Sjuåringar kan ena stunden vara de modigaste och mest orädda utav oss med en stor nyfikenhet för nya äventyr. Sjuåringar kan i samma stund också tveka inför eventuell fara och i trappen ned till en pingishall känna sådan rädsla att de vänder om, ber sin pappa om att åka hem – och åka hem.
En sådan sjuåring var Jon Persson som hemma i Norsjö den dagen i början av 90-talet skulle få spela bordtennis med en av sina bästa vänner, men inte vågade. När vi nu möts i nya hemstaden, Söderhamn, och slår oss ned intill ett porlande vattendrag minns han tillbaka till den tiden och Jon, 34, skrattar åt Jon, 7, som inte vågade kliva in:
– Ja, jag blev för feg där och trodde inte att jag skulle kunna spela pingis, haha. Jag visste att jag kunde spela fotboll och att jag var bra på det men trodde att jag skulle vara sämst på pingis så jag sa till farsan att ”nej, vi åker hem".
Tre decennier senare är Jon uttagen som reserv till den fyra man stora herrtruppen och som ni då förstår vändes feghet snabbt till mod att spela bordtennis och det mycket tack vare Jons pappa som arbetade som lärare på skolan och därmed hade nycklar till pingishallen.
– Det tog bara några dagar kanske sen åkte vi dit själva en gång, bara jag och pappa, och jag tyckte det var så himla roligt. Sen tog det inte så lång tid innan jag var helt fast i pingis och ville spela hela tiden.
Jon tittar upp och ser en vän i Söderhamn passera på andra sidan vattendraget och hälsar innan han tystnar en stund, som när man letar efter någon tanke riktigt djupt inom sig, för att sedan konstatera:
– Sen från den dagen då jag vågade spela så började det rulla på och gå allt bättre för mig.
Från den dagen och i flera år framöver formades en alldeles särskild bordtennistalang i det lilla samhället i Västerbottens inland – en talang som när gymnasietiden var kommen flyttade söderut till Köping där Jon Persson under sin treåriga gymnasietid utvecklades till en allt bättre pingisspelare som vann allt fler tävlingar. Men det var efter flytten till Söderhamn som karriären på allvar tog fart och nu när pojke hunnit bli tonåring och tonåring blivit man är Jon för första gången uttagen till OS. En dröm som funnits länge, som under resans gång hunnit försvinna men som efter en knuten näve kom tillbaka:
– Efter att jag fick nobben till OS 2016 så trodde jag att min OS-dröm skulle stanna vid en dröm. Jag hade gjort det bra under året inför OS men några månader innan tog de beslutet att plocka med en annan då han var i väldigt bra form. Jag tyckte jag hade gjort bättre över tid men hans form var bättre och jag tror att jag petades lite på grund av min ålder redan då så då tänkte jag att det var kört för mig även längre fram men ganska snabbt ställde jag om och började träna extra vilket gjorde att mitt spel blev lite bättre. Det gjorde att drömmen snabbt kom tillbaka, och nu är jag ju här.
När du var sju år och efter att ha fegat ur till slut vågade prova bordtennis, och fastna för det. Trodde du att en sån här karriär låg framför dig, med ett OS-äventyr som 34-åring?
– Nej, det trodde jag inte. Men jag har faktiskt sagt, och det här finns på VHS, att ”jag ska bli OS-stjärna och VM-stjärna”. Och nu har jag varit med och tagit medalj i stora mästerskap och nu ska jag till OS så det är väldigt stort.
Bordtennisen har dock inte alltid varit given – som så många andra hade Jon talang för bollar i alla former och på fotbollsplanen gick det bra för honom, väldigt bra till och med.
När insåg du att det var bordtennis du skulle satsa på?
– Det var när jag började gymnasiet och flyttade ned till Köping, jag kände väl lite att jag hade lagt ned mest tid på pingisen även om jag hade varit med nästan till elitlägret i Halmstad inom fotbollen. Men pingisen har jag alltid varit lite bättre i så då satsade jag på det.
– Och det ångrar jag inte, haha.
Norsjö är en liten kommun men har trots det fostrat många skickliga idrottare. Volleybollspelare och skidåkare har levererat på största scenen i Sverige men nu är det alltså dags för en Norsjöson att kliva in på den absolut största scenen i världen och Jon tror att Norsjöborna känner en stolthet över honom.
– Ja det känns väl som det. Jag hoppas då det, haha.