Zahra Maye och Susanne Sundgren, natteamet, vill gärna bjuda in politiker att följa med ett nattpass.
Det kan vara svårt att få omsorgspersonal att uttala sig om sin arbetsmiljö. Flera medier har upprepat berättat om den problematiska tystnadskultur som råder. Men när Norran kliver in i rummet, i hopp om att få träffa åtminstone en handfull fackligt förtroendevalda, sitter tre gånger så många där. De representerar arbetsplatser inom nästan alla omsorgsenheter; äldreomsorgen, socialpsykiatrin och stöd- och service. De är arga, men kanske framförallt trötta. Efter att ha slitit i två års tid i munskydd ser de fortfarande ingen ljusning. Inte efter beslutet att de nu kan drabbas av beredskap.
– Vi är slutkörda, vi orkar inte mer. Vi gick på knäna som det är, nu väntas vi ha beredskap och jobba extra när vikarier saknas, och det gör det ju nästan jämt, säger Susanne Sundgren, arbetsplatsombud från Natteamet.
Enligt ledningen är det bara i yttersta nödfall som beredskapen ska inträda. En klen tröst, enligt skyddsombuden. ”De är ju alltid nödfall numera” och ”varför ska vi lite på det”, säger någon annan. För övrigt är det få som vet vad beredskapen faktiskt innebär, eftersom de inte informerats om saken. Många berättar att de inget fått höra från sina chefer.
Maria Andreasson, huvudskyddsombud:
– Det var många som läste om beredskapsplanerna i Norran, och många som frågat sina chefer om saken får veta att de inte heller vet så mycket.
Malin Andersson, Kommunal:
– Många har inte heller förstått att det rör mer än äldreomsorgen, att det även drabbar stöd- och service. Ledningen kan hänvisa till det som står på kommunens intranät. Kommunikationen är minst sagt bedrövlig.
Arbetsbelastningen i dag beror till stor del på tuffa scheman. Inom vård- och omsorgen jobbar personal fem av tolv helger, och kan nu tvingas ta fler. Tempot är högt. Ofta saknas luft för oförutsedda händelser. Det finns ingen förståelse för att ett besök kan ta längre tid. Ungefär så sammanfattar de arbetsplatsombuden situationen. Till detta läggs en accelererande teknikstress. Teknik som ska spara tid upplevs göra det motsatta.
– De gamla signeringslistorna gick exempelvis snabbare än i dag. Jag vet inte hur många klick på telefonen som krävs för att hantera läkemedelsutdelningen, säger Helen Lindström Kågström, arbetsplatsombud från Skärgårdshemmet.
Malin Andersson och Maria Andreasson, båda Kommunal, tycker att kommunen ska satsa på teknik som hjälper personalen snarare än kontrollerar dem: ”Då kanske anställda orkar och håller till 65”.
Mobiltelefonen har blivit det viktigaste arbetsverktyget, där allt loggas. Och där alla larmen tjuter, mer eller mindre konstant. Tidigare fanns riktlinjer om att inte använda telefonen hos vårdtagarna. Nu går den knappt att lägga ifrån sig, berättar personalen. Det är via den man signerar medicinlistor, loggar in och ut hos vårdtagare och svarar på larm. Norran granskade nyligen larmkaoset sedan det nya systemet infördes.
Mobilerna tar också fokus från vårdtagarna. Det upplever samtliga. Elinor Fredriksson, arbetsplatsombud på Skärgårdshemmet, berättar att en farbror en gång sa:
– De här fyrkantiga speglarna som alla speglar sig i hela tiden, var finns de att köpa egentligen? Han syftade på mobilerna.
Och det händer ofta att anhöriga reagerar, berättar Maria Andreasson:
– De kan säga, visst är du här för att hjälpa mamma och inte för att titta på mobilen hela tiden?
Men det är svårt att lägga den ifrån sig, då riskerar tidsloggningen att bli fel. En signal skickas då till chefen vilket automatiskt generar en avvikelse, trots att medicinen delats ut.
Hannele Kohkoinen, skyddsombud vid Hemgården i Lövånger, tänkte till en början att loggningen kunde blir bra.
– Nu skulle det bli tydligare hur lång tid saker tar. Men det har inte riktigt använts så. Det kan mer användas som ett sätt att kontrollera vad som görs.
Maria Andreasson håller med. Och den som är snabbast kan snabbt bli en mall.
– Varför var du hos vårdtagaren i hela 45 minuter, när din kollega klarade det på tio. Sådant kan cheferna fråga om.
Personalen berättar också att de ständigt tjutande larmen orsakar mycket stress. Även vårdtagarna störs. Den som har tre sorters larm i rummet kan drabbas av tjut från tre apparater samtidigt. De undrar också om kritiken de lyfter når fram.
Trots att de första klagomålen om larmen kom redan i oktober, har det inte förbättrats än. Ledningen har dock svarat att de arbetar på saken.
Kommunal har flera gånger tryckt på att det absolut finns viktig teknik, berättar Malin Andersson.
– Teknik i form av exempelvis sängar som kan vända på vårdtagare. Eller lyftanordningar, som kan spara personalens ryggar. Teknik som kan hjälpa personalen att faktiskt hålla ändå till pension, något få gör i dag. Men den sortens teknik har vi lite av, säger Malin Andersson.
Inskolningen är också ett problem. Två dagar och två kvällar. I bästa fall, berättar personal.
– Då ska vi komma ihåg att de flesta vi skolar in nu är outbildade, de är inte utbildade undersköterskor som förr. Och många kan inte språket så bra än, och vet inte hur svenska köksredskap fungerar. Det kan bli ketchup till palten eller uppvärmd potatissallad, säger Elinor Fredriksson och fortsätter:
– Det är inte deras fel, hur ska de kunna veta det efter ett par dagar?
Hannele Kohkoinen säger att det också ger inskolaren dåligt samvete.
– Jag vill ju känna att jag ger dem en bra start på arbetet, verkligen tar hand om dem och ger dem tid. Men tiden finns helt enkelt inte.
Socialkontorets kompetensförsörjningsplan är inget någon av dem känner till. Att kommunen skulle vara en attraktiv arbetsgivare, eller jobba för den saken, framkallar skratt hos personalen.
– Den här tilliten ledningen så ofta talar om, den är bara tänkt att funka åt ett håll. Anställda ska ha tillit till ledningen, men ledningen visar ingen tillit till personalen, säger Malin Andersson.
Att lyfta problem ses sällan som något positivt. Den som klagar över stress blir exempelvis hänvisad till Kommunhälsan.
– Chefen frågan inte om det kan bero på arbetet. Den som klagar kan få höra att man alltid kan säga upp sig.
Ombuden tror att de cheferna skulle behöva sätta sig in i personalens verklighet.
– Varje chef borde under åtminstone tio dagar per år följa med ut till vårdtagarna, säger Susanne Sundgren.
Ett fåtal chefer har också uttryckt viljan. Exempelvis i Lövångers hemtjänst, berättar Evelina Guldhag, arbetsplatsombud där.
Ombuden vill också bjuda in politikerna i socialnämnden.
– De är välkomna att följa med oss ut.