I juli 2019 födde Josephine Neander en dotter efter att flertalet gånger frågat om en igångsättning. Graviditeten hade varit jobbig, tung och vardagen kantades av foglossning. Under senare delen av graviditeten kunde hon inte vända sig i sängen, än mindre gå promenader med sin hund.
– De sista fyra veckorna innan förlossningen var jag i Sunderbyn varje helg för att få en sovdos för jag hade så ont att jag inte kunde sova. Det var inte förrän min man bröt in och sa att hans jobb påverkas av att han måste vakna varje natt och vända på mig som de godkände en igångsättning, berättar hon.
Nu har Josephine krigat i nära fyra år för att få hjälp med skador som uppstod i samband med förlossningen. Hon minns att igångsättningen startade en fredag kring lunch och att det på morgonen därefter började hända grejer så hon bad om epiduralbedövning.
– Därefter fick jag värkstimulerande dropp och det togs hål på mina hinnor, utan att vänta in hur min kropp reagerade på att vattnet hade gått.
Efter nio minuters krystvärkar föddes dottern och Josephine bedömdes ha fått en grad två bristning. Därtill var ett flertal muskler trasiga i underlivet, men det var Josephine helt ovetandes om.
– Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att om jag fick en bristning så ville jag att den skulle bedömas av flera för att jag inte skulle få en förlossningsskada som missades. För att jag absolut inte ville att det skulle bli så här, säger hon.
Efter att Josephine, hennes man och dottern fått lämna BB hade Josephine fortfarande väldigt ont i mellangården och mot tarmen. Men efter bemötandet på BB kände hon inte nog förtroende för att be om mer hjälp utan inväntade i stället ett återbesök hos mödravårdscentralen.
– Jag bad barnmorskan undersöka ordentligt och sa att jag hade jätteont. Jag hade provat med hemorojdkräm men barnmorskan bedömde fortsatt att smärtan kom från hemorojder och tyckte att jag skulle fortsätta med knipövningar, säger hon och fortsätter:
– Jag har haft dagligt gas- och avföringsläckage sedan min dotter föddes. Jag har vid flera tillfällen tänkt att jag är 31 år, det är inte meningen att jag ska bajsa på mig och det enda jag har gjort är att föda barn.
Under föräldraledigheten bodde Josephine hos sin svärföräldrar i Östergötland medans hennes man utbildade sig till specialistofficer i Halmstad.
– Där bad jag en fysioterapeut undersöka mig som var specialiserad på kvinnohälsa, eftersom någon sådan inte fanns i Norrbotten just då. Hon misstänkte att jag hade en muskel som var av och gav mig några avslappningsövningar, för jag hade också en överspänd bäckenbotten, och så skulle vi ha en uppföljning om några månader. Efter de här månaderna hade det inte blivit bättre så hon hjälpte mig vidare till en fysio i Piteå som nyligen utbildat sig.
Där fortsatte försöken till en förbättring men när smärtan kvarstod blev Josephine rådd att vända sig till en gynekolog. Eftersom hennes förtroende för regional vård hade brustit vände hon sig till privata aktörer. En gynekolog satte henne i kontakt med två kvinnor som just då var i startgroparna med att starta en klinik med inriktning på denna typ av problematik. Inom loppet av en vecka erbjöds hon en undersökning hos kliniken.
– De hittade flera muskelskador, en hudbrygga och misstanke om skada på externa sfinktern. Muskelskadorna var av olika karaktär där vissa skulle gå att laga och andra inte.
En remiss skickades till kirurgmottagningen i Sunderbyn och en månad efter det hörde Josephine av sig för att veta hur det gick.
– De svarade att kirurgen hade bedömt det som mindre brådskande och att de skulle återkomma. Mitt i allt det här så la den privata kliniken ner på grund av covid. Tur i oturen så jobbade de här kvinnorna även i Västerbotten så jag har haft kontakt med dem ändå.
I mars 2021 fick hon möjlighet att sy om hudbryggan som orsakats av att hon blivit för tight sydd efter förlossningen.
– Då blev räddningen Region Västerbotten. Jag hade jätteont vid samlag och vid användning av mensskydd som förs upp i slidan. Det blev ju bättre men eftersom jag fortsatt hade trasiga muskler så kände jag en vidhetskänsla i underlivet.
Efter påstötningar fick hon komma till kirurgmottagningen, eftersom hon fortsatt led av gas- och avföringläckage, som resulterade i en remiss till en kirurg och gynekolog i Uppsala. Under våren 2022 fick hon till svar att man inte hittade några felaktigheter.
– Då gick jag på PTNS-behandling i Skellefteå och behandlades av kvinnorna som också var de som fick lägga ner sin privata klinik. De gjorde en undersökning som tog typ tre minuter och skrev upp mig i operationskö. De var helt hundra på att jag hade något trasigt som kunde lagas, berättar Josephine.
– Till en början förstod jag det som att man skulle laga en muskel som hade gått av i sig själv och samtidigt skulle man bygga upp mellangården. Det slutade med att de lagat tre muskler och åter fäst bindväven i mellangården.
Efter operationen har Josephine haft en snabb återhämtning och hon har kunnat återgå till sitt arbete efter cirka två veckors sjukskrivning. Men fortsättningsvis kommer hon att ha besvär som hon inte vet om de kan avhjälpas.
– Jag har fortsatt nedsatt funktion i bäckenbotten eftersom jag har defekter som inte går att laga. Man tror inte heller att gas- och avföringsläckaget kommer att försvinna.
Josephine bestämde sig för att skicka en anmälan till Patientnämnden och blev efter det uppringd av en chef på förlossningen i Sunderbyn.
– Hon frågade om det fanns något jag vill ge feedback kring, då var det ju för sent för min del, men de borde satsa på fortbildning så det inte händer för någon annan. Hon sa att man hade planerat för sådana insatser men skyllde på att pandemin kommit i vägen. Min dotter är född i juli 2019 och då var det ingen pandemi, så det är bullshit. Jag upplever att när man får kritik så tar man inte till sig den.
För att veta vilken typ av hjälp hon kan få har Josephine tvingats söka information och samla på sig kunskap. Hon hoppas att fortbildningen gällande skador som exempelvis grad två bristningar och leverskador ska prioriteras.
– Precis som andra regioner behöver Norrbotten satsa pengar på kvinnohälsa och på sin personal. Det är inte schysst mot barnmorskorna att de inte har den tid som krävs. Det är så lätt att det missas skador när de måste springa mellan olika födande.