En lång dags färd mot politisk natt

Miljöpartiet kunde ha valt en annan väg. Hållit ut för att Sverige inte skulle kastas in i ytterligare en regeringskris.

Ledare 25 november 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Vi återkommer med besked …

Miljöpartiets språkrör Per Bolund var märkbart irriterad.

Irriterad över att Centerpartiet i ottan meddelat att de inte stödjer regeringens budget, som då inte hade riksdagens stöd.

Åtta timmar senare kom beskedet: Miljöpartiet lämnar den socialdemokratiskt ledda regeringen.

De vill inte, kan inte regera på den konservativa budget som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna enats om.

Hela havet stormar inte lägre, nu blåser det full orkan.

Tillbaka på ruta ett eftersom parlamentarisk praxis, sedan regeringen Thorbjörn Fälldin II, säger att om ett parti lämnar regeringen så ska en ny statsministeromröstning ske. Vilket också konstitutionsutskottets vice ordförande Hans Ekström bekräftar för TT.

Magdalena Andersson hade bara att knacka på hos talman Andreas Norlén för att begära att bli entledigad från statsministeruppdraget.

Den första kvinnliga statsminister Sverige haft satt inte ens en hel arbetsdag.

Men för att börja från början denna händelseriks onsdag i november 2021.

Historiens vingslag slog och flaxade. Sverige hade fått en ny statsminister. Förlåt, fel av mig: Sverige hade fått en kvinnlig statsminister.

Vilket många politiker och journalister nogsamt påpekade. Att Magdalena Andersson inte bara var statsminister. Hon var kvinna också.

En förebild för stora kvinnor och små flickor.

Den första kvinnan att ”leda” Sverige.

Men nog är det ändå lite märkligt. Att Magdalena Andersson inte får vara bara statsminister utan måste pådyvlas epitetet kvinnlig statsminister. Ibland undrar man vilket sekel som ett av världens mest jämställda länder befinner sig i.

Fortsättningen blev inte lika munter.

Väntat var att regeringens budget skulle falla, oväntat var att Miljöpartiet skulle lämna.

Miljöpartiet kunde ha valt en annan väg. Knutit näven i fickan, hållit ut, det är ju bara tio månader kvar till valet. Hållit ut för att Sverige inte samma dag som en ny statsminister valts skulle kastas in i en ny regeringskris. Men de valde krisen.

Därmed fortsätter den parlamentariska krishanteringen.

Medan luttrade väljare funderar vad de egentligen håller på med, politikerna i Stockholm.

Ska man försöka tolka vad MP-språkrören Märta Stenevi och Per Bolund sa så var det att miljön är viktigare än politiken, att de inte kunde påverka Sverige i ”grön riktning” med den budget som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna pratat ihop sig om. En budget som bland annat innehåller sänkt bensinskatt.

Men Miljöpartiet har också kritiserats för att ha blivit en del av det politiska etablissemanget och för att ha sprungit Socialdemokraternas ärenden – som inte alltid varit miljövänliga.

Nu var kulmen på den här mandatperiodens politiska spel, som Per Bolund kallade det, nådd.

Att behöva regera på en blåbrun budget, som Sverigedemokraterna varit med om att utforma. Där gick gränsen.

Ändå var avhoppet om inte sensationellt så i varje fall oväntat. Framför allt med tanke på att ingenting i sak har förändrats. Magdalena Andersson kommer med stor sannolikhet att bli framröstad igen. Miljöpartiet har sagt att de kommer att rösta gult i en ny omröstning.

Och nu när Miljöpartiet är ute ur bilden borde det inte vara svårt för Socialdemokraterna och Centerpartiet att vid behov fräscha upp de avtal som möjliggjorde att Stefan Löfven och Magdalena Andersson släpptes fram som statsminister.

Givet att Magdalena Andersson blir framröstad igen blir det här den tredje gången som en socialdemokratiskt ledd regering tvingas regera på oppositionens ändringar av budgeten. Vilket inte är hållbart i längden.

Konstitutionellt finns det inga hinder att regera på någon annans budget. Men som varande en regerings viktigaste beslut och dokument, som landet ska styras efter, borde praxis vara att en statsminister som inte får igenom sin budget avgår.

Onsdagen innehöll många vackra ord om vad som är bäst för Sverige, om att ta ansvar.

Men den innehöll också hårda ord i budgetdebatten. Vilket klart och tydligt indikerar vad Magdalena Andersson har att vänta. Ett skakigt regeringsunderlag kombinerat med det ständiga hotet om ytterligare en regeringskris.

Det tycks som om regeringsbildningen från 2018 aldrig tagit slut, att den bara gjort mindre pauser.

Regeringskriserna är legio i Italien. Dit har Sverige fortfarande långt. Men landets politiska drama blir mindre ovärdigt för det.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa