Birgitta Viksten blev dödligt sjuk i covid-19 och låg nedsövd på IVA i 35 dygn. Nu berättar hon och sambon Per-Erik Andersson om den svåra sjukdomen och den långa vägen tillbaka.
Det började som en förkylning i april 2020. Under en vecka hade den i dag 69-åriga Birgitta Viksten haft feber, hostat och haft snuva. Trots att pandemin vid det laget hade börjat svepa in även i norr slog det henne inte att hon drabbats av det aggressiva viruset. Den 29 april blev hon dramatiskt sämre och syresättningen i lungorna rasade, vilket fick sambon Per-Erik Andersson att ringa ambulans.
– Jag yrade mycket den natten. Pelle insåg att något inte var som det ska. Han ringde en ambulans och när de kom hade jag en syresättning på 61. Jag var i det närmaste medvetslös men jag minns när de bar ut mig. Då tänkte jag att "om det är såhär man dör, då är det skönt att dö", säger hon.
Sambon Per-Erik Andersson minns Birgittas ord i när hon bars ut från huset av ambulanspersonal.
– Hon höjde handen mot mig i hallen och sa "tack Pelle".
Ambulanspersonalen konstaterade att ärendet var prio-1 och Birgitta kördes i ilfart med ambulans till Sunderby sjukhus där hon testades positiv för covid-19. Hennes kritiska tillstånd gjorde att hon sövdes ner på plats och kördes därefter till corona-IVA i Piteå, den vårdavdelning som skulle bli en norrbottnisk central för vården av svårt sjuka covid-patienter. För Birgitta skulle detta bli platsen där hon under 35 dagar i medvetslöst tillstånd kämpade för sitt liv.
– Jag minns ingenting. Jag minns bara drömmar, säger hon.
Birgitta berättar med både humor och tydlighet om de bisarra och märkliga drömmar som präglade hennes nedsövda tillvaro på IVA. Dessa täckte allt från fotbollsmatcher i Juventus och flygresor till Malaysia, julfester i Dalarna och julotta med en två dagar lång predikan. Precisionen i hennes minne av drömmarna förvånar till och med henne själv.
– Mina drömmar från IVA skulle kunna fylla två böcker. Jag minns alla drömmar, i klartext. Jag kan berätta om dem i detalj och jag minns till och med ordningen på dem, säger hon.
Birgittas sambo Per-Erik insjuknade även han i covid-19 och dagen efter Birgittas hospitalisering kördes han också till Sunderbyn. Där vårdades han i åtta dagar med syrgas. För PT berättar han om vanmakten i att inte kunna kontakta Birgitta som han visste var dödligt sjuk.
– Jag tänkte bara på henne. Man kände sig så utanför. Det var ett rent helvete. De sa att det inte gick att ha någon kontakt. Hon låg ju nersövd. Det visste jag ju men jag förstod nog inte att hon inte skulle kunna svara mig, säger han.
Per-Erik Andersson berättar om maktlösheten och oron när sambon Birgitta låg dödligt sjuk i covid. "Det var hemskt. Det var ett rent helvete", säger han, som själv vårdades med syrgas för sjukdomen.
Efter åtta dagar fick Per-Erik åka hem och ensam i hemmet tillbringade han 10 dagar i karantän.
– Det var då bättre. Då hade jag telefon och barnen bor på samhället. Jag kunde ha kontakt med omvärlden. När jag kunde börja gå ut bjöd grannarna in mig på kaffe och folk på samhället har varit jättebra. Vi har fått mycket stöd. Det kan vara en fördel med en liten ort – alla känner alla, säger han.
Samtidigt stod Per-Erik i nära kontakt med IVA:s läkare, bland annat chefsöverläkaren Ulf Carlsson och Lars Marklund.
– De ringde både på morgonen och på eftermiddagen för att jag skulle få veta vad som hände med Birgitta.
Efter 14 dagar försökte läkarna väcka Birgitta på IVA men kroppen sa genast ifrån. Lungorna kunde inte syresätta blodet och kroppen var för svag. Man sövde henne genast igen och hon försattes åter på livsuppehållande vård.
– En kväll ringde jag till barnen och sa att 'mamma kommer inte att klara det här'. Men då pratade jag med Ulf. Han sa att 'vet du, nog ska vi klara det här'. Det var svårt. Det var jättesvårt att vara så maktlös, säger Per-Erik.
Mot alla odds överlevde hon och efter 35 dagar väcktes Birgitta. Efter en månad i medvetslöst tillstånd skulle kroppen åter aktiveras och rehabilitering påbörjats. Hon berättar om den avgrundsdjupa trötthet hon kände inför de mest triviala ansträngningar.
– Jag kunde inte lyfta en arm, inte ett ben, inte huvudet. Jag kunde inte hålla i en telefon. Jag kunde inte ens larma för jag orkade inte trycka på knappen. Hela motoriken var helt borta. Jag var helt urlakad. Jag fick börja om från noll.
Varje dag besöktes hon av fysioterapeuter, sköterskor och läkare. Övningarna bestod i att orka sitta vid sängkanten. De första stegen tog hon i början av juli.
– Då tog jag fyra steg från sängen till fönstret. Jag var helt slut efteråt. Totalt slut, säger hon.
Rigorösa tester gjordes av hennes kognitiva förmågor för att kontrollera om syrebristen orsakat hjärnskador. Lungorna hade tagit stryk och rehabiliteringen var tuff. I en ordväxling med en läkare återfann Birgitta som genom en uppenbarelse sin envishet.
– En läkare sa att jag nog kommer att bli bra, men att det kommer att ta lång tid. Då flög något i mig och jag sa "du, jag ska hem till Arvidsjaur och plocka svamp!"
Per-Erik Anderssons privata bilder visar Birgittas rehabiliteringsresa från det att hon väcktes på IVA. Tack vare envis träning tog sig Birgita från sjukhussängen i juli 2020 till svampskogen i oktober samma år.
Totalt spenderade Birgitta Viksten tre månader på sjukhus. Hennes 67-årsdag passerade när hon låg nedsövt på IVA. Den 23 juli 2020 fick Birgitta komma hem till Arvidsjaur i rullstol. De två stegen uppför trappen var allt hon orkade. Birgitta och Per-Erik berättar om en tuff rehabilitering med promenader hemma i huset.
– Vi tränade och gick i armkrok. Jag gick med rullator, säger Birgitta.
– Första gången vi passerade hundra steg skrev jag upp det i en bok, minns Per-Erik och skrattar.
Birgitta Viksten och Per-Erik Andersson berättar om en tuff rehabilitering när Birgitta kom hem. "Första gången vi passerade hundra steg skrev jag upp det i en bok", minns Per-Erik.
Envisheten lönade sig. I oktober 2020 plockade Birgitta svamp med sin syster. Vägen framåt har varit tuff och Birgitta känner av sviterna av covid-19 än i dag. Hon berättar att en viktig del av rehabiliteringen har varit att förstå hur sjuk hon faktiskt var. Hon berättar om läkare från Arvidsjaur som stöttat henne och berättat om vad hon varit med om under 35 dagar hon låg nedsövd.
– På något sätt har det varit viktigt att folk berättat för mig hur risig jag var. De berättade för mig att jag varit en bland de sjukaste. Ulf, Ida och Marit har varit jättebra mot mig. Jag är evigt tacksam.
Birgitta Viksten tillsammans med barnbarnen Oskar Johansson Andersson och Agnes Johansson Andersson. "Det var väldigt skönt när hon vaknade. Hon var så sjuk", säger Agnes gällande Birgittas sjukdom.
Främst berättar Birgitta Viksten och Per-Erik Andersson om tacksamheten mot Ulf Carlsson, som följt dem bägge på Birgittas resa från IVA och tillbaka till hemmet i Arvidsjaur.
– Han har varit suverän. Han var upp och hälsade på mig flera gånger och satt och pratade. Han är väldigt stressad, han är ju en spindel i nätet på IVA. Telefonen ringde hela tiden. Ändå tog han sig tid att komma upp och prata med mig, säger Birgitta.
– Ulf har betytt allt. Jag kan inte tacka honom nog för allt han gjort för oss, säger Per-Erik.
Både Birgitta Viksten och sambon Per-Erik Andersson blev allvarligt sjuka i covid-19 och båda vårdades för sjukdomen på sjukhus. Tack vare god vård, kämpaglöd och tur klarade sig bägge från att avlida i sjukdomen och kunde återvända till hemmet i Arvidsjaur.