På området bor människor från massa olika länder: Sverige, Finland, Lettland, Slovakien och Polen är några exempel.
Bakom björkarna på sidan av ett villakvarter i Ursviken skymtar det, det tillfälliga bostadsområdet där de som bygger batterifabriken bor. Eller Northvoltbarackerna som de kallas i folkmun.
Det är kväll, klockan närmar sig sju och det är becksvart sedan flera timmar tillbaka, men snöyran lyses upp av den vita belysningen utanför bostäderna. Från barackerna är det inte tänt i alla fönster, men många verkar vara ”hemma”.
Det är lugnt på området. Några skåpbilar fyllda med varselklädda arbetare rullar in. Två män, som ser ut att vara i tidiga 20-årsåldern, går förbi men säger att de inte har tid att prata.
– Vi ska till gymmet, man måste hålla sig stark, säger en av dem på engelska.
Totalt finns det 15 bostadsbaracker, eller riggar som de kallas. Varje rigg består av 44 enkelrum med en liten toalett och dusch, det finns också ett gemensamt kök och en tvättstuga. Dessutom finns två allrum per hus. Utöver det finns också en byggnad med reception, en liten butik, ett gym och ett sällskapsrum med bland annat biljard- och pingisbord. Totalt bor ungefär 660 personer på området.
En annan man, i 30-årsåldern, står ute och röker tillsammans med en kollega. Han säger att han är trött, glad och lite stressad.
– Jag åker tillbaka till Polen om en timme, det ska bli väldigt skönt.
Vi bestämmer oss för att gå in och se om det finns någon att prata med där, istället för att stå ute och vänta i kylan.
Hallen är liten. Rakt fram går en trappa till övervåningen, till höger sitter en dörr till en långsmal korridor. Nästan allt i korridoren är vitt. Golvet är vitt, taket är vitt och väggarna är vita, däremot är dörrarna in till enkelrummen svarta. Alla dörrarna i korridoren är numrerade, nästan som på ett hotell.
Det finns två korridorer, en på nedervåningen och en på övervåningen.
Till vänster från hallen finns ett matrum med kylar, frysar och några matbord. Innanför rummet ligger köket. Där håller en person på att göra i ordning ett mellanmål, tre dubbelmackor med ett stort glas chokladmjölk.
– Nej, jag har inte tid att prata, jag har viktigare saker för mig, säger han.
Två personer kommer in i matrummet, de har varit och handlat. De säger att de är elektriker från Polen. Konrad är 27 och kommer från de södra delarna av landet. Rafal är 40 och bor i Gdansk. Han har ett vitt bandage runt sin högra armbåge.
– Jag skadade mig på jobbet och har fått en infektion, säger han på väldigt knagglig engelska.
Efter några minuters småprat frågar vi om de kan tänka sig att bli intervjuade. Rafal förstår inte riktigt frågan, så Konrad förklarar för honom på polska. Sedan säger han:
– Okej, vänta lite, vi ska ringa våra arbetsledare bara.
Efter någon minut är de två arbetsledarna på plats. Ingen av dem är särskilt gammal. Tomasz är 29 men berättar att han fyller 30 i januari, Dominik är 23. Båda tackar ja till att bli intervjuade och Tomasz säger att det går bra att sitta på övervåningen, där riggens allrum finns.
Allrummet består av en tv, en svart skinnsoffa i tre delar och ett bord i mitten av soffgruppen. I ena hörnet av rummet finns en diskho och en mikrovågsugn. De fyra elektrikerna slår sig ned i soffan. Vi frågar om de har hört något av det som media rapporterat kring Northvolt under hösten.
– Inte så mycket. Eller, jag har hört att Northvolt ska bli ännu större och att det ska byggas en återvinningsfabrik för batterier, säger Tomasz, som verkar vara bäst i sällskapet på engelska.
Vi förklarar att det har riktats skarp kritik mot arbetsförhållandena för de som bygger batterifabriken. SVT har bland annat rapporterat om att det förekommer arbetsmiljöbrott och har också kunnat visa bilder på när arbetare plankar in på bygget. Det har också riktats kritik från fackförbund, som menar att Northvolt borde ställa hårdare krav på att företagen vid bygget ska ha kollektivavtal.
Varken Tomasz eller någon annan känner igen något av det. Däremot var de på plats när polisen förra torsdagen gjorde en stor insats tillsammans med flera andra svenska myndigheter, som bland annat slutade med 14 fall av misstänkta brott mot utlänningslagen och 12 avvisningsbeslut.
– Jag såg två poliser på området vid vår byggnad. Jag vet inte riktigt vad de gjorde, men jag har hört att de kollade personers id-kort, säger Tomasz.
Från vänster: Rafal, Konrad, Dominik och Tomasz. De är alla elektriker och jobbar på Northvoltbygget för ett polskt företag. ”Byggnaden vi jobbar i nu är snart klar, vi har mest småjobb kvar: koppla in maskiner, fixa klart eluttag och lite sådant”, säger Tomasz.
De har jobbat vid Northvolt i nästan ett år, även om Konrad bara varit här sedan i maj. Vi frågar om de har tid till att åka hem till Polen ibland. Rummet fylls med ett stort skratt.
– Såklart åker vi hem till Polen! utbrister Dominik.
De förklarar att företaget som de jobbar för har drygt 30 personer som jobbar i Skellefteå, men att de turas om att jobba enligt ett rullande schema.
– Vi är här sex veckor, sedan åker vi tillbaka till Polen och är lediga i två veckor, säger Tomasz.
Från vänster: Dominik, 23, och Tomasz, 29. De är båda arbetsledare på företaget.
Arbetstiden för Tomasz och hans kollegor är 06.30–17.30, måndag till fredag. På lördagar jobbar de också men bara till klockan ett, söndag är vilodag. Antal timmar på jobbet varje arbetsvecka blir klart fler än 40, men det är långt under 90-timmarsveckorna som facken tidigare larmat om. Och slår man ut det över en hel åttaveckorsperiod blir det inte många fler timmar än en vanlig heltidstjänst, beroende på längden på lunch- och fikaraster.
– Så ser det ut för oss i alla fall, säger Tomasz.
På frågan om hur det kommer sig att de är just här i Skellefteå och jobbar är svaret enkelt.
– Det finns en rätt bra ekonomisk aspekt, säger Tomasz.
De tjänar helt enkelt bättre här än i Polen – mycket bättre. Ingen vill ge en exakt siffra, men de säger att det är ungefär tre gånger bättre betalt i Sverige än i Polen. Statistics Poland, Polens centrala statliga myndighet för officiell statistik, redovisar varje månad den genomsnittliga lönen för anställda inom den privata sektorn i Polen. I oktober var den siffran drygt 5 900 zloty i månaden före skatt, vilket motsvarar ungefär 13 000 kronor. Enligt SCB var genomsnittslönen för en svensk installations- och serviceelektriker år 2020, 34 200 kronor i månaden före skatt.
Upplever ni att arbetare på bygget har ungefär samma lönenivåer eller kan det skilja sig mycket beroende på nationalitet eller företag?
– Jag har inte så bra information om det men jag tror att de flesta försöker ha samma lön, men att det kan vara lite olika bland underentreprenörer. Jag tror att svenska huvudentreprenörer betalar ungefär lika mycket till underentreprenörer, men olika underentreprenörer kan ha olika lönenivåer, säger Tomasz.
Samtliga i rummet säger att de trivs bra på Northvoltbygget.
– Det är spännande, en ny erfarenhet, säger Konrad.
Tomasz håller med. För honom är det inte första gången han arbetar utomlands. Tidigare har han jobbat i Tyskland, Skåne och Stockholm och är van vid de långa arbetsveckorna.
– Det är vanliga arbetstider om du jobbar utomlands. Och att jobba i Sverige är mycket bättre än att jobba i Tyskland, om du frågar mig.
Varför?
– Det är bra arbetsförhållanden och god stämning på jobbet här. Boendet är också oftast bättre i Sverige än när jag jobbat i Tyskland. I Sverige vill inte fackförbund och företag att det ska vara en dålig boendesituation för arbetare.
Att de jobbar mycket när de är i Sverige verkar inte heller någon annan av dem ha några problem med. De är ju, som de själva säger, här för att jobba.
– Vi arbetar mycket när vi är här för när vi är i Polen är vi lediga, säger Tomasz.
Dominik fyller i:
– Då har vi tid att umgås med familj och vänner.
– Och för att festa, säger Konrad och skrattar.
Rafal, till vänster, är 40 år gammal och bor i Gdansk. Konrad är 27 och kommer från södra Polen.
Men att det kan vara jobbigt att vara borta från Polen under långa perioder i sträck håller alla med om. Särskilt Tomasz kan få hemlängtan.
– Jag har två söner. Den ena är 4,5 år gammal och den andra är 1,5 år. Jag tycker att det borde vara kortare perioder som man är här.
En bit in i intervjun plingar det till i Tomaszs telefon.
– Ah, Skellefteå gjorde precis mål, säger han med ett leende på läpparna.
Det är Linus Karlsson som har prickat in 1–0 för AIK hemma mot Djurgården. Just hockey är något som de gillar att underhålla sig med, under den lilla fritiden som finns på veckorna.
– Det är kul med hockey. Det är inte så stort i Polen men här har vi faktiskt varit och kollat på några matcher. Och så har jag provat spela själv också, säger Tomasz.
Här i Ursviken?
– Ja, vi är flera stycken som brukar vara och spela. Det är kul, men svårt.
Inne i barackerna sitter det uppe skyltar om att alkoholförbud råder i allmänna utrymmen.
Dominik säger att det är skönt att smittspridningen lugnat ner sig, för nu är det lättare att umgås med personer. När bygget i februari drabbades av ett stort covidutbrott satt arbetarna mest isolerade på sina rum.
– Och alla pekade på oss när vi rörde oss ute i samhället. ”Åh, covidarbetarna från Northvolt!”, säger han och skrattar.
Dominik klarade sig från covid, men Tomasz blev smittad.
– Det var som en influensa och så tappade jag lukt och smak under några veckor, säger han.
Är ni vaccinerade?
Tomasz och Dominik svarar ja, men Konrad tvekar lite innan han svarar.
– Nej, jag är inte det.
Varför inte?
– Jag väntar fortfarande på att se vad som händer med alla som är vaccinerade. Kanske bestämmer jag mig i framtiden för att göra det men nu vill jag inte.
Tomasz säger att just vaccinfrågan är något som kan skapa heta diskussioner på bygget.
– Vissa menar att det är självklart men de som inte vill vaccinera sig har sina argument. Även vaccinerade blir faktiskt sjuka, det tycker jag är en viktig poäng.
Konrad har valt att inte vaccinera sig. ”Kanske bestämmer jag mig i framtiden för att göra det men nu vill jag inte”, säger han.
Pierre Pettersson, ombudsman på fackförbundet Byggnads, sade i februari att Northvolt inte har gjort tillräckligt för att förhindra smittspridningen av covid-19.
– Vi vet att det finns utländska arbetare som saknar kollektivavtal och riskerar att bli utan sjuklön om de stannar hemma, sade han i vintras.
Så, hur fungerar det för de fyra elektrikerna? Får de lön om de stannar hemma och är sjuka?
Tomasz funderar några sekunder innan han svarar.
– Vanligtvis är det upp till ditt företag. De bestämmer.
Och hur är det på ert företag?
– Det beror lite på situationen.
Efter ytterligare några frågor utkristalliseras vad han menar med svaren. De behöver ett läkarintyg för att kunna få sjuklön.
– I Polen kan du inte bara ringa till chefen och säga att du stannar hemma för att du är lite sjuk, om du gör det kan du få sparken. För att få sjukersättning måste du träffa en läkare och ibland kan det vara svårt att göra det samma dag.
Samtliga i rummet säger att de inte har hört talas om någon som arbetar vid Northvolt som gått sjuk till jobbet, men att det kan finnas en risk att någon gör det. Tomasz säger att han tycker att det borde vara samma regler för sjuklön för alla på bygget.
– Det borde inte bara vara vissa som får lön om de är sjuka.
Rafal, som länge har suttit tyst och lyssnat medan de övriga hjälpt till att tolka från engelska till polska, säger att han inte har varit på jobbet på ungefär en vecka. Men han har varit hos en läkare och har därför ett läkarintyg att visa upp för sin arbetsgivare.
– Jag får lön nu när jag är skadad, säger Rafal.
Rafal skadade sig på en byggställning och har inte kunnat jobba den senaste veckan, men snart är han tillbaka på bygget.
Intervjun börjar lida mot sitt slut, men innan dess har Tomasz lovat att visa hur det ser ut i enkelrummen. Han bor längst bort i korridoren på övervåningen, som ser identisk ut med den på nedervåningen. Rummet är litet och rymmer inte mycket mer än en säng, ett skrivbord, en stol och en garderob. På väggen sitter några krokar där det hänger två tennisracketar, en hockeyklubba och ett par hockeyhandskar.
– Det är inte så stort men jag har allt jag behöver och egen toa. Och så det är skönt att vara själv, man kan få lite egentid.
Alla på området har sitt eget enkelrum. Där finns plats för ett litet badrum, en säng, ett skrivbord och en garderob.
På vägen ut stannar vi till i matrummet. Där har det fyllts på med folk, många håller sig på avstånd men ser nyfikna ut över att två reportrar är på plats. 32-årige Sebastian och Pawel, som är 38, har precis kommit tillbaka från hockeyrinken.
Vem är bäst av er på hockey?
– Jag såklart, svarar Sebastian blixtsnabbt och rummet fylls av kvällens största skratt.
Ishockey har vuxit fram till ett favoritintresse för flera av arbetarna. Här har Sebastian och Pawel precis kommit tillbaka från rinken.
Besöket är slut och utanför baracken är det fortfarande tätt mellan snöflingorna. Några personer spelar biljard inne i sällskapsrummet. Parkeringen har fyllts med fler bilar. Om drygt nio timmar börjar ytterligare en lång arbetsdag för Tomasz, Dominik, Konrad och Rafal, som är fyra av de drygt 2 000 arbetarna som bygger Skellefteås nya landmärke – en av Europas största batterifabriker.