inte lyckades försvara min mamma när jag var sju år. Att Försvarsmaktens huvuduppgift är att skydda människor kändes viktigt för mig. Jag gillar också att jobba med människor och att klara av fysiska och psykiska utmaningar.
Det rättspatos som tändes i den sjuåriga Dag har brunnit som en stark låga genom livet och har hela tiden varit hans ”varför” i yrkeslivet. Händelsen har gjort honom till den han är och berättelsen har flera gånger hjälpt att bryta isen när Dag hållit i chefs- och ledarskapskurser. När han berättat om sitt ”varför” har deltagarna öppnat sig om personliga händelser som påverkat dem.
– Mordet på mamma och minnena lämnar mig aldrig, inte ens nu när jag är 60. Det händer, även om det är längesedan nu, att fragment från mardrömmarna från barndomen kommer tillbaka ibland. I dem klänger jag på mördarens rygg, men inte ens som vuxen har jag lyckats rädda henne.
För Dag dröjde det till vuxen ålder innan han började berätta vad han varit med om den där natten under annandag jul för många år sedan.
– Händelsen har varit en del av mig genom hela livet, sannolikt har den har format mig och mina val. Det kan vara en anledning till att jag aldrig tackat nej till uppdrag i jobbet, även om det inneburit livsfara – som i Afghanistan och Balkan. Jag uppfattar det som att jag har en skyddsängel med mig. Jag är inte vidskeplig men jag har känt mammas närvaro och hon har ryckt mig i nackhåren när det behövts. I yngre tonåren hade jag en stark förnimmelse av att hon satt vid min sängkant.
Dag har kvar en hårlock efter sin mamma och bebisskor som hon haft som liten. Minnet av mamman bleknar aldrig och Dag ser drag från sin mor i både barn och barnbarn.
– Min mamma Britta-Erika Sandberg blev bara 24 år men hon lever vidare genom oss och det känns fantastiskt. Även om jag hade en trygg uppväxt så hade jag inte en egen familj när jag växte upp. Med min bakgrund betyder familjen, med vuxna barn och barnbarn, allt för mig. Med rätt stöd och beslut längs vägen går livet vidare, och på så vis lever också mamma vidare. Jag vill berätta min historia för att någon annan som har det tufft kanske kan hitta kraft ur den, säger Dag.