Julkrubbans multireligiösa möte väcker tankar

Mitt i våra julkrubbor står några präster från en helt annan religion som väcker tankar kring olika förhållningssätt i ett samhälle som präglas av många kulturer och religionen.

Krönika 14 januari 2022 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vid det här laget har många städat bort sina julkrubbor. Men jag tänkte göra ett sista besök i krubban för att lyfta fram de där tre figurerna som dyker upp på trettondagen. Vi brukar kalla dem för de tre vise männen, och det är en märklig berättelse på många sätt. En ny stjärna har fått dem att söka efter en ny kung. Men vilka är de egentligen?

Det står faktiskt inte ens att de var tre, men de hade med sig tre gåvor. Kungliga gåvor. De kallas i vår svenska bibelöversättning för stjärntydare, men det grekiska ord vi översatt bär på mer än det. Magoi är ursprunget till ordet magi. Ibland kallas dessa därför för mager.

På den tiden syftade ordet på präster inom den iranska religionen zoroastrism. De ägnade sig åt astrologi och uppfattades ha kontroll över en del andra krafter.

Så mitt i våra julkrubbor står några präster från en helt annan religion. De lämnar sina gåvor, hyllar den nya kungen, och ger sig av hem igen. De här prästerna väcker tankar på olika förhållningssätt, som man kan ha, i ett samhälle som präglas av såväl många religioner som kulturer.

Jag bär själv min kristna tro, och mina övertygelser. Men likt de tre vise männen kan jag samtidigt, med glädje och gåvor, möta mina grannar från andra kulturer. Jag kan hälsa min muslimske granne med ett ”Eid Mubarak” under Eid-al-Fitr, eller glädjas med de som firar nouruz, det persiska nyåret. 

Vi lever i samma värld, vi behöver kunna samexistera som goda grannar och vänner. Det behöver inte alls betyda att någon av oss avstår från något i sin tro. Istället kan vi berikas av dessa möten.

Även vårt sekulariserade samhälle, som ibland får lite beröringsskräck inför det religiösa, kan ta till sig av detta. Man måste inte vara troende alls för att kunna önska glad påsk eller glad Eid.

Jag brukar tänka att det alltid finns plats för en till. Kring julbordet såväl som vid midsommarmiddagen. Det kan hända något där, när vi öppnar dörrar och tackar ja till någon annans inbjudan. 

Festen är i kristen tradition en bild för det himmelska. Festen där social status, makt, pengar eller bakgrund inte spelar någon roll, utan alla är välkomna. Kring måltidsbordet kan vi bli människor inför varandra, helt oavsett vår bakgrund och våra övertygelser.

Tillsammans med de vise männen reser jag hem från mötet med det som är annorlunda för mig. Kanske har jag blivit lite visare till och med. Och fått någon ny insikt i mötet med min nya väns gästfrihet.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa