Mia läser ur papper som de fått med sig hem från sjukhuset att läkarna först misstänkte att Tove kanske hade drabbats av Kawasakis sjukdom, som är snarlik MIS-C.
När Toves föräldrar på lördagsmorgonen upptäckte att dottern vaknat med feber fick hon en Alvedon, men det hjälpte inte. Tvärtom steg febern och när kvällen kom visade febertermometern närmare 41 grader. Västerbottens-Kuriren har träffat familjen.
– Jag tänkte att vi får ta och hämta ett självtest för covid-19 på måndag, berättar Toves mamma Mia när vi står i dörröppningen till familjens hus och pratar.
När helgen var över hämtades ett självtest, familjen kontaktade sjukvårdsupplysningen och besökte sedan vårdcentralen – som direkt skickade dem vidare till akutmottagningen då de såg hur hög sänka Tove hade.
På plats på Norrlands universitetssjukhus drogs en karusell av olika tester och prover i gång. Den 23 december blev Tove inlagd på Barn 2.
– Samtidigt som vårdpersonalen inte hittade något virus eller några bakterier så blev Tove bara sämre och sämre, och febern och sänkan blev högre och högre. Hela hennes ansikte började svälla upp och magen såg ut som en stor boll och vid den här tidpunkten började Tove sova, det var det enda hon gjorde, säger Mia till VK.
Personalen på sjukhuset höll koll på Toves hjärta, mage och lungor. Varje morgon gjordes nya tester. Samtidigt blev hennes tillstånd sämre. Hennes ögon blev knallröda, hennes puls skyhög, syresättningen dålig och hon gick upp sju kilo på grund av vätskan som samlats i kroppen. För Toves föräldrar var det jobbigt att se sitt barn så sjuk.
– Hon var så blek och svullen och hängde inte riktigt med i tal och man undrade när hon skulle återgå till det normala. Jag försökte hela tiden söka svar på varför hon hade blivit sjuk samtidigt som min man bara fokuserade på att hon skulle bli frisk, säger Mia och fortsätter:
– I början pratade en läkare om att hon kanske skulle läggas in på iva, då vände min man om och gick ut genom dörren och när läkaren även såg min blick så försökte hon lugna oss, säger Mia.
Det blev aldrig någon flytt till intensivvårdsavdelningen för Toves del, men den växande oron fortsatte att gnaga i hennes föräldrar.
– Det var en traumatisk situation, samtidigt så ville man inte visa sin oro för Tove, men när vi kom hem så grät vi ju.
– Nä, jag visste inte att ni var ledsna, säger Tove där hon står bredvid sin mamma i familjens hall.
På sjukhuset visade testsvar att Tove hade antikroppar mot covid-19, vilket förvånade hennes föräldrar. De hade aldrig märkt att Tove hade varit sjuk. Mia och hennes man tog även de antikroppstest, vilket visade negativt, de hade inte haft covid-19.
Den 29 december kunde läkarna konstatera vad Tove hade drabbats av: hyperinflammationen MIS-C, multisystem inflammatory syndrome in children associated with covid-19. Omkring 100 barn i Sverige har hittills drabbats av denna hyperinflammation, som slår till ungefär tre–sex veckor efter att barnet har haft covid-19.
– Vi hade aldrig hört talas om den här diagnosen och vi fick veta att Tove var först ut i Umeå att ha drabbats av den. Vi fick också veta att återhämtningen skulle komma att ta lång tid. säger Mia.
Toves föräldrar hade turats om att vara på sjukhuset med sin dotter samtidigt som den andra var hemma med lillasyster. De möttes oftast bara som hastigast i dörren.
När Tove sedan började tillfriskna kände hon en stark längtan efter att få åka hem.
Hur upplevde du allt det här, var du rädd?
– Nä, jag ville bara åka hem, säger Tove.
Den 4 januari skrevs Tove till slut ut från barnavdelningen på Norrlands universitetssjukhus, men det kommer att dröja länge innan hon är helt frisk.
– Hon har fortfarande inflammationen i kroppen och medicineras varje dag. Vi ska tillbaka för att göra tester på hjärtat i februari och ta blodprov om både ett halvår, ett år och två år igen. Hon får inte idrotta på två månader och går halva dagar i skolan, säger Mia.
– Jag hoppas att jag kommer att hinna åka slalom innan snön försvinner och så längtar jag efter att få spela fotboll, säger Tove.
Mia säger att hon mest var i chock under tiden de var på sjukhuset och att hon är beredd på att tankar som "hur nära döden var hon egentligen”, ”när kan hon springa igen?” och ”när kommer hon att bli helt frisk?” kan komma senare. Samtidigt vill hon uppmärksamma andra föräldrar på att den här hyperinflammationen finns och berömma nära och kära som ställt upp och vårdpersonalen för deras fantastiska jobb.
– Vi blev hembjudna till Toves klasskompis på julafton, en annan kompis kom med nyårsmiddag, vi har haft vänner som har kommit med mat och till och med städat vårt hus. Helt otroligt. Och sjukhuspersonalen som aldrig gav sig utan verkligen gjorde allt de kunde.
Fotnot: Familjen vill inte att deras efternamn ska stå med i artikeln.