Förra fredagen hade Eila Nilsson och en kompis, som också är ledarhundsförare, stämt möte för att ta en långpromenad tillsammans med hundarna. De träffades vid Parkbron för att gå till Medlefors för att rasta hundarna, som skulle få springa lösa där en stund.
– I vanliga fall har jag lätt för att orientera mig, det är en styrka som jag har, därför är det så obehagligt att sånt här händer. Vi är båda synskadade med ledarhundar så det kändes bra att gå efter strandpromenaden eftersom jag har gått där många gånger och hittar bra, säger Eila.
När de började närma sig Nordanåområdet så kände de att det var stora vattenpölar, ren lervälling, och halkigt efter strandpromenaden. Eila märkte att hunden Tinka valde att svänga upp lite från strandpromenaden för att det var för lerigt för att gå där. Istället gick de upp på gräset för att inte bli så blöta om fötterna.
De försökte ta sig ner mot strandpromenaden igen, men Eila kände inte riktigt igen underlaget.
– Jag kände att jag var på fel väg och fick inte rätt underlag under fötterna. Kunde inte riktigt förstå när jag var rätt, jag trodde att vi var på väg mot Kyrkholmen efter strandpromenaden. Det är jättesvårt att veta exakt var vi var, när det inte finns några riktmärken som jag kan gå efter, säger hon.
Hennes bild i huvudet var att de gick längs strandpromenaden, men hon kände en osäkerhet och vände gång på gång.
Plötsligt stannade Eilas hund vid en kant och markerade, hon släppte bågen som sitter i selen på hunden och kände med käppen framför sig och kände bara gräs. Eila började hasa sig ner för kanten och trodde att hon skulle kunna ta sig fram till strandpromenaden.
– Om jag hade tagit i bågen på selen och sagt startkommandot så hade hon vänt. Men jag visste inte om hunden identifierade något som var i ansiktshöjd. I en sådan här situation kan det bli så att man stressar och förvirrar hunden, berättar Eila Nilsson.
Hon gick försiktigt nerför kanten och helt plötsligt låg både hon och hunden i vattnet. Eila kämpade för sitt liv och fick till slut tag i ett rep som hon kände vid kanten. Hon lyckade få in foten och med en inre kraft tog hon sig upp från vattnet, både lerig och blöt.
– Adrenalinpåslaget var stort när jag kom upp från vattnet. Jag är en bra simmare, men när man inte ser hur man ska ta sig upp blir det svårt, säger Eila, som tidigare varit elitsimmare.
Till slut träffade de några personer som kunde säga var de var så de kunde lotsa sig vidare.
– När jag kom hem brast det när jag fick insikt om vad som kunde ha hänt. Nu är jag sjukskriven för jag sover dåligt och vaknar över att jag är rädd. Jag har hjärtklappning och får panikångest, men såren på händer och fötter läker, berättar Eila.
– Jag vet att det har var ett annat tillbud vid Manhemskajen för två år sedan när en synskadad ramlade i älven, den sträckan är fortfarande inte säkrad och har ännu inte gjorts bättre i orienteringssynpunkt.
Nu har hon lämnat in en skrivelse till både kommunen och till kyrkan.
– Jag vill att det ska vara hållpunkter och en markant skillnad mellan gräset och gångvägen på strandpromenaden så det bli lättare att navigera. För jag vill att den ska vara tillgänglig för alla, säger Eila Nilsson.